När jag gick ut grundskolan hade jag så jävla dåliga betyg att SYO-konsulenten på skolan såg som sin livsuppgift att hindra mig från att söka till 4-årig teknisk på gymnasiet. Han ville väl skona mig från den plåga som den linjen skulle bli för en som bara hade treor i betyg, utom i musik och barnkunskap, där hade jag femmor. Problemet var bara att jag inte ville något hellre än att börja på 4-årig teknisk. Och jag sket ju i vad SYO-konsulenten sa, jag sökte ju det jag ville söka, och på något märkligt sätt kom jag också in på 4-årig teknisk. Men hade jag haft svårt att få bra betyg i högstadiet, var det omöjligt på gymnasiet. Det gick precis som SYO-konsulenten hade förutspått, rakt åt helvete. Men på något sätt lyckades jag ta mig igenom de fyra åren, och hade väl bara tvåor och treor utom i en del tekniska ämnen, där jag på något underligt sätt lyckade skaffa en och annan fyra. Att plugga vidare på KTH eller nåt sånt var det inte frågan om. Det hade aldrig gått. När jag lämnade gymnasiet var det med stor ilska över alla idioter till lärare som inte kunde lära ut, och som säkte mina betyg sista terminen. -Jag ska fan visa dom att jag kan lyckas i alla fall. Skola och betyg är fan inte allt, var det sista jag sa till utbildningsjävlaväsendet innan jag lämnade det för gott. Sålunda vigde jag hela mitt yrkesverksamma liv till att bevisa att man kan lyckas utan bra betyg och högskolestudier. (Alltså tvärt emot vad lärarjävlafacken säger. Dom skriker ju sig hesa för att det ska vara behöriga lärare i skolorna. Själv tycker jag att kompetenta lärare är viktigare. ) När jag började på mitt nuvarande företag för sisådär 20 år sedan bestämde jag mig för att min karriär skulle sikta in sig på att bli avdelningschef. Det kändes som ett rimligt mål i yrkeslivet. I och med att företaget har värderat om min tjänst har jag nu nått det målet. Det ger ju en ganska stor inre tillfredsställelse, men vad fan ska jag göra nu då? Nu är jag ju framme vid målet.
fredag 12 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Åh, jag har också nått fram. Jag gick också ur gymnasiet med dåliga betyg. Mina betyg genom hela skolan har varit ettor och femmor, tvåor och fyror. Ett fåtal treor. Men jag har ju istället högskoleprovat in mej på högskola, och sen inte kunnat sluta plugga...Nu är jag också framme vid mitt mål - att bli lärare - och mitt mål idag när det första är nått är att bli så jävla bra på det jag gör att jag blir den bästa läraren de nånsin haft...
(Och skam sägandes har jag börjat snegla åt skolledarrollen...men fan vet om det är nåt att stå efter!)
Men det finns en väsentlig skillnad på dig och mig. Du har en sådan stark tro på skolväsendet att du till och med blir lärare. Själv är jag sedan länge helt klar med allt vad skola heter. Men N.B. man kan lära sig saker på andra sätt än skolan, vilket jag gärna gör, för kunskapstörsten har vi gemensamt.
Ameh! Jag säger inte att du ska bli lärare...Tok! Jag vet vad du tänker om skolan!
Jag säger att för mig är det viktigt att sträva efter kvalitet i det jag gör, förbättra, förändra, fördjupa...
Dragariel nu var jag nog otydlig. Jag menade att vi är ganska lika, befinner oss på ungefär samma ställe och har ungefär samma drivkrafter. Det enda som skiljer oss är just min lite speciella syn på skolan.
Härligt att läsa La!
Håller helt och hållet med dig.
Min kära särbo har inte ens gått gymnasiet och han har klarat sig alldeles utmärkt ändå. Har inte varit arbetslös en dag och är idag delägare i ett framgångsrikt företag.
Du har tur som har hittat en sådan. Det är ju en människa som vill något, vilket jag tror är det som håller liv i folk. Och det är alltid lika roligt när folk utan utbildning lyckas, för utbildning är inte allt. Ge mig en natt, en flaska rödvin och ett köksbord, och jag lovar att jag skulle kunna vara socionom och lösa fosterhemsfrågor också. Eller där kanske jag gick lite för långt.
Hrmm...jag förstår ditt resonemng. Och jag tror absolut att även du skulle kunna vara en duktig socionom, eftersom vi först och främst är medmänniskor. Dock hoppas jag ändå att mina 3,5 år på universitetet har bidragit till att jag har en professionalitet inom detta område som andra saknar.
Jo man får väl hoppas att 3,5 års postgymnasiala studier har tagit dig till nivån ovanför vanlig köksbordspsykologi. Å andra sidan är jag inte främmande för att din kompetens inom området minst lika mycket kommer från andra ställen, t ex livets skola, arbetslivserfareneht, BRIS-arbete och visst mått av just medmänsklighet.
Absolut betyder livets skola och arbetslivserfarenhet väldigt mycket(en intressant diskussion). Men så finns det tyvärr en del personer som samlat på sig allt det är men ändå inte borde vara socialarbetare. Personer som inte har förstått vad vi arbetar för utan istället vill framhärda sin egen förträflighet och prestige. Men, det finns ju rötägg i alla yrkeskategorier.
Jo en sån här diskussion är ytterst intressant. Och jag är inte ett dugg subjektiv. Det är bara en slump att jag värderar kompetens i stället för utbildning, och har inget alls att göra med det faktum att jag bara har en gymnasieexamen ;).
Och rötäggen finns på mitt jobb också. Till och med bland chefer och projektledare (eller i synnerhet där kanske. Projektledare är ju ofta personer som inte duger till som chefer, men ändå vill bestämma)
Skicka en kommentar