Dagboksblad måndag 16 februari 2009

Så har vi vevat igång den nya veckan. Hur konstigt det än kan låta hade jag inget åtagande denna kväll. Det innebar att jag kunde titta på Cesar Milan tillsammans med frun i kväll. Eller snarare sova till. Vi somnade bägge två. Och som vanligt när man ser hans program konstaterar jag att han är duktig på det han gör, men han använder helt fel metoder. En hund som visade aggresioner när man närmade sig hans mat om han åt, satte Cesar på sitt psykologicentrum (eller vad det nu heter) i över 40 dagar. Och tvärt emot vad man läser i all svensk litteratur, tränade Cesar denna hund genom att ta maten i från honom. Tacka fan för att det tar 40 dagar då. Att bryta ner hunden fullständigt. Tills annat är bevisat tror jag att man på några dagar med klickerträning och andra mer fredliga metoder hade kunnat uppnå bättre resultat.

Sedan några månader har batteriladdaren till lilla kompaktkameran varit borta. Och det har varit frustrerande eftersom batteriet behöver laddas. Det är oftast äldsta dottern som använder den kameran numer, så hon var liksom lite misstänkt. Men hon har tidigare letat igenom sitt rum flera gånger utan att hitta den, och jag har letat på många andra platser. Ikväll står vi i arbetsrummet och försöker tillsammans komma på var laddaren kan vara. Då säger dottern plötsligt; "Det kan väl inte vara den här?" och under en av högarna på skrivbordet halar hon fram den saknade laddaren.