Tro´t eller ej, men en ganska lugn dag på jobbet. En av mina projektledare sa upp sig. FAN, hon var väldigt duktigt och jag behövde hennes personlighet i gruppen.
Lugnet på jobbet har kompenserats av kvällens aktiviteter i stället. Som vanligt så här års har vi inom IOGT-NTO-föreningen en studiecirkel som jag leder. Den hade sin andra träff i kväll. Men redan långt före jul hade jag uppenbarligen lovat bort mig till att vara ordförande på vårt ordensmöte, som också var ikväll. Det är svårt att leda ett ritualmöte samtidigt som man leder en studiecirkel. Lösningen blev att jag höll ritualmötet och kvistade sedan över till studiecirkeln (tur att de olika lokalerna inte ligger längre bort än 400 meter från varandra.) där vi fikade och resonerade om sångens betydelse inom nykterhetsrörelsen.
Jag är ju som sagt inte ordinarie ordförande på ordenssällskapets möten, men ibland får man rycka in. Det allra roligaste med att vara ordförande på dessa möten är att man får hålla tal till bröderna. Idag talade jag om vikten av att aldrig sluta försöka bli bättre. Varken som musiker, skådespelare, farfar eller människa. Det allra roligaste var att talet var bejublat.
När jag kom hem och parkerade bilen på baksidan på parkeringen som vetter mot vår trädgård hörde jag att Ia var ute i trädgården och härjade. Hon hade inte riktigt koll på att det var vår bil som kom så hon skällde ut mig ordentligt först. Men när hon fick se att det var jag blev hon alldels tokig och for runt trädgården som en gnu. Och medan hon sprang studstade hon fram som en jävla gasell. Och hur fan kan en hund likt en kanin liksom hoppa rakt upp i luften?
Nu ligger Ia och gnager på ett ben (inte mitt) med leverpastej. Jag ska koka mig lite te, spela lite gitarr och sedan slagga in.
måndag 26 januari 2009
Dagboksblad måndag 26 januari 2009
Upplagd av Hundblues kl 22:18
Kategori: Dagboksblad
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Studsa fram som en gasell gör Tristan också. har för mig att Lotta sa att det kommer från Grazzi
Aha, det är ett släktdrag. Det har i alla fall ungefär samma verkan på mig som öronfladder, dvs signalerar en väldigt glad hund.
Tror att det är ett ras-drag. Tosca kan göra så hon med.
Hon hälsar Ia att benen faktiskt duger alldeles utmärkt utan leverpastej på...
Helena, jag vill nog minnas att du skrivit om hur Tosca kan studsa upp och ner på stället. Det kanske är ett ras drag. Ia hälsar att det kan väl hända att ben funkar utan leverpastej, men så länge hon lyckas lura oss att de inte gör det, är hon mer än nöjd.
Min brors rottis är en rikigt hoppjerka. När hon springer på stranden efter bollar så hoppar hon ibland som en kanin mellan sanddynerna.
En rottis som hoppar som en kanin? Det skulle jag vilja se.
Skicka en kommentar