Dagboksblad lördag 31 januari 2009

En sån dag, en riktig hunddag. Men utan morgonfika. Man kan ju inte få allt. Efter frukosten begav jag mig till soptippen med diverse skit vi hade samlat i en hög i garaget. Jag kom tillbaka hem lagom för att möta våra bekanta som vi hade bjudit över på hundpromenad och semla. Vi drog iväg till golfbakan så att Ia och deras bullterrier Pucko skulle få springa lösa. Det var lite för många skidåkare och annat löst folk på golfbanan, men en del lösspringande blev det. Man kan säga att en 35 kilos bullterrier inte riktigt kan springa lika snabbt som en 14-kilos lagotto. Pucko blev rejält frånsprungen, i synnerhet när Ia koppar in efterbärnnkammaren (dvs hon stoppar in svansen mellan benen och sänker rumpan).

Dom brukar säga att Pucko är ointresserad av allt, omöjlig att lära någonting, men trots allt en underbar hund. Det sista tvivlar jag inte på, men de två första påståendena har jag alltid trott bara vara deras okunskap, bristande tålamod eller något annat. På vägen hem från golfbanan tog jag Pucko i kopplet bara för att se om han var helt okontaktbar. Jag provade med att stanna och inte gå vidare förrän han tittade på mig. Det fattade han faktiskt ganska fort. När vi kommit hem till oss och dragit i oss var sin semla tänkte jag att jag skulle försöka lära Pucko stänga en kökslåda. Dom sa att han var någorlunda inklickad, så med klicker i högsta hugg tänkte jag visa hur lätt det är att lära en hund vad som hest. Lärdom nummer ett: Pucko är den slabbigaste hunden jag någonsin mött. När han käkat några godisar ur min hand var handen fullständigt nerdreglad. Lärdom nummer två. Pucko tuggar heller på klicker och mina händer än puttar på en låda. Lärdom nummer tre: Det räcker inte med 10 minuter för att lära ett Pucko stänga en kökslåda. Men jag ska fan lyckas med det, om jag så ska behöva låna Pucko en hel helg.

När Pucko med familj åkt hem åkte vi och handlade. Väl hemkomna från det och mitt i matuppackandet ringde telefonen, och nästa hundfamilj anmälde sin ankomst. Det blev en extra tur till affären för att komplettera lite. Sedan blev det en väldigt trevlig middag och kväll med hundar i centrum. Tack snälla för att ni kom!

Nu har vi promenerat Ia och jag tycker det börjar bli dags för te och smörgås, och sedan är det kanske läggdags.

Dagboksblad fredag 30 januari 2009

Så har då frun återvänt från det märkliga landet i sydväst där dom inte kan prata ordentligt. Vi sammanstrålade på äldsta dotterns skola nu i kväll. Jag och yngsta dottern kom dit efter att ha käkat middag hemma, och frun kom direkt från Bromma. Orsaken till att sammanstråla just där var att äldsta dottern med hela sin klass hade satt upp en teaterföreställning. Det var en dramatisering av filmen Festen (danskjävladogmafilm). Ärligt talat, det var ingen bra föreställning. Det är klart att dottern var bäst på scen, men det hjälpte inte. Pjäsen är alldeles för svår och för lång. Det vore mycket bättre om dom hade försökt med några enaktare i stället. Då hade dom hunnit jobba igenom rollen mycket bättre och agerandet hade säkert blivit mindre schablonartat. I alla fall kom dom igenom pjäsen med hedern delvis i behåll.

Väl hemkomna har det druckits te och käkats smörgås, spelats gitarr och tittat på inspelning av lets dance. Nu, läggdags!

Så nära...

När jag var ute med Ia på en kort promenad efter middagen gick jag självklart förbi huset där de lagottoägare bor som varken hälsar eller plockar upp efter sin hund. Självklart för att Ia inte hade bajsat hemma i trädgården. Och hon gick i deras dike och nosade fram och tillbaka, länge och väl, men till slut bestämde hon sig för att gå vidare utan att lägga en kabel.

FAN!

Nu är det tätt på given

Jag har inom den senaste tre veckorna fått erbjudanden om ytterligare två styrelsuppdrag. Det är till att vara populär. När vi hade villaägarföreningens styrelse igår sa jag att jag funderade på att lämna den styrelsen. Det protesterades vilt mot detta från de andra styrelsemedlemmarna. Men var det för att jag tillför styrelsearbetet något, skapar god stämning i gruppen och kommer med goda idéer? Näe det var det inte. Dom refererade till mina goda bakverk som jag förärar både styrelsen med när vi har möte hemma hos oss, och som jag bjuder på när vi har grillkväll eller midvinterglögg. Hmmmmm.

Nu är frågan hur jag ska göra. Avveckla villaägarföreningen tänker jag göra hur som helst. Det ena av de två nya uppdragen nådde faktiskt inte fram till mig, utan en bekant som redan sitter i den styrelsen avstyrde det hela genom att säga att jag redan hade för mycket. Det tackar jag för, så jag slapp säga nej själv. Nu har jag att grunna på det andra förslaget.

Dagboksblad torsdag 29 januari 2009

Hämta och lämna på dagis. Laga mat, valla hund, hålla ordning hemma, förbereda middagen inför morgondagen och gå på styrelsemöte. Det är fan inte lätt att vara ensamstående. I alla fall inte när livet liksom är byggt för att man ska vara två.

Min trevliga arbetsgivare har idag muntrat upp oss anställda genom att lägga ett varsel på en jävla massa människor. Det tillkännagjordes klockan 11.00. Klockan 12 hade jag en sedan tidigare bokad lunchdate med ett konsultföregats försäljare. Detta konsultföretag har redan idag en massa personal hos oss. Syftet med sådana här luncher är ju att man ska bygga lite nätverk och prata lite om framtiden, förlängning av uppdrag, kommande uppdrag och kanske nya uppdrag. Vi började lunchen med att jag berättade om vårat varsel. Sedan berättade jag att det är ganska svårt att säga upp personal och samtidigt sitta kvar men en jävla massa konsulter, så det finns stor risk att jag måste avsluta de pågående uppdragen för mina konsulter. När vi sedan avslutar lunchen och ska runda av vad vi sagt, så har den jävla konsultsäljaren mage att föreslå att jag ska ta in ytterligare konsulter från hans firma för att täcka de eventuella personalbrister som kan uppstå om jag måste säga upp någon av mina anställda. Tur att man är född med diplomatiska talanger, annars hade säljaren lätt kunnat hamna under en lastbil på det intilliggande bygget.

Dagboksblad onsdag 28 januari 2009

Och så var man övergiven igen då. Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea. Nä, det har hon inte gjort, hon reste ännu längre bort, till Dannmark. Så nu ska jag sköta både marktjänsten och jobbet och mina fritidssysselsättningar. Det är ingen lätt sak. I kväll hade IOGT-NTO-föreningen möte med föredrag av min kompis Tove. Hon pratade om arkitektur. Mycket intressant. När jag kom hem bortemot kvart i 10 var det dags för hundpromenad, och sedan raskt i säng. (Inget gitarrspelande i dag heller. Illa.)

PS Det blev ingen resa till Göteborg som tidigare annonserats.

Inga riktiga lagottoägare

Och inga värdiga heller för den delen. Som jag tidigare berättat om finns det en lagotto i vårt område vars ägare jag dömt ut såsom varande oäkta lagottoägare. Dom har nämligen aldrig stannat och pratat med oss trots att vi mött dom då både vi och dom haft hund med. Enligt min erfareneht stannar alltid lagottoägare och pratar med varandra. Men detta är inga nyheter. I morse konstaterade jag att de förutom att det är oäkta lagottoägare inte heller är värdiga att få äga en lagotto. När jag gick till jobbet passerade jag denna lagotto med förare. Hunden gick lös, och husse en bra bit framför. Hunde sätter sig och bajsar på en lite gräsplätt bredvid vägen genom villaområdet. Jag funderade på att upplysa föraren om att han hade något att plocka upp, men jag gjorde inte det. Däremot vänder jag mig om flera gånger för att se om han märker vad hunden gjort och om han går tillbaka och gör sin plikt. Jag noterar att han sett vad hunden gjort, och när jag tittat bakåt flera gånger ser jag hur han går tillbaka till gräsplätten. Men när jag vänder på huvudet nästa gång ser jag att han är på väg därifrån igen, och aldrig att han hann plocka upp bajset på den korta tiden. Jag ska börja promenera förbi deras tomt, och innerligt hoppas att Ia sätter sig i deras dike och lägger en kabel. Om dom ser det och kommer ut för att skälla på mig för att jag inte plockar upp, kommer jag förvånat säga "Jasså har ni ändrat er. Eftersom ni inte plockar upp efter er hund trodde jag ni inte var så noga med sånt, så jag tänkte jag kunde låta det ligga kvar i ert dike."

Jag har tidigare erfarenheter av denna familj. Deras dotter har gått i vår äldsta dotters klass på mellanstadiet. När dom gick i sexan var jag med på en klassresa. Det var även ovan nämda lagottos husse. (fast då hade dom ingen hund) På klassresans sista dag när vi skulle åka hem, frågade lagottons husse sin dotter om hon hade packat ner allt och städat efter sig. Hon svarade, inte ordagrant, men betydelsen var: Skit i det gubbjävel. Dom verkade inte ha speciellt bra kontakt. Sekunder efteråt kom min äldsta dotter in i rummet, och jag kunde inte låta bli att ställa precis samma fråga till henne. Och väluppfostrad som hon är, och god kontakt som vi har, så svarar hon precis som det är, nämligen att hon har allt under full kontroll. Jag vet inte om piken gick fram, troligen inte. Men när jag på hemvägen förklarade för äldsta dottern varför jag hade frågat henne, förstod hon precis vad jag menade och vad jag ville uppnå. Man har sådana barn man förtjänar, så det så!

Dagboksblad tisdag 27 januari 2009

Fan, nu är klockan sådär mycket igen. Det blir så när man är ute och slarvar sent på kvällarna. I kväll har jag slarvat på styrelsemöte i ordenssällskapet. Jag vete fan hur det gick till, men dom valde mig till ansvarig för hemsidan. Vår förre hemsidesansvarig har slutat i styrelsen. Men hur smart är det? Jag kan inte göra hemsidor. Jag kan ingen HTLM-kod, och jag har ingen aning om hur man använder en HTML-editor. Har aldrig använt någon. Jag har inte ens någon. Steg nummer ett blir dock att lära sig läsa upp filer på servern, för den som var ansvarig före mig, höll på i flera år med att färdigställa hemsidan. Sedan ett halvår är sidorna klara, men inte publicerade. Spännande.

Har fått reda på att jag, tvärt emot vad som tidigare planerats, inte ska åka till Göteborg i morgon. Det blir bra. Nu drar det ändock ihop sig till läggdags.

Helt jävla sanslöst

För några år sedan, när jag fortfarande skrev på min gamla blogg skrev jag ett inlägg om ett program jag sett på TV, ett program som handlade om Beppe Wolgers. Jag tyckte det var ett underbart program om en underbar människa, och det skrev jag. Strax efteråt fick jag en kommentar till inlägget från han som hade gjort programmet, där han skrev att det var roligt att jag gillade hans program. Kul tyckte jag. Nyss hittade jag en ny kommentar i min gamla blogg. Det var en kommentar på ett inlägg som handlade om hur mysigt det är att gosa med sin hund, och jag gjorde en jämförelse med en artikel jag läste för en herrans massa år sedan om elefantskötaren på Skansen. Gissa vem som nu kommenterat detta inlägg. Jo, elefantskötaren på Skansen. Otroligt. Otroligt roligt. Och vilken tur att jag skrev något fint om honom.

Dagboksblad måndag 26 januari 2009

Tro´t eller ej, men en ganska lugn dag på jobbet. En av mina projektledare sa upp sig. FAN, hon var väldigt duktigt och jag behövde hennes personlighet i gruppen.

Lugnet på jobbet har kompenserats av kvällens aktiviteter i stället. Som vanligt så här års har vi inom IOGT-NTO-föreningen en studiecirkel som jag leder. Den hade sin andra träff i kväll. Men redan långt före jul hade jag uppenbarligen lovat bort mig till att vara ordförande på vårt ordensmöte, som också var ikväll. Det är svårt att leda ett ritualmöte samtidigt som man leder en studiecirkel. Lösningen blev att jag höll ritualmötet och kvistade sedan över till studiecirkeln (tur att de olika lokalerna inte ligger längre bort än 400 meter från varandra.) där vi fikade och resonerade om sångens betydelse inom nykterhetsrörelsen.

Jag är ju som sagt inte ordinarie ordförande på ordenssällskapets möten, men ibland får man rycka in. Det allra roligaste med att vara ordförande på dessa möten är att man får hålla tal till bröderna. Idag talade jag om vikten av att aldrig sluta försöka bli bättre. Varken som musiker, skådespelare, farfar eller människa. Det allra roligaste var att talet var bejublat.

När jag kom hem och parkerade bilen på baksidan på parkeringen som vetter mot vår trädgård hörde jag att Ia var ute i trädgården och härjade. Hon hade inte riktigt koll på att det var vår bil som kom så hon skällde ut mig ordentligt först. Men när hon fick se att det var jag blev hon alldels tokig och for runt trädgården som en gnu. Och medan hon sprang studstade hon fram som en jävla gasell. Och hur fan kan en hund likt en kanin liksom hoppa rakt upp i luften?

Nu ligger Ia och gnager på ett ben (inte mitt) med leverpastej. Jag ska koka mig lite te, spela lite gitarr och sedan slagga in.

Dagboksblad söndag 25 januari 2009

Så var det återigen dags att bevisa för sig själv att jag är en MAN!!. Mao, dags för årets MC-mässa. Efter morgonfika och frukost begav jag mig till Älvsjömässan. Jag kom lagom för att se en uppvisning, en MC-show. Den inleddes med att den utställare som betalt mest, fick visa upp sin "värstinghoj" på arenan. En Victory. Den markandsfördes under slogan "En sån här har inte din granne". Och det är alldeles sant. Robert, 88 år har inte en sån hoj. Och inte heller Örjan, som hellre spelar nyckelharpa och släktforskar, än åker hoj. Men som den äkta man jag försökte vara, applåderade jag och försökte falla i hänryckning när föraren av Victory-hojen gjorde en riktigt häftig burn-out. (Tur att jag hade kvar öronpropparna från fredagens Blueskonsert i byxfickan. Jag pillade in dom i örona just när dom släckt ljuset så ingen skulle se hur mesig jag var.) Sedan var det det berömda numret med motorcyklar som kör runt innuti ett stålklot.Väggarna i kulan är gjorda av galler, så man ser vad som händer inne i klotet. Klotet är 6 meter i diameter och dom körde två hojar inne i den samtidigt. Dessvärre hade jag redan sett detta på cirkus, och då var det minst dubbelt så många hojar, så hänryckningen uteblev.

Därefter var det dags att titta på resten av mässan. Den kan kort sammanfattas på följande sätt:

• Jag saknade dom motivlackare som för två år sedan demonstrerade sina färdigheter genom att motivlacka kvinnor.
• Den Vespan jag köpte förra året har i år kommit i rött, den färg som jag ville ha, men som inte fanns förra året.
• Jag kommer aldrig köpa en HD, för jag når inte ner till marken.

Noterbart var alla rullstolsbundna besökare. Jag har aldrig sett så många rullstolar på en mässa förr. Hur ska man tolka det? Är dom egentlinge fullt gångbara, men ditskickade av trafiksäkerhetsverket för att fungera som avskräckande exempel? Eller är det hojåkare som faktiskt har förolyckats som ännu inte tappat intresset för hojar? Eller....?

När jag kom hem vidtog lite hushållsarbete. Jag satte en bulldeg, vi klippte klor på hunden, jag satte en bröddeg, jag lagade mat, vi käkade, jag bakade ut bullarna, jag bakade ut brödet, vi tittade på film, vi fikade med årets första semla, jag bakade av bullar och bröd, och så blev det rakst läggdags.

Dagboksblad lördag 24 januari 2009

Med tanke på när vi la oss i går kväll (närmare i morse), steg vi upp alldeles för tidigt. Och allt bara för att yngsta dottern fortfarande inte vet vilket gymnasium, eller ens inriktning hon ska gå. Vi hade att vara på Nacka gymnasium till strax efter 12, för att ta del av information om deras SP-program med inriktning på musik och ljudteknik. När vi var färdiginformerade åkte vi till Forum Nacka för att samma dotter skulle köpa presenter inför ett kalas. Det var säkert 20 år sedan jag besökte Forum Nacka, och det hade förändrats.

När vi kommit hem fikade vi och sedan åkte vi för att handla. Väl hemkomna från handlingen stod det inte länge på förrän det var middagsdags, men innan dess satte jag en deg för att baka semlebullar. Inte för att jag tycker att mina egna semlor skulle vara godare än sådana man kan köpa på ett välrenomerat bageri, men fru och yngsta dotter tycker det. Middagsmat och utbak av semlor, sedan var det dags att sätta en ny deg. En deg för baguetter, som ska vara färdiga till frukost i morgon bitti.

Yngsta dottern skulle på fest och äldsta kom aldrig hem till middagen, så kvällen spenderades i visst lugn. Lite tv-tittande, lite försök till hundpromenad men det var jävligt svårt. Man skulle behövt Icebug. Och så har det blivit lite gitarrspelande också. Och nu ska jag vänta på att hämta yngsta dottern från festen, och därefter är det läggdags

Höjden av fåfänga?

Fråga: Vad är höjden av manlig fåfänga?
Svar: Använda after shave fast man inte rakat sig.

Dagboksblad fredag 23 januari 2009

På fredagar brukar det av någon konstig anledning vara väldigt lite morgontrafik. Det passade mig bra för jag tog bilen till jobbet i morse. Bakandet i går resulterade en äpplepaj, och äpplepajtransport på buss är så besvärligt.

Efter fullgjort värv på jobbet åkte jag och handlade middag medan frun hämtade hund. När middagen var uppäten och soven, gick jag på hundpromenad. Sedan fikade vi och därefter drog frun och jag till Stampen för att lyssna på Blues. Ett band som hette Tuffenuff, som jag aldrig hört talas om. Däremot hade jag hört talas om deras gästartist, Knock-out Greg, Sveriges kanske främsta Bluesmunspelare och sångare. Bandet i övrigt visade sig bestå av iden kända ansikten (om man är någorlunda bekant med Stockholms Bluesscen) förutom sångaren. Det var tur att Greger var gästartist för den ordinarie sångaren var väl kanske inte så himla bra på att sjunga Blues. (Varför skriver jag detta? Ingen av er som läser bryr sig väl ett dugg om Stockholms Bluesmusiker. Svaret är enkelt. Jag skriver min egen dagbok, som ni läsare om ni vill, får ta del av.)

Vi kom hem sent som fan, så det är ett under att jag hunnit skriva det här inlägget på fredagen, men det finns ju vissa tricks man kan ta till.

Dagboksblad torsdag 22 januari 2009

Efter en oerhört rolig arbetsdag med god stämning på jobbet (alla som vet var jag jobbar förstår nog vad jag menar) vidtod fortsatta övningar med att hjälpa yngsta dottern välja rätt gymnasieskola. (Fan varför bor man inte i en liten bonnhåla med bara ett gymnasium inom 10 mils radie?) I kväll ställde vi färden mot Höglandsskolan, som hade öppet hus. Höglandsskolan ligger i det fashionabla området Höglandet (granne med Nockeby, Äppelviken och Ålsten). På grund av min proletära uppväxt i betongförorter runt Stockholm är jag lite allergisk mot extremt snobbig överklass, och jag befarade det värsta på denna skola. Men det visade sig att skolan och lärarna verkade tämligen normala. Men när 17- åriga pojkar är vattenkammade och har fluga kan jag få vissa allergiska reaktioner. Och det fick jag. Dessutom såg jag en elev som såg ut som tagen direkt från Sverigedemokraternas partikongress, och då tyckte jag det var dags att gå. (Sådana idioter kan man ju riskera att stöta på varsom helst, utom möjligen på Rinkeby gymnasium, som för övrigt ju anses vara väldigt bra.)

Efter rundvandring i skolan åkte vi hem. Medan jag bakade en äpplepaj att ta med till fredagsfikat på jobbet i morgon, promenerade andra hunden. Och jag spelade gitarr. Sedan har vi fikat och nu ska jag strax lägga mig.

Dagboksblad onsdag 21 januari 2009

Tjänsteresa hela dagen, som så ofta på onsdagar. Men denna gång inte alls till Göteborg, utan till Gävle. (Hur kul är det på en skala? Näe förlåt Gävle, jag ska inte döma ut den staden efter mina tjänstebesök där, för jag har faktiskt inte sett ett jota av staden egentligen.) Jag kunde notera att det var en oerhörd skillnad i snömängd mellan Stockholm och Gävle. Ja, faktiskt mellan Stockholm och Uppsala också. Och till och med mellan Stockholm och Arlanda. (Ju längre norrut, desto mer snö, ifall någon inte fattade det.)

Hemkommen från Gävle käkade jag middag, och sedan begav sig yngsta dottern och jag ut på inköpstur. Hon behövde en ny CD-spelare, ety den gamla var slutspelad. Det blev dyrt. Hon hade inte så dyra önskemål, men det hade jag. Jag ville att hon skulle ha en CD-spelare som kunde spela, MP3- och WMA-skivor, ha digital tuner med snabbval samt anslutning för USB-minne. Och det sista kostade.

Sedan började kvällens pass i taxirörelsen. Jag körde äldsta dottern till basketträningen. Därefter hundpromenad, och så hämta nyss nämnda dotter från nyss nämnda träning. Därefter lite gitarrsträngstöjande, och strax läggdags.

Dagboksblad tisdag 20 januari 2009

Eftersom jag ville ha bilen på kvällen för att kunna åka direkt till stan efter jobbet, åkte jag på att lämna hund på dagis i morse. Det är inga problem, det är däremot värre att ta sig från dagis till jobbet. Det är liksom fler än jag som verkar åka samma väg. Men efter en dryg halvtimme var jag på plats på jobbet. En konstig dag, bara ett enda möte på hela dagen.

Efter jobbet åkte jag till stan för att delta i ett ordensmöte. Liksom i USA hade vi också installation. Installation av nyvalda ämbetsmän och tjänstemän. Det allra trevligaste med ordensmötena är den där stunden när man har städat undan allt och bara ska åka hem. Då kan man liksom koppla av och prata en stund med de bröder som är kvar. Det är välidgt avspänt och behagligt. Konsekvensen av det är att det är segt att komma hem, så jag var inte hemma förrän efter halv elva. Sen ska man prata lite med familjen. (De som fortfarande är vakna. Det brukar oftast bara vara hunden, men i dag var även frun vaken.) Frun ville ha sin lugg klippt. De bästa saxar familjen äger är de som vi klipper Ia med. Följdaktligen började frun rota i hundvårdsväskan (innehållande saxar, kammar, kardor, etc) efter en sax. Ia var inte sen att dra slutsater. Frun rotar i väskan och trimbordet står uppfällt (för att ingen orkar fälla ihop det), då är det bäst att fly tyckte Ia och pep iväg upp på övervåningen och gömde sig så gott hon kunde. Nu blev det bara luggklippning på frun och inget annat, så Ia kan slappna av, men jag vet inte riktigt om hon litar på det. Emellertid är det läggdags nu, utan gitarrspel

Dagboksblad måndag 19 januari 2009

Efter jobbet var det hem och snabbt äta middag, och så sedan iväg till studiecirkeln om musik som jag ska leda i vår IOGT-NTO-förening de tre kommande måndagarna. Studiecirkeln handlar om sångens betydelse inom folkrörelserna i allmänhet och nykterhetsrörelsen i synnerhet, både i ett historiskt perspektiv och i nutid.

Cirkeln drog ut på tiden, så jag kom hem lite för sent. Det blev lite gitarrspelande och nu är det godnatt.

Dagboksblad söndag 18 januari 2009

Vaknade och var fortfarande jävligt förkyld, men i stället för ont i halsen hade jag snuva och ont i huvudet. Inge bra. Jag avstod hundpromenaden.

Efter frukost åkte fru och äldsta dotter för att titta respektive spela basketmatch. Jag ägnade mig åt att spela gitarr.

När dom kom hem fikade vi och sedan försökte jag mig på en hundpromenad.

Eftermiddagen ägnades åt lite olika saker. Jag ägnade mig åt att spela gitarr.

Småningom blev det dags för middag, och sedan ägnade folk sig åt lite olika saker. Jag ägnade mig åt att spela gitarr, men först efter att ha satt en deg.

Kvällsfika följdes av brödutbakning och ytterligare TV-tittande. Jag ägnade mit åt att spela gitarr.

Nu är bröden färdigbakade så jag ska koka te och så blir det te och smörgås på sängen. Och jag har jävligt ont i fingertopparna till följd av allt töjande av gitarrsträngar.

Dagboksblad lördag 17 januari 2009

Denna dag började inte speciellt bra. Vaknade mitt i natten och konstaterade att jag hade ont i halsen och var på väg in i en förkylning. Det betydde i sin tur att jag avstod från morgonens hundpromenad. Men jag hade svårt att övertyga frun om att jag var så pass dålig så jag inte skulle orka röja och städa, så det ägnade vi oss åt fram till klockan 2, så när som på en liten utflykt för att köpa hundmat.

Runt två begav sig hela familjen söderut, och landade i Bredängs centrum. Där släppte vi av äldsta dottern som skulle spela basketmatch i Bredängshallen, och eftersom vi planerade att promenera hund medan matchen pågick valde yngsta dottern att titta på matchen i stället. Vi andra åkte och pakerade bilen på området för det gamla anrika Långbro sjukhus, och sedan promenerade vi runt Långbro och Älvsjö. Trots att det var närmare 18 år sedan vi flyttade från Älvsjö hade vi ganska bra koll på området visade det sig.

När matchen var slut åkte vi och hämtade barn. När vi kör omkring där i Bredäng hittar vi en väg som heter Tempelriddarvägen. Så som medlem i Tempel Riddare Orden (ja, namnet ska skrivas på det sättet med särskrivning, och det är inget nytt påfund, så har det varit ända sedan orden kom till Sverige för över hundra år sedan.) blir man ju lite road när ens förening har givit upphov till en väg. Men så kan det ju inte vara, för Tempelriddare är ju ett välkänt begrepp, som i första hand inte förknippas med vårt nurvarande ordenssällskap. Men när jag sedan svänger in på Concordiavägen, blir jag lite mer fundersam. Riddartemplet i Stockholm (som jag tillhör) heter nämligen just Concordia, så då drar jag slutsatsen att vägarna faktiskt är uppkallade efter vårt ordenssällskap och vårt Tempel i Stoclholm.

Sedan kör vi barn till stan där de ska vara med och arrangera Klubb Sockerdricka. En tillställning med livemusik och kafé som är garanterat helnykter. Vi åker hem och käkar middag, och eftersom jag är lite trött lägger jag mig på soffan efter middagen. Jag somnar direkt och vaknar runt halv 10. Det är då jag inser att jag definitivt inte är helt frisk. Jag masar mig upp och lägger mig i soffan framför TV:n, och blir i princip kvar där tills det är läggdags.

Dagboksblad fredag 16 januari 2009

Så har då äntligen första arbetsveckan på det nya året gått till ända. Det har varit en rivstart, men det kunde varit ännu värre. Nu ska det i alla fall bli skönt med helg.

När jag kom hem efter jobbet var inte frun hemma och fixade mat. Inte i dag heller. Men det fanns i alla fall mat att laga, så det satte jag igång med. Efter middagen satte jag mig för att spela gitarr, och jag har fortfarande ont i fingertopparna. Övriga hemmavarande delar av familjen tittade på lets dance medan jag spelade gitarr. Nu har vi fikat, Ia har fått gå sista promenaden, och nu tänker nog jag gå och lägga mig. Sådetså.

Lite olika perspektiv

Jag läste i DN i morse att Karolinska Universitetssjukhuset (KS) måste göra sig av med 900 personer, för att budgeten för 2009 inte går ihop. Vi läser följande i DN "En av förklaringarna är att det finns en kultur på sjukhuset att inte sätta budgeten främst, enligt sjukhusdirektören Birgir Jakobsson." Jag är inte säker på att alla delar uppfattningen att det skulle vara ett problem. Jag är inte säker på att alla patienter som fått vård på KS tycker det är rätt att kulturen på sjukhuset har satt patienterna i stället för budgeten främst. Och jag är nästan helt övertygad om att de som inte hade fått vård om man hade satt budgeten främst, är jävligt tacksamma för den kulturen.

Jag trodde ett sjukhus främsta uppgift var att tillhandahålla vård till medborgarna, inte att till varje pris hålla en budgetram. "Vi har varit tvugna att producera mer vård än vad som beställts i början på året eftersom patienttrycket har ökat, säger Birgir Jakobsson." Denne sluge sjukhusdirektör anser alltså att det var fel att "producera mer vård" trots att behovet ökade. För mig känns det mer naturligt att se till att det kommer fram mer pengar så man kan finansiera det ökade behovet av vård. Problemet är precis det som Bengt Göransson sa när han talade på vårt föreningsmöte i onsdags. Denne jubelidiot Birgir Jakobsson, tillsammans med i stort sett alla politiker idag ( inklusive Bengt Göranssons gamla partikamrater) säger sig företräda skattebetalarna. FAN, jag vill inte ha politiker och sjukhusdirektörer som företräder skattebetalarna. DOM SKA FÖRETRÄDA MEDBORGARNA. Och det är precis i detta sammanhang som som skillnaden blir så tydlig. En sjukhusdirektör som företräder skattebetalarna ska till varje pris hålla budgeten. En sjukhusdirektör som företräder medborgarna ser till att ge medborgarna den vård de behöver.

Dagboksblad torsdag 15 januari 2009

Efter en halv dags meningslöst fackligt möte, började jag arbeta på allvar. (Varför sitter jag på en massa möten som jag tycker är meningslösa? Detta var det tredje mötet sedan i lördags. Snacka om att slösa bort sin tid.) Bortemot 5 var jag färdig för dagen och begav mig hemåt. La famiglia exellerar denna vecka i bristande planering. Inte heller idag hade någon tänkt på att förberede eller handla någon middagsmat. Dessutom kom frun hem senare än jag, vilket inte heller är normalt. Jag improviserade fram rostbiff och stekt tärnad potatis till middag. Det var inte så märkvärdigt som det låter, det var resterna från söndagsmiddagen. Sedan åkte vi och storhandlade. Och därefter var det dags för hundpromenad. Det var kallt som fan ute och Ia var mer än lovligt stirrig. Det verkar nästan som om hon ska börja löpa snart igen. Men va´fan, stirrigheten efter förra skendräktigheten har ju knappt gått över. Det kan väl inte vara dags igen!

Hemkomna efter promenaden röjde vi lite och sedan var det dags för kvällskaffe. Sedan har jag hamnat här framför datorn. Strax ska jag töja lite strängar på gitarren och sedan blir det läggdags.

Dagboksblad onsdag 14 januari 2009

Lite trött var jag allt i morse. Det blir gärna så när man är uppe sent och sitter på Stampen och lyssnar på Blues. Men så småningom kom jag till jobbet för att fullgöra min plikt gentemot aktieägarna. När jag hade fullgjort mina plikter åkte jag hem för att käka middag. Det visade sig att frun inte hunnit gå från jobbet, och varken hon eller jag hade i går eller i förrgår ägnat någon tanke åt dagens middag. Det blev helt enkelt till att improvisera fram en middag utifrån vad som fanns tillgängligt. Och det är egentligen förmågan att lösa en sådan situation som avgör en kocks kvaliteter. Vi minns ju Jan-Boris Möller och Här är ditt kylskåp, och i den andan skulle jag också vilja kunna verka. Det jag lyckades tota ihop var rest från lördagsmiddagen till mig, pyttipanna till mina barn på ris, lök, lite bacon och hot dogs, och frun fick svälta. Eller käka lite yougurt och resterna från pyttipannan.

Efter middagen begav jag mig till IOGT-NTO-föreningens första möte för året. Dagen till ära hade vi den gamle kulturministern Bengt Göransson som föreläsare. Han är ju också en aktiv nykterist i sin förening ute i Älvsjö, och han pratade kring temat Mellan uppoffring och självtillfredsställelse. Det handlade om förutsättningarna för idéellt arbete. Mycket intressant var det. Hemkommen från detta har vi fikat, och nu ska jag klämma lite på nya gitarren innan jag går och lägger mig.

Dagboksblad tisdag 13 januari 2009

Det är segt att stiga upp så jävla tidigt och åka till jobbet, men det är lika bra man vänjer sig, för det lär dröja länge till nästa längre semester. Eftersom frun har lite mycket att göra på jobbet åtog jag mig att lämna hund på dagis, och eventuellt hämta också. Detta "eventuellt" blev en realitet, så det blev till att åka tidigt från jobbet, hämta hund, köra hem hunden och sedan bege sig till stan för att delta på ett ordensmöte. Efter ordensmötet, som inte var så långt, åkte jag till Bluespuben Stampen och sammanstrålade där med frun som kom direkt från jobbet samt en av mina arbetskamrater. Där avnjöt vi god Blues av den legendariske Bill Öhrström. Jag hade sett honom för några år sedan och mindes honom som en mycket god munspelare (vilket gemene man kanske har hört på Lisa Ekdals första skivor. Han var nämligen gift med henne på den tiden och medverkade självklart på hennes två första skivor.) Vad jag inte mindes var att han inte var en lika duktig sångare och låtskrivare som han var munspelare. Hans texter var på svenska och då framstår dom i sin dålighet mycket tydligare än om de är skrivna på engelska. Dom kändes ytliga och gammalmodiga. Rötterna till både hans texter, sångstil och scenframträdande i övrigt hade väldigt tydliga rötter i 70-talet. Det var så man nästan kände hur mellanölsburken stod där framme på scenkanten. Men en förjävla duktig munspelare är han.

Dagboksblad måndag 12 januari 2009

Så har då första arbetsdagen på det nya året gått till ända. Det var inte direkt någon mjukstart som erbjöds. Jag slängdes raskt in i ett möte som jag borde förberett. Det hade jag inte gjort innan jag gick på julledighet. Sedan har mötena liksom rullat på som dom alltid gör på måndagar.

När jag kom hem från jobbet var det dags att käka middag, förbereda kvällens styrelsemöte i IOGT-NTO-föreningen och så raskt iväg på detta möte. Det mötet blev mycket längre än dom brukar vara, främst beroende på att vi talade en hel del om framtiden och vad vi vill göra det kommande året. Diskussionerna var mycket konstruktiva och många goda idéer kom fram. Det känns som om vi kommer att ha en bra arbetsplan att lägga fram för årsmötet om verksamheten den kommande året.

Nu borde jag egentligen gå och lägga mig, men jag måste ta fram min nya gitarr först. På vägen hem från jobbet satt jag och lyssnade på B.B King, och jag måste testa några grejer som B.B King spelade. Sedan är det hög tid att lägga sig.

Dagboksblad söndag 11 januari 2009

Söndagen började tidigt med morgonfika. Lite senare steg vi upp och käkade frukost, och så ut på hundpromenad. Fan vad det blåste. Trots detta promenerade vi oss runt i nästan två timmar. När vi kommit hem och tinat upp oss med glögg och kaffe påbörjades dagens städprojekt, att röja den skrubb där vi förvarar LP- och CD-skivor, Videoband samt DVD-filmer. Och inte minst en annan massa skit, och det var den i första hand som skulle ut. Vi bestämde oss också för att avveckla de flesta videobanden. Fan vad rent och snyggt det blev. Men det tog i stort sett hela eftermiddagen.

Medan jag lagade middag gick frun en promenad med hunden. Efter middagen fortsatte vi röjandet, och så småningom blev det dags för kvällsfika. Nu ska jag pilla lite med de bilder jag tog på ordensmötet igår, så att jag inte får en backlogg på 1000 bilder igen, och sedan är det nog dags att lägga sig så man är utvilad inför första arbetsdagen på länge.

Dagboksblad lördag 10 januari 2009

Lite försent vakande vi i morse, runt 9. Frun hade haft planer på en tidig morgonpromenad, men dessa planer gick om intet. Samma öde gick alla andra planer för dagen till mötes. 20 över 9 ringer min far och talar om att han är sen till tempelmötet???? VILKET JÄVLA TEMPELMÖTE, sa jag inte, men antydde något liknande. Det visade sig att vi hade heldagsmöte idag med samling klockan 10. Det hade jag fullständigt glömt bort, och min närvaro var mer än önskad. Det betydde bl a att alla planer vi haft på hundpromenad, tryffelletande och städning hemmavid, gick om intet.

När jag, efter en i mitt tycke ganska meningslös tempeldag kom hem, visade det sig att frun hade själv klarat av allt. Hon hade promenerat hund, letat tryffel, (nä, det hade hon inte gjort, men väl låtit Ia göra) och städat en himla massa här hemma. Då åkte vi och handlade middagsmat, lagade middag käkade middag, och sedan gick jag ut med hunden medan frun lade sista handen vid städningen. Sedan har vi fikat och tittat på TV. Därefter satte jag mig ner med gitarren och övade Blues, och gissa om jag har ont i vänstra handens fingerspetsar. Och värre lär det bli, för jag har knappt börjat. Men om någon vecka har jag väl fått valkar så jag kan töja strängarna hur mycket som helst utan att det gör ont. Nu ska jag strax lägga ner verksamheten för idag, och gå och lägga mig.

Förresten tryffelletandet Hannah gick inge bra. Ia letade lite förstrött, men den där ivrigheten som Tristan uppvisar infann sig inte. Jag vet inte riktigt vad som är problemet, för hon hittade nämligen en tryffel som låg på marken som ni troligen grävde upp förra helgen, men mer än så blev det inte.

Dagboksblad fredag 9 januari 2009

Samma presidium som i går, uppstigning strax före 8, käka frukost och åka med Ia till hunddagis, och sedan in till stan. Som redan beskrivits började jag dagen på KB. Sedan åkte jag och käkade lunch med frun. Därefter till en gitarrbutik som jag inte besökte igår, så till ytterligare en gitarrbutik och slutligen ännu en. Och så till den första jag besökte igår, för där fanns uppenbarligen gitarren som väntade på mig. Sammantaget kan jag säga att jag gjorde 6 stycken fantastiska fickparkeringar idag. När man fått in bilen bara genom att backa in och sedan köra fram i en minimal ficka, uppfylls man av samma glädje som Ace Ventura när han parkerade jeepen, och man, liksom han, utbrister Like a glove!!!!!!!!!!! Är det någon som behöver lektioner i fickparkering känner jag mig mer rustad än någonsin.

När jag hade köpt gitarren åkte jag hem för att provspela, men strax var det dags att åka och handla middag och sedan hämta hund. Som tidigare skrivits på denna blogg köpte jag mig en fritös för att frittera klenäter till jul i. Men en fritös borde även gå att använda till att göra pommes i, så det bestämde jag mig för att pröva till kvällens middag. Och visst det blev alldeles utmärkt, men fan vad det osade och fan vad fett det blev överallt. Och det är tveksamt om kvalitetsförbättringen jämfört med att värma dem på långpanna i ugnen överväger merjobbet att diska undan allt fett. Men nu har jag i alla fall provat.

Efter middagen begav vi oss till IKEA för att köpa några nya filtar att lägga över hundsoffan så den inte ska se så gräslig ut. Medan frun därefter promenerade hund satt jag och försökte begripa mig på hur alla jävla rattar på gitarr och förstärkare fungerade. Det är in alles 10 rattar och man kan förändra ljudet ganska mycket med dessa rattar. Men tro´t eller ej, jag lyckades ganska väl få till det rätta pruttljudet för att kunna lira honka.

Sedan fikade vi och tittade på På spåret, och så fastnade jag och frun framför Djurpolisen på animal planet. Nu har jag suttit vid datorn och skrivit en del, och ska väl fortsätta en stund till.

La famiglia goes guitar

Efter att ha gått runt och klämt på en massa gitarrer igår kunde jag inte hålla mig. Jag var tvungen att köpa en gitarr. Det kan tyckas ganska oöverlagt, men så är det inte alls. Redan i somras när jag spelade gitarr i träfforkestern på campingklubbens riksträff insåg jag att min stålsträngade gitarr inte riktigt räckte till för att överrösta 5 dragspelare. Jag skulle behöva en elföstärkt gitarr, och då började jag se möjligheter. En gitarr som vore lämplig i ett sådant sammanhang (det blir ju riksträff och träfforkester fler år) är en så kallad orkestergitarr, eller halvakustisk som den också kallas. Och en sådan gitarr är minst sagt lämplig att spela Blues på också. Och jag har ju bestämt mig att någon gång i livet spela Blues med ett Bluesband. Ska man kunna få göra det måste man för det första ha en gitarr och för det andra kunna lira Blues på den. Så för att fylla dessa bägge behov, kunna överrösta 5 dragspelare samt spela Blues, har jag idag alltså inhandlat en gitarr och en förstärkare. Och jävlar vad bra det låter. Eller i alla fall starkt. Nu ska jag öva, dels på Blues och dels på att sitta med gitarren framför en stor fet mage, längst bak i orkestern och pensla fram ett sound som totalt saknar diskant, precis som gitarristen i Bröderna Lindkvist (för er som minns detta eminenta husband i Bosse Larssons Nygammalt.)

Slump, eller kan det finnas någon annan förklaring?

När jag satt på KB och letade efter artikeln som omnämns i föregående inlägg, hittade jag också dödsannonsen efter min farfar. Där blev jag påmind om vilket datum han dött. Det exakta datumet hade jag sedan länge glömt bort. Men nu fick jag se det igen, och det visade sig att det var den 8 januari 1983. Exakt på dagen 26 år senare bestämer jag mig för att leta upp artikeln, dvs igår.

La famiglia goes archive

I förmiddags gick jag in på Kungliga biblioteket i Humlegården. Jag var på jakt efter en tidningsartikel publicerad i tidningen Arbetet Väst, någon gång i början av 1983, troligen januari eller februari. På KB har de ju mikrofilmat alla dagstidningar som är utgivna, så nere i mikrofilmarkivet satte jag mig och började läsa tidningen Arbetet. Och si, när jag kommit till den 18 januari hittade jag det jag sökte, nämligen några minnesord över min farfar som då just hade dött. Det var den kände poeten (och författaren till romanen Ådalen 31) Birger Norman som hade skrivit några ord om min farfar. Jag mindes att det var en väldigt fin artikel och jag har länge velat ha en kopia på den, och nu har jag det. Inte för att någon av er som läser detta bryr sig (utom möjligen en), men jag tänker i alla fall här nedan återge några delar av vad Birger Norman skrev om min farfar.

"Hösten 1933 äntrade jag en kväll ådalståget och reste norrut mot Långsele. Men egentligen var jag på väg söderut och västerut. Jag skulle till Wendelsbergs folkhögskola i Mölnlycke. Det var tågbyte inte bara i Långsele. På morgonen var det Krylbo. Där fick jag sällskap med tre hälsingar som kommit på under natten. De hette Mårten, Pelle och Sigvard. Sigvard var från Ljusdal och hade sysslat med skogsarbete han var i hög grad en profil för sig. Redan till det yttre. Senig och anmärkningsvärt bredaxlad; knotig över kinderna, ett starkt markerat näsparti. Håret krullade sig rödlätt framåt pannan. Intrycket understruket av att han hade en tvärrandig pullover i rödbrunt.

På ett av de första samkvämen reste han sig och läste Dan Anderssons "Stjärna". Vi lystrade. En sån röst hördes nog mera sällan. Den var mättad av känsla, nästan vibrerande. Men stämman bar. Den var stark och hade en ljus malmklang. Och Justus Elgeskog (dåvarande rektorn på Wendelsbergs folkhögskola, min anm.) sa att den där rösten är märkvärdig. Sigvard läste då och då under vintern. Han var också en av solisterna i den talkör som Einar Söderqvist ledde och som uppträdde i självaste studentföreningens aula inne i Göteborg.

Arbetslöshetsvåren 1934 hörde Sigvard till dem som blev kvar i Mölnlycke. Han hade fått ett jobb på spinneriet, som disiga dagar spred en syrlig doft över samhället. Nu hör jag av en god vän i Göteborg att Sigvard dött"

"För snart två år sedan fick jag brev från Sigvard. Då var han pensionär, men en upptagen man. Studiecirklar, fem stycken, och andra sammanträden. Förberedde en kurs på NTO:s Saxenborg.

Två av hans studiecirklar sysslade med Dan Andersson. Det höll alltså i sig. Men för Sigvard var Dan Andersson inte en främmande, romantisk och exotisk poet och berättare. Längst bak i sitt liv hade Sigvard en uppväxt och ett yrkesliv, som öppnat ögonen för det realistiska hos Dan Andersson. Det var nog ingen slump att "Stjärna" blivit hans främsta uppläsarstycke. Det är en ohyggligt realistisk dikt om kamratskap mellan en skogsarbetare och hans arbetshäst. En tragedi där varje arbetets och omgivningens detalj finns på sin rätta plats i diktens gungande meter. Och jag har aldrig hört någon annan än Sigvard läsa den."

Dagboksblad torsdag 8 januari 2009

Tro´t eller ej, men trots ledighet blev det ingen morgonfika. I ställe rusade jag upp strax före ått och käkade frukost. Sedan iväg med hunden till dagis och så in till stan. Jag hade en del ärenden att uträtta. Det första började i en gitarraffär på Sankt Paulsgatan. Där satt jag en lång stund och klämde och spelade på ett antal intressanta gitarrer. Sedan gick jag vidare till några andra gitarrbutiker i Götgatsbacken (legendarisk mark för gitarrköpare på 70- och 80-talet).

När jag klämt färdigt på gitarrer kände jag att jag var tvungen att kontrollera en sak. I julklapp gav jag min fru bl a en mysstund på Chokladfabriken (en chokladbutik med servering), och jag kände att jag innan jag släpar dit frun, borde rekognosera och kontrollera stället så att det lever upp till mina förväntningar. Därför gick jag dit och drack en kopp choklad och käkade en eclaír (eller hur fan nu fransmännen stavar till detta delikata bakverk). Där satt jag den dryg halvtimme och sörplade choklad och läste en medhavd fototidning. (Vilken tur att jag hade med den, som av en händelse.) Sedan begav jag mig till de centrala delarna av stan, och började med en espresso på den suveräna barne Primafila på Upplandsgatan (vägg i vägg med en välrenomerad fotoaffär). Därefter vandrade jag genom staden och hamnade av en slump på konditori Sturekatten (vete fan hur det gick till). Men när jag ändå var där tog jag en fika med kaffe och budapeststubbe. Där blev jag väl sittande någon timma och läste en fototidning, som jag så lyckligt alleles före hade köpt. (Vilket sammanträffande.) Sedan var det dags att bege sig hemåt, och på vägen hem började jag förbereda morgondagen. Efter några samtal till Statsbiblioteket respektive kungliga biblioteket hade jag kommit fram till att morgondagen bl a skulle ägnas åt ett besök på KB (inte restaurangen).

När jag hämtat hund var det dags att laga middag, och sedan pockade en hundpromenad på uppmärsamhet. Väl hemkommen från den var det fika och sedan satte jag mig ner för att mecka med bilder. Nej, jag har inte kommit efter ännu, utan jag satte ihop ett bildspel med bilder från den studentmottagning vi var på i våras (i stället för att åka till Avesta på hundutställning). Det tog sin lilla tid, men nu är det gjort, och postat hem till dem. Nu är det nog dags att lägga sig.

Dagboksblad onsdag 7 januari 2009

Så är det då återigen nästan vardag. Nästan för att de flesta utom jag arbetar eller går i skola. Jag tänker vara ledig till måndag. Efter morgonkaffe och frukost begav jag mig ut på hundpromenad. Jag tänkte jag skulle prova Ia tryffelhittarförmåga på ett ställe där Tristan för något år sedan hittat tryffel, men det gick inge bra. Sen kom grannen ikapp mig. Hon var ute och gick med barnvagn, och vi slog följe. Efter drygt en och en halv timmes promenad var vi åter hemma, och jag gick in för att sätta mig vid datorn en stund. Men då hade yngsta dottern (som också var hemma) den dåliga smaken att fråga mig om vi inte skulle titta på Ture Sventon, och det kan jag ju inte motstå. Dessvärre blev jag sittande framför TV i över två timmar, och sedan var det dags att laga middag och därefter promenera hund. Så småningom kom frun hem, och sen var det läggdags

Krönika över 2008

Jag hade tänkt mig att skriva en krönika över 2008 och illustrera den med bilder jag tagit. Jag känner dock att min skrivarförmåga för tillfället inte är på topp, så jag valde att hoppa över den skrivna delen av krönikan. Vad gäller bilderna tänkte jag först välja ut den i mitt tycke bästa bilden från varje månad, men jag upptäckte strax att vissa månader fanns det många bra bilder, och andra månader inga alls. Därför har jag godtyckligt valt ut 21 bilder bland de drygt 3400 bilder jag tagit under 2008. Det är bilder som av ett eller annat skäl liksom talar till mig. Vissa har ni sett förut och andra är helt nya på bloggen

Eftersom bilder inte riktigt kommer till sin fulla rätt i litet format och med den bakgrund jag använder, föreslår jag att de som verkligen vill titta på bilderna också besöker min fotoblogg.
Föjl denna länk så hittar ni bilderna där också.

Dagboksblad tisdag 6 januari 2009

Och gissa hur denna dag började? En kall avrivning och sedan en löprunda i spåret? Icke!! Den började med.... ja det kan ni nu. Vi hoppar över det.

Såsmåningom begav vi oss ut på hundpromenad. Det var inte så kallt ute längre, men det var jävligt kallt. Det blåste alltså. Trots detta plågade vi oss runt golfbanan och villakvarteren, och två timmar senare kom vi hem igen. För att kunskapen inte skulle falla i glömska provade vi lite tryffelletande också. Men troligen fanns det ingen tryffel där vi letade, för Ia hittade ingen. Det verkade som om hon sökte, och när vi i smyg grävde ner den medhavda tryffeln hittade hon den på en gång. Vi får försöka igen på ställen där vi vet att det finns tryffel.

Hemkomna efter hundpromenaden blev det glögg, och så fastnade jag framför TV:n. Eller snarare DVD:n. Jag började titta på Ture Sventon, och jag kan ju inte annat än bli imponerad. Både av Åke Holmbergs fantastiska berättelser och av Helge Skoogs gestaltning av Ture Sventon. Helt och hållet genialisk.

Så småningom var jag tvungen att ge upp DVD-tittandet och bistå frun med kloklipping av hund.

Efter middagen kom fruns syster hit och det spelades spel igen. För egen del satt jag och skrev på datorn, och tre gånger försvann mitt inlägg om nyårslöften (föregående inlägg). Det finns uppenbarligen en bugg på denna bloggportal. Vid en viss knapptryckning raderas hela inlägget. Jag blev måttligt glad! Nu ska jag påbörja arbetet med en årskrönika i ord och bild. Få se om det blir klar i kväll. Troligen inte.

I stället för nyårsläften

Jag vet inte om det egentligen är så vanligt förekommande, men det talas ju i alla fall rätt allmänt om företeelsen nyårslöften. Eftersom jag till yrket är chef och projektledare har jag för vana att delegera allt besvärligt arbete. I samma anda skulle jag vilja hantera årets nyårslöften. I stället för nyårslöften som jag måste leva upp till, har jag ett antal nyårsönskningar som det blir upp till andra att förverkliga åt mig.

Jag har noterat en allt större brist på respekt och hänsyn i vårt samhälle. Denna brist gör mig mycket bekymrad. Respekt och hänsyn är värderingar som är några av de grundstenar ett sunt samhälle måste bygga på. Och respekt och hänsyn måste vara grundläggande värderingar hos alla människor i samhället. Och dessa värderingar måste serveras med moders- och fadersmjölken.

När jag sett mina barn växa upp har jag funderat mycket på vilket sätt vi föräldrar är förebilder för våra barn. För 18 år sedan (då äldsta dottern föddes) trodde jag, och idag 18 år senare, är jag helt övertygad om att allt vi gör och allt vi säger som våra barn ser och hör, påverkar dem. Därför måste vi vara väldigt försiktiga med hur vi agerar i rollen som föräldrar. Eller snarare, detta ger oss oananade möjligheter att påverka våra barn och ge dem sunda grundläggande värderingar som de kan ta med sig ut i livet. I den andan har jag följande önskningar inför 2009:

Jag önskar att 2009 blir det år då fler pappor säger till sina barn då de är ute och kör bil: "Nu är det bäst att ta det lite lungt. Det ser ut att vara en gammal tant som kör bilen framför. Hon blir säkert mycket mindre stressad om jag tar det lungt och håller ordentligt avstånd, även om hon kör långsammare än högsta tillåtna fart". Under 2008 var det alltför få bilister som ens tänkte denna tanke, och än mindre sa det till sina barn. Baserat på mina erfarenheter från att ha kört Vespa och husvagn samt när jag kört i 30 där det är skyltat 30, anser jag att vi måste lära våra barn att respektera och ta hänsyn till alla medtrafikanter och deras förutsättningar i trafiken.

Jag önskar att 2009 blir det år då alla föräldrar konsekvent inför sina barn, oavsett ålder, fördömer alla former av underhållningsvåld, såväl filmer och TV-serier som leksaker och dataspel. Jag påstår inte att dataspel skulle vara skadligt för barn och ungdomar, men jag är övertygad om att ett konsekvent fördömande av underhållningsvåld skulle öka chansen att barnen när det växer upp kommer att känna avsky inför alla former av våld.

Jag önskar att 2009 blir det år då vi börja ägna mycket mer tid åt våra barn. Läs godnatt- (och för den delen även goddag-) sagor för dem när de är små. När de blir lite större gör läxorna tillsammans, och när de blir ännu lite större ta med dem ut på bio, teater, cirkus (det kan man förresten göra redan när de är små), restaurang, pub, etc. Det är inte så noga vad, bara ni gör saker tillsammans. Och beklaga dig tydligt så dina barn hör det, när du inte kan/hinner/får umgås med dem. Det är ju ingen hemlighet att de barn som klottrar och vandaliserar i skolan, eller bara är allmänt stökiga på lektionerna gör det för att få uppmärksamhet. För att få den uppmärksamhet deras föräldrar inte har givit dem.

Jag önskar att 2009 blir det år då föräldrar på allvar börjar respektera sina barn och behandla dem som medmänniskor. Stalltips: Behandla barnen såsom man behandlar den andre föräldern. Samtala, lyssna. Vid olika uppfattning, ta och ge. Argumentera och diskutera. Har du inte några bra argument? Ge efter. Lyssna. Var hjälpsam, skjutsa och hämta hos kompisar. Även om det är mitt i natten (Stalltips: ge fan i att dricka vin till fredagsmiddagen så kan du köra bil hela natten). Under 2008 var det alltför många föräldrar som sa: "Jag tänker inte skjutsa dig till tåget. Du får ta konsekvenserna av ditt handlande. Om du är försenad för att du låg och sov för länge får du skylla dig själv." Om man ställer upp och hjälper sina barn visar man att det är så man bemöter sina medmänniskor, och följdaktligen växer barnen upp till individer som osjälviskt hjälper andra.

Jag önskar med andra ord att 2009 som går till historien som det är då världen äntligen blev en lite varmare plats att leva på, och jag hoppas att alla ni bloggvänner får ett fint 2009.

Lite ny musik

Så har jag tagit mig tid att uppdatera min jukebox här på bloggen, som ni hittar en bit ner till höger. Nu har jag lagt dit ett antal bra spår med svensk Blues när den är som bäst. Knock-Out Greg, Sven Zetterberg, Jump 4 Joy och så ett underbart instrumentalspår där Anders Lewen spelar gudomlig gitarr i äkta T-Bone Walker-anda. Är det någon som bryr sig om min jukebox? Näe, troligen inte, men eftersom bloggen är mitt ansikte utåt i cyberspace måste man ju visa vem man är. Och jag vore inte jag om jag inte hade en jukebox full med bra Blues.

Dagboksblad måndag 5 januari 2009

Återigen en sån där dag då frun var tvungen att arbeta (men inte jag). Jag sov ganska länge, fikade, käkade frukost och masade mig såsmåning om ut på hundpromenad. Kallt som fan var det. Och efter någon knapp timme började Ia halta lite, så då fick jag ett gott skäl att skynd mig hemåt igen. Hältan berodde troligen på is mellan trampdynorna, och är något vi sett tidigare, så det är inget att oroa sig över. På eftermiddagen begav jag mig iväg till Stinsens köpcentrum, för jag har inte varit där sedan de byggt om, vilket faktiskt är ganska länge sedan. (Å andra sidan var jag där redan på den tiden då det var Philipsson som sålde bilar in den lokalen. Man har väl sprungit en del i den delen av Sollentuna under sin uppväxt.) Det fanns riktigt många nya klädaffärer där som jag inte sett på andra ställen, och Vinn (gamla Vivo Stinsen) är en mycket välsorterad mataffär. Där har dom både DVD-filmer och sadlar till hästen. Jag köpte dock bara DVD-filmer. Dels den gamla adventskalendern Julens Hjältar, till yngsta dottern i namnsdagspresent och dels den ännu gammlare adventskalendern Ture Sventon till mig själv. Den adventskalendern är enligt min uppfattning bland de bästa som gjorts. Dessutom är den bland de bästa filmatiseringar av barnböcker som gjorts. Helge Skoog gör Ture Sventon precis så som man uppfattar honom i böckerna, och Åke Holmberg har med fantastisk fingertoppskänsla mejslat ut karaktären till en helt underbar privatdetektiv. Jag har inte hunnit titta på den ännu, men det kommer jag att göra inom en snar framtid.

Vidare på Stinsen hittade jag Stadium, och där hittade jag två par handskar till mig. Mina vanliga handskar har kommit bort och jag behövde dessutom några mer vattentäta än de jag hade. Vattentäta för att kunna hålla i ett blött koppel utan att bli blöt och kall om handen, och jag hittade ett par handskar försedda med gore-tex-membarm. Perfekt!

Sedan åkte jag hem och lagade middag, som frun och jag åt i vår ensamhet eftersom övriga familjen arbetade för nykterheten (styrelsemöte i UNF). Efter middagen var det hundpromenad på schemat, och sedan när vi kom hem blev det hundprogram på TV. Det är ju måndag! Efter det tittade vi på Det nya frågeprogrammet på TV4, Årets TV-tittare, eller vad det hette. Det var minsann inget bra program. Och nu har jag satt mig framför datorn för att skriva en del, och sedan är det väl läggdags.

Äntligen färdig!

Jag har ju, till skillnad från många andra ett behov av att pilla med alla bilder jag tar. Jag vill sortera bort de riktigt dåliga och dubletter (som det lätt blir med en digitalkamera, i synnerhet om man arbetar efter principen Spray and Pray), justera kontrast och färg, samt skärpa upp bilderna en aning innan jag liksom stoppar in dem i albumet. Traditionellt har jag också alltid haft en så kallad back-log, dvs jag ligger alltid efter. Cirka ett halvår. Men sedan jag köpte nya kameran för drygt ett år sedan har back-loggen bara blivit större. Som mest hade jag en backlogg på 1200 bilder. Men efter mer eller mindre strikt fotograferingsförbud under september till december (med vissa undantag) har jag, efter många timmar vid datorn äntligen kommit ikapp. Nu är samtliga bilder sorterade och justerade. Endast två stycken från igår väntar på att tas om hand, men de tar jag strax hand om. Och nu kan jag börja fotografera igen.

Dagboksblad söndag 4 januari 2009

Dagen började i ett stort frågetecken (och så naturligtvis morgonfika och senare frukost). När frun gick och la sig i går kväll var hon allt annat än frisk. Skulle hon idag vara pigg nog för att gå på tryffelsafari på Järvafältet? Ja, av föregående inlägg kan man dra slutsatsen att det var hon. Sålunda, efter frukost begav sig fru, hund och äldsta dotter, tillsammans med Hannah och Tristan ut till Järvafältet för att där möta upp ytterligare en intresserad tryffelletare. Själv valde jag att stanna hemma och arbeta framför datorn.

Några timmar senare kom Hannah, Tristan, och övriga familjen tillbaka och ville ha varm choklad. Det fick dom (ja, inte Ia och Tristan. Dom fick inte ens kall choklad) Ia var så trött så hon gick och la sig på en gång, och Tristan, vis av tidigare besök hos oss, gick runt hela huset, varv efter varv och letade efter begagnade tuggben som Ia lämnat efter sig. Men han hittade inga (osis, men så elaka är vi). Uppiggad av chokladen drabbades Hannah av ett stort lagottopälsvårdarbehov, och eftersom Tristans päls inte är någon egentlig utmaning tog hon sig an Ias päls i stället. Hon både redde ut tovorna på hakan och klippte öronen. Tack så mycket för det Hannah, du är alltid välkommen till oss.

På eftermiddagen var det meningen att vi skulle ut till bekanta i Orminge (nej, det är inte Markoolio), men dels ville de inte bli smittade av den eventuella sjukdom frun drabbats av, och dels orkade hon kanske inte riktigt det. I stället åt vi middag.

På kvällen, stärkt av både förmiddagspromenad, lyckan över att Ia hittat tryffel, varm choklad, en friserad hund utan egen ansträngning och vansinnigt god middag, åkte vi in till stan för att yngsta dottern skulle få åka skridskor med sin moster på Zinkens IP. Medan dom åkte skridskor bland alla idioter till bandy- och hockeyspelare som åker fort, hänsynslöst och viftar med sina klubbor hur som helst, promenerade jag, frun och Ia runt Södermalm. Eller i alla fall delar av. Det var jävligt kallt, och Ia är tamejfan hopplös att ha i stan. Hon drar som en häst och ska nosa överallt samt äta allt för mycket som jag tycker är olämpligt för en hund att äta. Nåväl, efter skridskoåkning och promenad åkte vi hem till fruns syster och drack varm choklad (igen). Sedan var det i princip dags att åka hem, och nu är det nästan läggdags. Jag ska bara......

Visst är det en tryffelhund vi har!

Jag visste det. Att Ia också kan hitta tryffel. Och det är ju inte så konstigt eftersom hon är just en tryffelhund. I förmiddags var Ia, tillsammans med bl a Tristan ute på Järvafältet för att leta tryffel. Inte ätbar tryffel tyvärr, utan vanlig hartryffel (eller är det hjorttryffel? Jag har hört bägge namnen, men jag vet inte om det är olika namn på samma sak eller olika sorters tryfflar. Jag får väl kolla det i min eminenta tryffelbok.) Tristan är ju en erkänt duktig tryffelletare, och uppenbarligen är han en god pedagog också, för det tog inte så lång tid förrän det började sprätta tryfflar om Ia. Att marken var frusen var inget hinder, bara ytterligare en utmaning.

Dagboksblad lördag 3 januari 2009

Efter morgonfika och frukost begav vi oss ut i kylan på hundpromenad. Det blev två timmar med en massa lösspringande på golfbanan (för Ia, jag fick gå lös hela tiden). När vi hade tinat upp en aning vidtog pälsvård. Vi kammade och klippte Ia, och sedan åt vi ugnspannkaka.

På eftermiddagen åkte vi på så kallat grötkalas som arrangerades av IOGT-NTO. Det är ett elände med IOGT-NTO-arrangemang. Större delen av deltagarna är ju pensionärer, och de har helt andra vanor än vi som är unga (hmm, nåja, vi är i alla fall förvärvsarbetande) När ett grötkalas (eller annat arrangemang, oavsett vad) börjar klockan fyra blir ju hela dagens matschema rubbat. Man hinner inte käka midda före och äta middag efter blir alldeles försent. Nåja, vi löste det också, och hemkomna har jag suttit framför datorn och så har vi fikat och tittat på sista avsnittet av Söderkåkar (inspelat), en förträfflig gammal TV-serie. Nu har jag hamnat framför datorn igen, och här blir jag väl sittande till en bit efter midnatt.

Vad är god underhållning?

Av en slump hamnade jag på en blogg om Trolleri och annan underhållning. Där hittade jag en recension av en föreställning från Hippodrome i London. Där stod något mycket klokt om god underhållning. Jag citerar:

"Begreppet artisteri definieras olika. För min del handlar artisteriet om förmågan att kommunicera med publiken. Gör man svåra konststycken utan att ha kontakt med sin publik – då är man idrottsman. Gör man konststycken och samtidigt har kontakt med sin publik – ja då är man artist."

Det räcker alltså inte med att göra svåra saker, man måste ha med publiken, och man måste ha något att berätta. Därför blir jag bara förbannad på cirkus när akrobater uppträder utan säkerhetslina eller skyddsnät. Numret blir inte ett dugg bättre för att det är farligt eller svårt. Det krävs mer av en artist.

Dagboksblad fredag 2 januari 2008

HA! Jag har semester, det har inte frun. Jag steg upp halv nio, hon steg upp klockan 6!

När jag hade käkat frukost gick jag en promenad med hunden. Sedan förlöpte dagen ganska stillsamt. Det har druckits en och annan kopp kaffe (både vanligt och espresso), jag har pillat lite med bilder framför datorn, jag har aktiverat hund, jag och hund har sovit middag och jag har smygtränat lite på de nya SingStar-skivorna vi fick/köpte i julklapp. Jag har fortfarande svårt att komma över att jag, som är den enda i vår familj som kan ta betalt för att jag sjunger för folk, ska vara sämst i familjen på Singstar.

Efter middagen tittade vi på På Spåret, sedan Uppdrag Varité (inspelat sedan tidigare). Uppdrag Varité är Carl-Einar Häckners varité från 2007. Han är idag sveriges kanske främste förvaltare av den gamla varité-kulturen, som tyvärr verkar vara utdöende. Varité är en förnämlig blandning av humor, musik akrobatik, trolleri, etc, och Carl-Einar är både en förträfflig trollkarl och och just förvaltare av denna anrika tradition.

Kvällen avslutas med en stund framför datorn. Godd Najt

Dagboksblad torsdag 1 januari 2009

Så inleder vi det nya året med lite nyordning på denna blogg. Från och med nu kommer jag att även skriva veckodag i rubriken. Detta för att jag inte ska villa bort mig totalt.

Som traditionen bjuder, både för att det år nyårsdag och för att det är jullov, blev det en förmiddagspromenad. (Förr i världen, firade vi alltid nyår hemma hos min farmor och farfar i Mölnlycke utanför Göteborg. Då var det också alltid nyårsdagspromenad, trots att det inte fanns hund. Den promenaden gick inte sällan i Slottsskogen, och slutade ofta antingen på Björngårdsvillan eller Vita Bandet, de två kaféerna som fanns i Slottsskogen på den tiden, och man brukade landa där ungefär när backhoppningen hade börjat på TV. Dessvärre finns varken backhoppningen, Björngårdsvillan, Vita Bandet eller min farmor och farfar kvar.) Vi passade på att sträcka ut promenaden ordentligt, så först efter närmare två och en halv timme var vi tillbaka. Då satt det rätt bra med varm choklad kan jag säga. I alla fall om man inte är hund. Eftersom vi var lite sega på morgonen var klockan redan bortemot två när vi kom hem, och lite senare kom fruns syster för att spela spel med hugade spelare i vår familj. Själv sov jag middag.

När fruns syster hade spelat klart och åkt hem, kom svärmor förbi, och käkade middag. Medan det röjdes efter middagen promenerade jag Ia i ytterligare en halv timme. Och sedan satt det inte helt fel med ett bastubad kan jag säga. Kvällen rundades av med att vi tittade på en filmatisering av Jane Austens bok Förnuft och Känsla.