När jag var i stan idag stötte jag plötsligt på en gammal bekant ("Stickan Gustavsson, Malmvägen 18B," för de som undrar och begriper). För en sisådär femton tjugo år sedan umgicks vi väldigt mycket, spelade teater och musik tillsammans och så. Men sedan sådan verksamhet upphört har vi inte haft någon kontakt. För några år sedan träffade vi på honom i stan, och han berättade då att han bodde i just de kvarteren vi träffades. Men den gången skiljdes vi med orden "det vore roligt att träffas någon gång". Men inte fan blev det av. Och nu träffades vi alltså igen. Och gick vidare åt var sitt håll med orden "det vore roligt att träffas någon gång". Varför blir det alltid så? Varför säger man så och sen blir det ingenting? Gled man ifrån varandra för att man inte hade något gemensamt, eller var det det klassiska syndromet "eftersom han inte hör av sig vill han kanske inte träffa mig egentligen". Hur som helst, eftersom jag fick hans mejladress ska jag skicka ett mejl nu. Och då kanske det blir av att vi träffas. Man vet aldrig
onsdag 2 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja det där känner jag igen. Det blir en slags hej då fras. Man måste avsluta så bara. Sen vet man båda att det kommer vi inte alls att göra:D Jag kan känna ibland att varför ska jag ringa den andra personen gör det ju inte så varfös måste jag ta tag i det. Sen kan det vara så att jag vill men helt enkelt glömmer bort det i min stressade lilla värld. Men ja du fick ju mail så då kanske det blir en träff den här gången ;)
Ja, nu har jag skickat mejl. Hoppas bara jag får svar, för jag vill verkligen träffa dom.
Skicka en kommentar