La famiglia goes archive

I förmiddags gick jag in på Kungliga biblioteket i Humlegården. Jag var på jakt efter en tidningsartikel publicerad i tidningen Arbetet Väst, någon gång i början av 1983, troligen januari eller februari. På KB har de ju mikrofilmat alla dagstidningar som är utgivna, så nere i mikrofilmarkivet satte jag mig och började läsa tidningen Arbetet. Och si, när jag kommit till den 18 januari hittade jag det jag sökte, nämligen några minnesord över min farfar som då just hade dött. Det var den kände poeten (och författaren till romanen Ådalen 31) Birger Norman som hade skrivit några ord om min farfar. Jag mindes att det var en väldigt fin artikel och jag har länge velat ha en kopia på den, och nu har jag det. Inte för att någon av er som läser detta bryr sig (utom möjligen en), men jag tänker i alla fall här nedan återge några delar av vad Birger Norman skrev om min farfar.

"Hösten 1933 äntrade jag en kväll ådalståget och reste norrut mot Långsele. Men egentligen var jag på väg söderut och västerut. Jag skulle till Wendelsbergs folkhögskola i Mölnlycke. Det var tågbyte inte bara i Långsele. På morgonen var det Krylbo. Där fick jag sällskap med tre hälsingar som kommit på under natten. De hette Mårten, Pelle och Sigvard. Sigvard var från Ljusdal och hade sysslat med skogsarbete han var i hög grad en profil för sig. Redan till det yttre. Senig och anmärkningsvärt bredaxlad; knotig över kinderna, ett starkt markerat näsparti. Håret krullade sig rödlätt framåt pannan. Intrycket understruket av att han hade en tvärrandig pullover i rödbrunt.

På ett av de första samkvämen reste han sig och läste Dan Anderssons "Stjärna". Vi lystrade. En sån röst hördes nog mera sällan. Den var mättad av känsla, nästan vibrerande. Men stämman bar. Den var stark och hade en ljus malmklang. Och Justus Elgeskog (dåvarande rektorn på Wendelsbergs folkhögskola, min anm.) sa att den där rösten är märkvärdig. Sigvard läste då och då under vintern. Han var också en av solisterna i den talkör som Einar Söderqvist ledde och som uppträdde i självaste studentföreningens aula inne i Göteborg.

Arbetslöshetsvåren 1934 hörde Sigvard till dem som blev kvar i Mölnlycke. Han hade fått ett jobb på spinneriet, som disiga dagar spred en syrlig doft över samhället. Nu hör jag av en god vän i Göteborg att Sigvard dött"

"För snart två år sedan fick jag brev från Sigvard. Då var han pensionär, men en upptagen man. Studiecirklar, fem stycken, och andra sammanträden. Förberedde en kurs på NTO:s Saxenborg.

Två av hans studiecirklar sysslade med Dan Andersson. Det höll alltså i sig. Men för Sigvard var Dan Andersson inte en främmande, romantisk och exotisk poet och berättare. Längst bak i sitt liv hade Sigvard en uppväxt och ett yrkesliv, som öppnat ögonen för det realistiska hos Dan Andersson. Det var nog ingen slump att "Stjärna" blivit hans främsta uppläsarstycke. Det är en ohyggligt realistisk dikt om kamratskap mellan en skogsarbetare och hans arbetshäst. En tragedi där varje arbetets och omgivningens detalj finns på sin rätta plats i diktens gungande meter. Och jag har aldrig hört någon annan än Sigvard läsa den."