Talet till nationen

Kungen håller ju traditionsenligt ett tal till nationen på juldagen. Förförra året skrev jag en pendang till det talet, förra året orkade jag inte. Men i år har jag orkat, så här kommer mitt tal till nationen. (Ni som vill läsa "orginalet" hittar det här)

Kära Svenskar, hemma och utomlands, Jag vill önska er en god fortsättning på julhelgen. Just nu är många lediga från arbete och skola, och julen är den tid många mer än annars passar på att umgås med sina nära och kära. Så det kanske inte bara är av religiösa skäl som julen kan kallas kärlekens högtid. Men bortsett från julen lever vi i ett land där det är trång för kärleken. Det brutala våldet firar orgier. Egoismen breder ut sig som en farsot över Sverige.

Historien kan vi inte förändra. Vi kan inte göra begångna våldshandlingar ogjorda. Vi kan inte fira julen 2009 i repris där vi bryr oss om andra än bara oss själva. Däremot kan vi påverka framtiden Vi kan redan nu göra saker som kan leda till färre våldshandlingar, färre hemlösa och ensamma och kommande jular att te sig mer kärleksfulla. Låt oss tillsammans redan nu börja verka för en värld där kärleken får väsentligt mycket större plats än den har idag.

Vad är det som får människor så unga som tretton fjorton år att på allvar bruka våld mot sina medmänniskor? Vad är det som gör att vi bara mer och mer bryr oss om oss själva? Det är knappast orsakat av för mycket kärlek under vår uppväxt. Jag skulle till och med våga påstå att det snarare är orsakat av för lite kärlek under vår uppväxt. Vill vi förändra världen till att innehålla mindre våld och mindre egoism måste vi börja med våra barn. Vi måste lära våra barn vad kärlek till nästan innebär, och det gör vi bäst genom att ge våra barn kärlek och visa dem respekt. Och vi måste lära våra barn att i allt fördöma allt våld. Men detta är inget vi berättar för dem när de uppnått en viss ålder och sen är det klart, utan detta lär vi dem genom vårt eget handlande. Och vi lär dem genom daglig handling från det att de föds ända till att de flyttar hemifrån. Då kan vi dra ner lite på intensiteten, men vi kan aldrig sluta helt.

Jag tror att det är inom tre områden vi skulle behöva bli väsentlig mycket bättre när det gäller att uppfostra våra barn. Det första området gäller vår inställning till våra barn. Det är inte bara våra barn, de är också våra medmänniskor. Och våra barn lär sig hur man ska behandla sina medmänniskor genom det sätt vi behandlar dem. Om vi vill att våra barn ska behandla sina medmänniskor med kärlek och respekt måste vi behandla våra barn på samma sätt. Vi måste lyssna på dem, vi måste låta dem vara med och bestämma, och vi måste respektera deras åsikter. Och detta måste vi börja med tidigt. Absolut inte senare än i 2-årsåldern.

Det andra området gäller på vilket sätt vi i vardagen låter våra barn förstå att vi älskar dem mer än något annat. Det första villkoret för att detta ska vara möjligt är naturligtvis att vi gör det. Men det förutsätter jag, varför skaffar man annars barn? Inom detta område är det de små sakerna som spelar roll. Barn i alla åldrar behöver kramar, ge dem det! Gör aldrig narr av dina barn, gör dig inte rolig på deras bekostnad och säg och tänk aldrig ”Vad skönt det ska blir när du flyttar hemifrån”. Inte ens på skoj. Om man ändå vill skoja med sina barn om att flytta hemifrån, gör precis tvärt om. ”Du får inte flytta hemifrån, jag vill alltid ha dig hos mig”.

Ställ alltid upp för dina barn, lämna och hämta dem, även om det är mitt i natten. Håller de på att komma försent till skolan på grund av egen försumlighet (duschat för länge till exempel), fundera ändå på om du på något sätt kan hjälpa dem att komma i tid. Säg inte ”du måste lära dig att ta ansvar för dina egna handlingar”, den lärdomen kan de tillskansa sig på andra sätt. Visa i stället att man i möjligaste mån hjälper sina barn/medmänniskor. Meddela jobbet att du blir lite sen till mötet som börjar halv nio och kör först dina barn till skolan med bilen. Detta är INTE att skämma bort sina barn, det är att visa dem kärlek och visa dem hur man behandlar sina medmänniskor.

Det tredje området gäller hur vi själva förhåller oss till våld, både det som kallas underhållningsvåld och det våld vi möter ute i samhället. Och detta område är än mer än det förra ett område där de små sakerna spelar roll. Och framför allt vår egen inställning till våld. Tycker vi vuxna det är OK att små pojkar leker krig? Tycker vi vuxna det är OK att man brottas eller liknande, även om det bara är på skoj? Tycker vi vuxna det är OK att små barn försöker ”lösa konflikter” genom att börja slåss? Vad säger vi när vi ingriper. ”Nu får ni sluta slåss” (fram tills nu var det OK att slåss) eller ”Ni får för fan inte slåss om sådana här saker” (Att slåss är inte ett accepterat beteende). Tycker vi vuxna det är OK att över huvud taget betrakta någon som helst form av våld som underhållning? Jag menar inte att vi ska göra alla barn till pacifister, och jag menar inte att våra barn när de växer upp kommer att brutalt råna pensionärer bara för att de brottades med varandra när de var små. Men jag tror att om vi med alla till buds stående medel visar våra barn att inte våld i någon form är acceptabelt, varken på skoj eller på allvar, finns det en större chans att de själva kommer fördöma våld när de växer upp.

Om vi alla hjälps åt att fostra kommande generationer genom att visa dem respekt, visa dem kärlek och lär dem att inte våld i någon form är acceptabelt, tror jag att vi på sikt kan få en mer mänsklig värld. En värld utan brutalt våld, en värld utan egosim och därmed en värld med större utrymme för kärlek i alla former.