Dagboksblad 10 maj 2008

När jag vaknade i morse var foten fortfarande svullen och ont gjorde den. Inte så mycket som igår, men det var fortfarande VÄLDIGT synd om mig. Jag såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att sitta i en stol i trädgården hela dagen och inte kunna göra någonting. Väldigt synd om mig skulle det bli. Möjligen skulle jag kunna variera lite med att ligga i hammocken. När jag beklagade mig för frun vid frukosten sa hon att hon nog skulle kunna ordna en rullator åt mig, så att jag i alla fall skulle kunna gå omkring lite på ägorna. Så efter frukosten linkade jag ut i trädgården och satte mig till rätta i trädgårdsfåtöljen och läppjade på en cappuccino (men glöm inte det, ALDRIG cappuccino efter klockan 11) och väntade på att frun skulle komma med rullatorn, vad hon nu skulle få den ifrån. Men vad ser jag när jag just druckit ur? Jo, frun som kommer släpande på gräsklipparen. Det var ju en jävla rullator. Så det blev till att vanka fram och tillbaka i trädgården med gräsklipparen framför sig, så förutom att jag fått gå lite har även gräset blivit klippt.

Sedan hade jag fått igång foten så pass att jag kunde åka och hyra ett släp. Sedan fyllde vi släpet (två gånger) med ris, buskar och rester från nedsågade träd och körde till återvinningen.

Medan frun promenerade hunden efter middagen (före middagen gick det ju inte för det var så jävla varmt) begick jag hammockpremiär. Jag släpade ut dynorna och la mig och vilade. Hammocken är en förbannat bra uppfinning.

Eftersom jag vilat så mycket idag och bara rört mig med stöd, hade jag kraft nog att baka en rabarber- och jordgubbspaj (den missade ni Hannah) och lite italienskt lantbröd. Nu återstår bara te och det nybakade brödet på sängen.