Rapport från Hesiodos kennelträff

Varför måste man alltid stiga upp så tidigt när det handlar om hundar? Ska man på utställning får man rusa upp i ottan, och nu när vi skulle på kennelträff fick vi också masa oss ut okristligt tidigt. Och som vanligt när det gäller La famiglia kom vi inte i väg när vi tänkt oss, utan en stund senare. Vi plockade upp Hannah på vägen och sedan satte vi kurs mot Kungsörs brukshundsklubb. GPS-navigatiorn påpekade att vi skulle bli 20 minuter sena. Men GPS-navigatorn hade inte koll varken på hur fort jag tänte köra eller de nya hastighetsgränserna, så när vi närmade oss Kungssör hade hon reviderat sitt ETA (Estimated Time at Arrival) till 13 minuters försening. Precis när vi svänger in på sista grusvägen ser jag i backspegeln en Volvo med 2 stora antenner på taket. Och ser man två stora antenner på taket vet man med säkerhet att i bilen finns lagottoflocken från Talby.

Kungsörs brukshundsklubb visar sig ligga mycket fint. Omgivet att skog ligger klubbstugan med stor appellplan och en inhägnad agillitybana (så himla finurligt). Det är redan fullt med folk när vi kommer dit (vad annat är att vänta när man kommer 13 minuter efter utsatt tid), solen skiner från en klarblå himmel och det bästa av allt, det vimlar av lagotto. Här verkar alla förutsättningar finnas för en kanondag.
Programmet för dagen är lika enkelt som genialt. Först fika, sedan prova-på agillity, rallylydnad och tryffelsök. Korvgrillning och "utställning" och så lite mer fika. Och så den viktigaste aktiviteten som ska pågå hela dagen, träffas och prata och lära känna nya lagottoägare. För att vi inte ska få för mycket av den sistnämda sätter vi oss och fikar tillsammans med de vi känner bäst, Talbyflocken och Hannah (som ju tidigare har tillhört Talbyflocken). Det är alltid lika roligt att träffas, och det var länge sedan vi sågs allihop. Och nöjet av att få sitta ute på en brukshundsklubb en försommardag omgiven av vänner och lagotto, är liksom belöning nog för att man uppdådade sina sista krafter och steg upp tidigt i morse.

Efter fikat var det lite agillityuppvisning och sedan fick alla som ville prova på det. Vi avstod. Den enda gång Ia har provat på agillity var på den regninga annandag midsommar förra året, så vi var inte mogna för några övningar med publik. Därefter var det dags för rallylydnad. Och det har vi i alla fall ett litet hum och. Ia och frun har ju gått i alla fall tre kurser i rallylydnad, så välutbildade är dom. Men välutbildad är ju inte samma som som att man kan något. Det fanns en lätt och en lite svårare bana. Vi provade bägge två. Det gick väl hyfsat, ända till jag kom till stationen där man ska sätta hunden framför sig. Det villen inte Ia, hon ville hellre rulla sig i gräset. Då gav jag upp.

När alla som ville hade provat rallylydnad blev det dags att visa vad hunden egentligen är till för, tryffelsök. Basta och Fixa visade var skåpet ska stå, och nosade raskt upp lite tryffel. Jag har hört lite olika namn på den tryffel som man kan hitta i vilken skog som helst i Sverige, man talar om hartryffel, hjorttryffel och älgtryffel. Jag vet inte om det är samma sak, men hur som helst, den finns överallt. Det gick väl sisådär för de andra hundarna. Ia håller på att lära sig med Tristan som lärare, men Tristan var lite trött, så han bara rullade sig på marken i stället för att leta tryffel. Ia letade lite, men jag tror inte hon förstod efter vad. Tyvärr går ju inte denna storts tryffel att äta, så till korven vi grillade sen blev det bara senap och ketchup. Men det var gott i alla fall.

När alla grillat sina korvar, fläskkarréer, hamburgare och annat, hade det blivit dags för "utställning". I första hand var det under temat Barn med hund. Det var ju en hel del barn med så hela utställningsringen blev full. Fru Hesiodos själv var domare, och hon bedömde ekipagens samarbetsförmåga. Alla fick pris, men inte alla vann. Därefter var det meningen att vuxna med hund skulle tävla på samma vis. Och av någon anledning ville fru Hesiodos ha mig till domare. Det var ju en underbar dag, jag hade det vansinnigt trevlig, och saknade uppenbarligen fullständigt omdöme, så jag sa javisst, det kan jag väl vara. Jag hade ungefär fyra minuter på mig att funder ut hur jag skulle bedöma ekipagen, och så drog det igång. Hanarna först. Och 10 sekunder in i tävlingen insåg jag mitt misstag. Ska man kunna göra någon slags bedömning måste man ju ha vissa kriterier att bedöma mot. Samarbete hund och förare lät ju bra, men det visade sig raskt att det var omöjligt att se någon skillnad på ekipagen. Jag hade då cirka 5 sekunder på mig att hitta på ett nytt sätt att bedöma, och i brist på bättre valde jag att titta på hur mycket hund och förare hade ögonkontakt. Och på det sättet lyckade jag få fram tre ekipage som kunde gå vidare. Sedan bedömdes tikarna på samma sätt och jag plockade ut de tre bästa ekipagen. (Hur fan gör man när ens fru med hund är med bland ekipagen? Tar jag fram henne tror alla att jag är partisk, och tar jag inte fram henne tror alla att jag vägrade ta fram henne för att inte verka partisk. Jag valde folkets ilska framför min frus, och tog fram henne.) Att sedan rangordna dessa 6 ekipage var en helt omöjlig uppgift. Den placering jag kan stå för är den som jag satte som vinnare. Det var klockrent, resten ren jävla tillfällighet. Tur att det bara var på skoj, för det var det väl?

Sedan blev det mer fika och mer lagottoprat, och rätt var det var så var det dags att åka hemåt. På vägen hem sammanfattade vi dagen. Ett fint initiativ av Lotta (fru Hesiodos), och hon hade verkligen lagt upp dagen på ett bra sätt. Mycket anspråkslöst men ändå med substans. Och hon verkar bara sälja valpar till trevliga människor. Eller i alla fall var det bara trevliga människor som dök upp. Det kändes verkligen som man var bland vänner, trots att vi aldrig träffat majoriteten av besökarna. Lotta, den här dagen ska du ha all heder av, den kunde du och Björn knappast ha gjort bättre. Vi ser redan fram emot nästa träff.