Dagboksblad 18 maj 2008

Söndag är lika med vilodag. Jo pyttsan! Steg upp hyfsat tidigt för att kunna åka iväg i tid och gratulera en broder i Ordenssällskapet. Han fyllde 80 år, och det var så ordnat att uppvaktningen skulle ske vid kyrkkaffet efter högmässan i den kyrka han är aktiv. Så för första gången på säkert 20 år deltog jag vid en högmässa. Men turligt nog, för att chocken inte skulle bli för stor, missade jag halva högmässan. Jag trodde den började klockan 11 som i alla vanliga kyrkor, men icke, den började klockan 10. Vilket jag insåg, kvart i tio, och då hade jag 40 minuter på Vespan framför mig för att komma dit. Nåväl, det var mycket trevligt, och eftersom jubilaren och jag har arbetat på samma ställe i slutet av 80-talet, fick jag också träffa några gamla arbetskamrater. Bland annat en tant som arbetade som översättare. Hon var väl ensam humanist bland oss 400 ingenjörer, och jag har haft många intressanta samtal med henne. Därför var det väldigt roligt att få träffa henne igen. Hon hade blivit pensionär (fan då måste jag också ha blivit äldre de senaste 15 åren).

Sedan satte jag mig på Vespan och drog iväg till nästa kalas. Ungdomsbekantas barn fyllde år, och vi brukar bjuda varandra på både våra egna och våra barns kalas, för det är egentligen de enda gånger vi hinner träffas. Fru och äldsta dotter hade åkt bil dit, så vi sammanstrålade där. När vi käkat upp deras tårta och bullar begav vi oss hemåt för att förbereda middag. Efter middagen var det dags att förbereda nästa kalas. Jag har ju fyllt år tidigare i veckan, och det är ett bra skäl för att arrangera kalas. Jag hade rört ihop kokostoppar, maränger, hallongrottor, en citronmarängtårta och en traditionell tårta med bananfyllning och färska jordubbar ovanpå. Det gick att äta sa gästerna. Baserat på erfarenheter från senast vi hade kalas (kan man läsa om här. Om du inte orkar följa länken och läsa är kortversionen att några av våra bekanta har barn som inte kan umgås med hundar, och som inte lyssnar när man förklarar hur man ska och inte ska göra i hundumgänget.) valde vi att lämna bort Ia under kalaset. Det kändes väldigt tråkigt. Men vad som kändes ännu tråkigare var be Hannah och Joakim att inte ta med sig Tristan när dom kom. Det kändes riktigt riktigt illa, för är det några som är välkomna hos oss så är det lagottoägare med sina hundar. Men jag tror ändå att det för Tristans del var bäst så den här gången. Men tråkigt var det att inte ha Ia hemma, och inte få träffa Tristan. I övrigt var det ett bra kalas. Äntligen har jag fått en sån där brännare så jag kan bränna av min citronmarängpaj på ett fint sätt. Och så fick jag en pelagon. Tack.

Tyvärr har jag inte hunnit baka något bröd idag, så det blir till att gå och lägga sig utan nybakat bröd och te på sängen. Illa.