De två senaste åren har vi, på lördagen närmast våffeldagen, varit hembjudna till våra bästa vänner för att äta våffelfrukost. Nu börjar det dra ihop sig igen, så jag tyckte det var lika bra att bjuda in sig själv, så man är säker på att det blir gjort. I mejlet med min önskan om att bli inbjuden skickade jag med en länk till några bilder från tidigare våffelfrukostar. De bilderna finns att beskåda här.
måndag 25 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Precis, det är lika bra att säga hur man vill ha det. Då blir det mindre missförstånd och mer våfflor. Det verkar vara en trevlig tradition, den får ni väl hålla på.
Som sagt Yvonne, har man dambyxor så har man, och då bestämmer man ;-)
Jodå, vi har många fina traditioner tillsammans och dem vårdar vi väl.
Härligt med traditioner! Håll på dem. Läste om att ni också haft dödsfall, det är jobbigt när nån man håller av inte längre finns. Min svärfar gick bort förra helgen. Visserligen väntat. Han var svårt cancersjuhk och även fast jag tycker att det var skönt för honom att slippa ha ont mer så finns saknaden. min svärfar var jätteduktig slöjdare. Han gjorde kyrkor, knivar (lappknivar), träkåsor, snäppaskar, leksaker ja allt möjligt. Så förutom en god och omtyckt svärfar försvann en gammal hantverkare och just hantverkare av den gamla sorten får vi mer oah mer ont med nu.
Ulrika, just hantverkare är något som det är ont om. Men det är roligt när det går i arv. Som sagt Nisse var svarvare, hans far var svarvare och hans morfar likaså. Men tyvärr är det ingen i släkten som för traditionen vidare efter Nisse.
Skicka en kommentar