Dagboksblad tisdag 13 januari 2009

Det är segt att stiga upp så jävla tidigt och åka till jobbet, men det är lika bra man vänjer sig, för det lär dröja länge till nästa längre semester. Eftersom frun har lite mycket att göra på jobbet åtog jag mig att lämna hund på dagis, och eventuellt hämta också. Detta "eventuellt" blev en realitet, så det blev till att åka tidigt från jobbet, hämta hund, köra hem hunden och sedan bege sig till stan för att delta på ett ordensmöte. Efter ordensmötet, som inte var så långt, åkte jag till Bluespuben Stampen och sammanstrålade där med frun som kom direkt från jobbet samt en av mina arbetskamrater. Där avnjöt vi god Blues av den legendariske Bill Öhrström. Jag hade sett honom för några år sedan och mindes honom som en mycket god munspelare (vilket gemene man kanske har hört på Lisa Ekdals första skivor. Han var nämligen gift med henne på den tiden och medverkade självklart på hennes två första skivor.) Vad jag inte mindes var att han inte var en lika duktig sångare och låtskrivare som han var munspelare. Hans texter var på svenska och då framstår dom i sin dålighet mycket tydligare än om de är skrivna på engelska. Dom kändes ytliga och gammalmodiga. Rötterna till både hans texter, sångstil och scenframträdande i övrigt hade väldigt tydliga rötter i 70-talet. Det var så man nästan kände hur mellanölsburken stod där framme på scenkanten. Men en förjävla duktig munspelare är han.