Dagboksblad årets sista dag, torsdag 31 december 2009

Våra vänner som vi firat nyår med de senaste 9 åren svek oss i år och ville fira nyår själva (vad har vi gjort för fel? Nja, egentligen handlade det nog i huvudsak om att lilla mamma hade valt att komma på besök, och det gör hon inte speciellt många gånger per decenium). Det är lite svårt att veta hur man firar nyår utan gäster, men vi försökte så gott vi kunde. I princip gjorde vi precis som vi gjort tidigare år, men i mindre skala.

Dagen började som vanligt med hundpromenad i det fina vädret, och sedan åkte vi och handlade. Sedan hem och börja förbereda middagen, och därefter det traditionsenliga nyårsaftonsbastubadandet. Sedan var det dags att på allvar dra igång middagsmaten. Vi spes toast med skagenröra till förrätt, filodegsinbakad oxfilé med balsamvinägersås till huvudrätt .(man skulle ha 1dl balsamvinäger i såsen stod det i receptet. Min riktiga balsamvinäger kostar 9000 kronor litern, men jag hade inte lust att göra en sås för 900 spänn, så jag tog sån där fuskbalsamvinäger som man köper på Ica för 60 kronor/liter. Det blev bra det också.) Till efterrätt en fruktsallad där frukten fått ligga i en sockerlag smaksatt med vanilj och apelsin, och senare på kvällen rundade vi av det hela med en chokladtårta. (Marängbottnar och en chokladsmörkräm)

Kvällen i övrigt ägnades främst åt att spela fruns julklappsspel där ena laget ska sjunga en fras ur en melodi och så ska andra laget kunna texten till nästa fras. Turligt nog hade vi i vår ensamhet i alla fall besök av fruns syster, vilket innebar att vi i alla fall var två i varje lag (Äldsta dottern var borta på andra begivenheter.) Med avbrott för själva nyåret och fyrverkerriernas kulminering vid 12-slaget, spelade vi spelet fram till strax före 3. Lite sent för min smak. Eller egentligen inte, tre är en alldeles utmärkt tid att gå och lägga sig, men det är då rätt tungt att gå upp runt 8, vilket är att föredra eftersom det är då det börjar ljusna, och min princip är att man såhär års ska vara vaken under hela den tid på dygnet det är dagsljus. Men nu blev det så.

Dagboksblad onsdag 30 december 2009

Eftersom det var bestämt att vi skulle baka wienerbröd idag, och sådant tar tid, avstod jag från hundpromenaden. I stället började vi kavla och vika wienerbrödsdeg. Den ska ju kavlas, vikas och vila, kavlas, vikas och vila, så det blev mycket småduttande i köket. Mellantiden ägnade jag åt den tidigare publicerade årskrönikan och lite annat jox på datorn.

Eftermiddagen spenderades en liten stund på MediaMarkt och Coop Forum. Sedan hem och laga middag och även äta den. Sedan körde jag barn och diverse gäster till stan och hann lagom hem till Morden i Midsomer (Fast jag tycker det borde heta Morden i Midwinter) Sedan blev det en kvällspromenad med hunden, och jävlar vad fint det var ute. Jag var tvungen att gå hem och lämna hunden och hämta kameran och gå ett varv till. Och då blev det såhär.

Nu ska jag bara svara på ett mejl, och sedan är det läggdags.

I did it!

Jag har bakat wienerbröd. Och dom blev faktiskt ätbara. Yngsta dottern har tjatat i flera år om att vi ska baka wienerbröd. Jag har väl inte sagt nej, men hela tiden känt att jag inte har någon lust. Jag har nämligen ingen lust att göra sånt som jag inte kan. Och har man inte bakat wienerbröd tidigare så kan man ju inte. Men i morse tänkte jag attvafan, och så satte vi igång. Det blev 32 stycken, och dom håller sig inge vidare. Så det gäller att trycka i sig så många som möjligt innan de blir oätliga. Och det går alldeles utmärkt. Jag har redan käkat 5 stycken.

Någon slags årskrönika (över brustna drömmar)

Även om året inte är helt slut ännu, är det nog ändå på sin plats att föra en slags bildlig årskrönika över 2009. Eftersom jag hade hoppats utvecklas mer som fotograf än jag gjort, blir det en årskrönika över brustna drömmar. Det blir inte en bild för varje månad för jag har inte bra bilder från alla månader. I stället blir det ett urval av mina bättre bilder som speglar minnesvärda händelser från det gångna året.

Februari. Ett "kostymkalas" hemma hos våra bekanta. Yngsta dottern (hon i mitten längst fram) ville ha ett födelsedagskalas i "gammal stil", så det var bara att dra på sig 1700-talskostymen och sen fotografera eländet.

April. Jag gick en kurs i porträttfoto. Denna bild var inte något som ingick i kursen, utan det var i en paus som vissa av oss fick feeling och kom loss som både modeller och fotografer.

April. IOGT-NTO Stockholm håller årsmöte på Tollare folkhögskola. Uno är över 90 år, men han måste ändå vara med på alla årsmöten, och han trivs verkligen på Tollare. Dessutom är han underbar att fotografera.

Maj. Min egen IOGT-NTO-förening har våravslutning hemma hos kassören. (Det är han som skymtar i dimman) Till denna våravslutning hade vi beslutat servera grillad fläskfilé och det är den som tillreds på bilden.

Juni. Jag tar en promenad i omgivningarna runt mitt gamla mellanstadium. Fotograferar och ljuger ihop en berättelse till bilderna.

Juni. Även om man inte är en duktig fotograf kan man ju som god wannabe i alla fall bete sig som en. Därför rusar jag upp halv fyra en morgon och återigen kommer golfbanan till användning.

Juli. Åter en vansinnestidig morgon för fotografering. Dessvärre försvann solen efter 5 minuter, och kom inte tillbaka mer den dagen. Men jag behövde bara 1/125 sekund för att ta denna bild.

Juli. IOGT-NTO håller kongress i Göteborg. Som äkta turist i den stan åkte vi ut till Långedrag för att titta på solnedgången. Särskilt Ia uppskattade den.

Augusti. Vad vore en årskrönika från mig utan en bild från Skåne. Denna bild föreställer yngsta dottern som fikar på kafé Sågmöllan vid kungagraven i Kivik.

Augusti. Vad fore en årskrönika utan en bild från IOGT-NTO i Sollentunas grillkvällar. Här sitter ordföranden i och grundaren av KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället, och begrundar om han behöver ytterligare en korv, eller om det är dags att gå loss på kaffet.

Augusti. Tempelriddare Orden i Stockholms styrelse hade detta år förlagt sin konferens till IOGT-NTO:s kursgård Saxenborg i Grangärde. Här ser vi huvudbyggnaden och bastun spegla sig i sjön Saxen, som ofta är just så här spegelblank.

September. När själva semestern var slut, vad passade då bättre än att köpa en ny husvagn. Den var vi givetvis tvugna att prova, så vi drog till Österbybruk en helg för att se om vi trivdes i vagnen. Det gjorde vi. Denna helg var det dags att skörda havren (tror jag det var) på den åker i Österby som enbart brukas med häst. På bilden ser vi en fullständigt fantastisk skapelse. Ett under av mekanik. En självbindare. Som ingenjör kan man falla i hänryckning för mindre.

Oktober. Dags att vinterparkera husvagen, vilket gjordes på campingen i Malmköping. Där är det nära till både bad och slalombacke, men i oktober lockade varken det ena eller det andra.

November. Vår ordensavdelning (RiddarTemplet Concordia) firade 110-årsjubileum. På bilden ses vår ordförande, som i dessa sammanhang kallas Mästare.

December. Återigen får golfbanan tjäna som motiv. Denna bild är tagen från ungefär samma position som juni-bilden från golfbanan. Lite annan känsla såhär års.


Och roligare än så här var inte 2009.

Dagboksblad tisdag 29 december 2009

Det blev en långsam start på dagen, och hundpromenaden började inte förrän bortemot kvart över 10. Efter hundpromenad och efter att frun varit och klippt sig, åkte hon och jag iväg på shoppingtur. Mina jeans hade gått isönder och jag behövde köpa nya. Dessutom behövde vi köpa en present till kvällens födelsedagskalas, som vi var bjudna på. Så småningom hamnade vi i Stinsens köpcenter i Sollentuna, och där gick vi in på JC. Jag hade inte ägt ett par jeans på över 20 år, när jag för några år sedan köpte de som just gått sönder. Så man kan inte säga att jag kan jeansbranchen. Vi gick in på JC och genast dök det upp en hjälpsam försäljare som, baserat på mina önskemål försökte plocka fram några passande jeans. Han lyckades rätt bra, men när jag tittade på prislappen fick jag en chock. Nästan 1300 spänn. Min fru, som är betydligt bättre insatt i jeansbranchen berättade för mig att jeansen var av ett väldigt trendigt märke (Acne) och då insåg jag raskt att det var märket jag fick betala för. Jag gick då till säljaren och sa att visst kan jag betala en halv förmögenhet för ett par jeans, med då får det fanimej vara av ett märke som jag känner till. Det slutade med ett par Lee för 800 spänn.

Sedan köpte vi present och så åkte vi hem och käkade middag.

Medan jag sov middag gick frun ut med hunden och sedan var det dags att bege sig till kvällens kalas. Det var yngsta sonen till en av mina skolkamrater från gymnasiet, som fyllde år. Vi brukar träffas när någon i våra familjer fyller år, vilket blir 11 gånger om året. (Dom har fem barn.) Det var som alltid väldigt trevligt att komma hem till dem och träffa dem och deras släkt (Vi känner ju deras släkt rätt bra efter 7 kalas om året i runt 10 år.)

När vi kom hem påbörjade jag arbetet med att bryta mig in i brevlådan. Den hade liksom frusit fast så vi hade varken kunnat läsa morgontidningen eller glädjas åt alla nya räkningar idag. Värmepistol brukar vara ett bra sätt, men den nödvändiga förlängningssladden ligger dessvärre i husvagnen. En sån där värmekudde med vete som man värmer i mikron fick duga i stället. Och det fungerade.

Nu ska jag strax, antingen mecka med ordens hemsida, välja ut årets bästa bilder, eller skriva ett brev till medlemmarna i vår IOGT-NTO-förening, och därefter kan säkert med gott samvete gå och lägga sig.

Talet till nationen

Kungen håller ju traditionsenligt ett tal till nationen på juldagen. Förförra året skrev jag en pendang till det talet, förra året orkade jag inte. Men i år har jag orkat, så här kommer mitt tal till nationen. (Ni som vill läsa "orginalet" hittar det här)

Kära Svenskar, hemma och utomlands, Jag vill önska er en god fortsättning på julhelgen. Just nu är många lediga från arbete och skola, och julen är den tid många mer än annars passar på att umgås med sina nära och kära. Så det kanske inte bara är av religiösa skäl som julen kan kallas kärlekens högtid. Men bortsett från julen lever vi i ett land där det är trång för kärleken. Det brutala våldet firar orgier. Egoismen breder ut sig som en farsot över Sverige.

Historien kan vi inte förändra. Vi kan inte göra begångna våldshandlingar ogjorda. Vi kan inte fira julen 2009 i repris där vi bryr oss om andra än bara oss själva. Däremot kan vi påverka framtiden Vi kan redan nu göra saker som kan leda till färre våldshandlingar, färre hemlösa och ensamma och kommande jular att te sig mer kärleksfulla. Låt oss tillsammans redan nu börja verka för en värld där kärleken får väsentligt mycket större plats än den har idag.

Vad är det som får människor så unga som tretton fjorton år att på allvar bruka våld mot sina medmänniskor? Vad är det som gör att vi bara mer och mer bryr oss om oss själva? Det är knappast orsakat av för mycket kärlek under vår uppväxt. Jag skulle till och med våga påstå att det snarare är orsakat av för lite kärlek under vår uppväxt. Vill vi förändra världen till att innehålla mindre våld och mindre egoism måste vi börja med våra barn. Vi måste lära våra barn vad kärlek till nästan innebär, och det gör vi bäst genom att ge våra barn kärlek och visa dem respekt. Och vi måste lära våra barn att i allt fördöma allt våld. Men detta är inget vi berättar för dem när de uppnått en viss ålder och sen är det klart, utan detta lär vi dem genom vårt eget handlande. Och vi lär dem genom daglig handling från det att de föds ända till att de flyttar hemifrån. Då kan vi dra ner lite på intensiteten, men vi kan aldrig sluta helt.

Jag tror att det är inom tre områden vi skulle behöva bli väsentlig mycket bättre när det gäller att uppfostra våra barn. Det första området gäller vår inställning till våra barn. Det är inte bara våra barn, de är också våra medmänniskor. Och våra barn lär sig hur man ska behandla sina medmänniskor genom det sätt vi behandlar dem. Om vi vill att våra barn ska behandla sina medmänniskor med kärlek och respekt måste vi behandla våra barn på samma sätt. Vi måste lyssna på dem, vi måste låta dem vara med och bestämma, och vi måste respektera deras åsikter. Och detta måste vi börja med tidigt. Absolut inte senare än i 2-årsåldern.

Det andra området gäller på vilket sätt vi i vardagen låter våra barn förstå att vi älskar dem mer än något annat. Det första villkoret för att detta ska vara möjligt är naturligtvis att vi gör det. Men det förutsätter jag, varför skaffar man annars barn? Inom detta område är det de små sakerna som spelar roll. Barn i alla åldrar behöver kramar, ge dem det! Gör aldrig narr av dina barn, gör dig inte rolig på deras bekostnad och säg och tänk aldrig ”Vad skönt det ska blir när du flyttar hemifrån”. Inte ens på skoj. Om man ändå vill skoja med sina barn om att flytta hemifrån, gör precis tvärt om. ”Du får inte flytta hemifrån, jag vill alltid ha dig hos mig”.

Ställ alltid upp för dina barn, lämna och hämta dem, även om det är mitt i natten. Håller de på att komma försent till skolan på grund av egen försumlighet (duschat för länge till exempel), fundera ändå på om du på något sätt kan hjälpa dem att komma i tid. Säg inte ”du måste lära dig att ta ansvar för dina egna handlingar”, den lärdomen kan de tillskansa sig på andra sätt. Visa i stället att man i möjligaste mån hjälper sina barn/medmänniskor. Meddela jobbet att du blir lite sen till mötet som börjar halv nio och kör först dina barn till skolan med bilen. Detta är INTE att skämma bort sina barn, det är att visa dem kärlek och visa dem hur man behandlar sina medmänniskor.

Det tredje området gäller hur vi själva förhåller oss till våld, både det som kallas underhållningsvåld och det våld vi möter ute i samhället. Och detta område är än mer än det förra ett område där de små sakerna spelar roll. Och framför allt vår egen inställning till våld. Tycker vi vuxna det är OK att små pojkar leker krig? Tycker vi vuxna det är OK att man brottas eller liknande, även om det bara är på skoj? Tycker vi vuxna det är OK att små barn försöker ”lösa konflikter” genom att börja slåss? Vad säger vi när vi ingriper. ”Nu får ni sluta slåss” (fram tills nu var det OK att slåss) eller ”Ni får för fan inte slåss om sådana här saker” (Att slåss är inte ett accepterat beteende). Tycker vi vuxna det är OK att över huvud taget betrakta någon som helst form av våld som underhållning? Jag menar inte att vi ska göra alla barn till pacifister, och jag menar inte att våra barn när de växer upp kommer att brutalt råna pensionärer bara för att de brottades med varandra när de var små. Men jag tror att om vi med alla till buds stående medel visar våra barn att inte våld i någon form är acceptabelt, varken på skoj eller på allvar, finns det en större chans att de själva kommer fördöma våld när de växer upp.

Om vi alla hjälps åt att fostra kommande generationer genom att visa dem respekt, visa dem kärlek och lär dem att inte våld i någon form är acceptabelt, tror jag att vi på sikt kan få en mer mänsklig värld. En värld utan brutalt våld, en värld utan egosim och därmed en värld med större utrymme för kärlek i alla former.

Dagboksblad måndag 28 december 2009

Tidigt som attan rusade vi upp för att käka frukost och sedan åka till veterinären för att Ia skulle få sin andra rabiesvaccination. Jag var inte med när hon fick den första för en månad sedan, men detta var en intressant upplevelse. Ia brukar inte vara speciellt svårvaccinerad, hon märker det inte ens. Men idag var hon inte alls pigg på att bli vaccinerad. Frun försökte få Ia att stå still på golvet, och jag satt i en fåtölj i ett hörn av rummet. Och jag såg det med en gång, hon som skulle vaccinera Ia var osäker. Hon var VÄLDIGT osäker. Det syntes mycket tydligt i hennes kroppshållning, och det märktes inte minst när hon så småningom frågade om Ia var en snäll hund eller om hon brukade bitas. Ia märkte också av osäkerheten. Såklart. Hon är ju en hund som kan läsa kroppsspråk. Jag vet inte vad denna osäkerhet berodde på. Om hon var ovan och ny på tjänsten, om hon hade dåliga erfarenheter av lagotto, eller om hon blev nervös för att jag satt och pöste i ett hörn av rummet. Hur som helst, jag masade mig upp ur fåtöljen och höll försiktigt i Ias huvud, och då var det inga problem alls. Sedan sa hon som vaccinerade att vi måste komma tillbaka om exakt 120 dagar för att ta blodprov för att se om vaccineringen hade fungerat. När vi frågade sa hon först att idag skulle räknas som dag ett, och senare sa hon att det var i morgon som var dag ett. Hon visste inte med andra ord. Sedan har vi läst att blodprovet ska inte tas exakt 120 dagar efter, utan tidigast 120 dagar efter. Just nu vet vi varken ut eller in, men det löser sig säkert. Det är lång till den 27 april.

När vi kom hem blev det en timmes hundpromenad, och sedan åkte jag till stan. Dels skulle jag titta på en ordensbroders konstutställning, dels skulle jag köpa kaffe och te på Sibyllans kaffe och tehandel, och dels ville jag promenera i stan och fotografera lite. När detta var gjort åkte jag hem och vilade middag.

När middagen var vilad åkte vi och handlade, och sedan lagade jag middag och den avåts under gemytliga former. Mera hundpromenad, de resterande två avsnitten av Lost in Austen, kvällsfika, och nu har jag suttit en stund framför datorn och ska strax lägga mig.

Dagboksblad söndag 27 december 2009

Dagen började tidigt. Redan kvart över sju hade frun gjort morgonfika. Hon var ändå uppe och släppte ut hunden. Det blev en väldigt bra start på dagen. Efter kaffet kunde man slösova fram till klockan åtta då det var dags att slå på radion för att lyssna på Tengby och Mannheimer. Och det kunde man göra, samtidigt som man halvsov fram till klockan 10. Då steg vi upp och käkade en enklare frukost.

Två timmar senare var det dags för lunch med svärmor och fruns syster. Dom kom hem till oss och vi tryckte i oss lite rester från julbordet. Sedan begav sig alla utom jag ut på promenad. Jag satt vid datorn och försökte skriva lite, men det gick sisådär.

Så småningom blev det dags för oss att åka ut till mina föräldrars sommar-/vinter-ställe för att käka middag och hämta hem våra barn. Efter middag och kvällskaffe åkte vi hemåt igen. Väl hemma tittade vi på en av fruns födelsedagspresenter, DVD:n Lost in Austen. Sedan satt jag lite vid datorn och nu är det fanimej läggdags, för i morgon ska vi upp oanständigt tidigt.

Dagboksblad lördag 26 december 2009

Det är lördag, och lördagar börjas lämpligen med morgonfika. Så även denna lördag. När vi så småningom masat oss upp och käkat frukost gick vi på hundpromenad. Golfbanor är bra, i synnerhet när det inte spelas golf på dem. Det blev en dryg timmes promenad. När vi kom hem serverades det glögg.

Efter några timmar av att göra ingenting, begav vi oss iväg mot stan för att liksom avnjuta/förbruka/uppleva en av mina julklappar. Jag hade fått en biljett och därtill hörande sällskap till en föreställning av Buddy Holly på Göta Lejon. Jag är ingen stor fan av Brolle, jag är ingen stor fan av musikaler, och jag är inget stort fan av Buddy Hollys musik, även om den musikaliskt sett ligger väldigt nära Bluesen. Fast jag lyssnar ju mycket hellre, och oftare till gammal hederlig Rock 'n' Roll än musik som görs idag. Men totalt sett var det en mycket trevlig föreställning, en bra berättad historia, bra scenografi, bra ljussättning. Dock har jag vissa synpunkter på vissa skådespelar- och musikerinsatser. Han som spelade ståbas i The Crickets var bara för jävla dålig, både på ståbas och som skådespelare. Den bästa skådespelarinsatsen gjorde den gamle Knock-out Greg-saxofonisten Tore Berglund. Han är musiker och han spelade musiker. Det var snyggt och inte ett dugg tillgjort som flera andra musiker lyckades med. Synd bara att Tore kanske hade en av de absolut minsta rollerna i hela föreställningen. I finalen blev det en väldigt konstig stämning i publiken. Dom råkade liksom i fullständig extas, stod upp, klappade i händerna och skrek och tyckte det var en jävla drag i bandet på scenen. För oss som har hängt på Stampen och lyssnat på Blues en och annan kväll kändes det väl inte så märkvärdigt. Sådant drag på scenen är det varje gång ett bra Bluesband spelar, men det kändes som om det för publiken på Göta Lejon var något helt sensationellt. Jag säger bara Välkommen till verkligheten på Stampen och musiken bakom Rock'n'Roll.

Efter föreställningen gick vi och käkade middag på en närliggande grekisk restaurang. Det var väl sisådär kan jag säga. Min så kallade lammstek kändes inte som lammstek. Det var stora bitar, liknande grytbitar, som var rätt så torra. Sedan åkte vi hem och tittade på andra delen av stenhuggaren.

Dagboksblad fredag 25 december 2009

Som traditionen bjuder rusade jag upp strax före sju och kokade morgonkaffe att avnjutas till julottan på TV. Det blev dock en besvikelse. Ja inte kaffet, det smakade alldeles utmärkt. (I synnerhet som jag såhär till julen lyxar till det med kaffegrädde och en sockerbit.) Däremot var det en förjävla dålig julotta i allmänhet, och predikan i synnerhet. Jag är ungefär som pastor Jansson, jag är inte så religöser av mig, men jag tycker att om man ska hålla en julottepredikan måste den ändå hålla viss klass. Det gjorde den inte. Jag skulle kunna gjort det bättre själv. Nåväl, sedan gick jag och sov en timme till.

När vi käkat frukost och så, begav vi oss traditionsenligt iväg till mina föräldrars sommarställe. Eller det kanske heter vinterställe, eftersom dom bor där även större delen av vintern. Efter förmiddagsfikat som vi fick när vi kommit dit, blev det en hundpromenad. Man kan väl inte säga att det var någe vidare väder. Det blåste och snöblandat regn från sidan gjorde inte promenaden bättre.

Efter kalkonmiddag (alltså en middag med kalkon) och eftermiddagskaffe åkte vi hem. Vi i detta fallet betydder jag, fru och hund. Bägge barnen valde att stanna kvar några dagar, för att leka i snön och åka spark (Ja, jag vet, dom är 16 och 19, och det är det som gör det så himla roligt att dom väljer sånt.)

Hemkomna har vi nu tittat på På spåret, Stenhuggaren, och nu ska vi titta på en julklappsfilm, Cadillac Records. En film om hur Bluesen växte fram i USA. Och så ska vi dricka lite te. Sedan torde det vara läggdags.

Men vad i helvete håller dom på med

Upptäckte just att det inte är någon midnattsmässa på TV från Rom. I stället var det något som dom kallade midvintermässa, och den var redan klockan tio, och är just slut. Men vad är det frågan om? Får inte påven vara uppe så länge på kvällarna? Det är ju fullständigt idiotiskt. Jag ska skicka ett mejl och klaga.

Dagboksblad torsdag 24 december 2009

"Same procedure as every year James." Dagen började med fika framför brasan och julmusik från julskivornas motsvarighet till Anna och Fanny Bergenströms Vinterns goda ting (se tidigare inlägg), Cantate Domino. (Det är annat än Min julskinka har rymt med Verner & Verner). För att till fullo kunna njuta av brasan gäller det att börja fika innan gryningen, dvs runt sju.

Så småningom kom mina föräldrar och bortemot 12 avåts dagens första julbord, och årets första julsmörgås fick avnjutas. En julsmörgås är mitt egenbakade julvört med en skiva bondost. Bondosten är gjord enligt recept från fruns farmor, och därmed klassar vi den som en finlandssvensk specialitet. Men egentligen är det ingen större skillnad på bondost och den bohusländska äggosten. Det enda som skiljer är att bondosten innehåller salt i stället för socker, och den görs i en annan form.

Turligt nog har vår diskmaskin repat sig så det var inga större problem att röja undan efter lunchen. (Att diskmaskinen skulle börja fungera igen var ganska väntat, vi har ju haft detta problem tidigare. Det är ett returrör som slammar igen och då löser så småningom översvämningsskyddet ut. Man låter vattnet torka bort från skålen där översvämningsskyddet sitter och sedan kör man en maskin med bara citronsyra och därefter diskar man några diskar på max temperatur.) Efter lunchen hade vi julklappsutdelning och sedan eftermiddagskaffe till Kalle Anka. Och då kan man passa på att sova middag, vilket flera av oss traditionsenligt gör. Man sover otroligt bra framför TV:n till tjuren Ferdinand och Snövit.

När Kalle Anka var slut åkte mina föräldrar hem, och vi begav oss iväg till nästa julfirande, vilket inföll hos svärmor, där även fruns syster anslöt. Och så var det dags för dagens andra julbord. Denna gång utan grisfötter (som vi hade hemma hos oss), men väl med Jansson och omelett. Det kan gå lite trögt att äta detta julbord, så det gäller att ta tid på sig.

När julbord nummer två var undanplockat var det dags för julklappsutdelning nummer två. Och den tar alltid betydligt längre tid, eftersom traditionen bjuder att man bara får öppna ett paket i taget, och alla ska hängivet beundra vad som dyker upp. Eftersom frun fått ett otroligt roligt spel (gissa vem som köpte det) ägnades sedan en stor del av kvällen att spela detta spel. Detta är också nästan en tradition, en av julklapparna blir nästan alltid medelpunkten för resten av kvällen. (Det var väldigt roligt det året svärfar fick ett hagelgevär och vi var ute och provsköt det på radhustomten hela kvällen. Näe, skojade bara).

Bortemot halv tovl var det dags att packa ihop grejorna och åka hemåt så vi skulle hinna hem till midnattsmässan från Rom, och nu återstår bara att titta på den.

Julhälsning

Dagboksblad onsdag 23 december 2009

Så går då denna dag mot sitt slut. I morse var jag iväg för att försöka köpa de sista julklapparna. Det gick väl sisådär. I övrigt har dagen ägnats åt julförberedelser. Vi har tagit in granen och klätt den, och vi har, som traditionen bjuder, badat julbastu. Nu återstår bara att slå in de sista julklapparna, sedan är det dags att lägga sig. Det gäller att lägga sig tidigt, så man orkar gå upp tidigt. Och gå upp tidigt måste man, man kan ju inte sova bort årets viktigaste dag.

Färdig

Nu har vi bakat/gjort/tillverkat/kokat/stekt/etc

• Köttbullar
• Skinka
• Sill
• Bondost
• Knäck
• Fudge
• Hallonpraliner
• Apelsintryffel
• Engelska pepparkakor (ingefära och citron)
• Riddarbagerietes pepparkakor
• Klenäter
• Uppåkrakakor
• Saffransbullar
• Rosenbullar
• Vörtbröd

Återstår endast att steka revbensspjällen och griljera skinkan. Det gör vi i morgon. Så därmed kan man väl anse att det mesta är klart och själva julfirandet kan börja.

Dagboksblad tisdag 22 december 2009

Vaknade tidigt som attan, och rusade upp och käkade frukost. Sedan begav vi oss ut på hundpromenad och vi satte kurs mot golfbanan. Det visade sig vara ett klokt val. Medan solen letade sig upp ovanför horisonten, och de första minutrarna när solen började lysa på golfbanan var det ett underbart ljus. Blir lätt banalt när man visar bilder på det, men det var verkligen fint.

Sedan gick vi hem, och åkte strax därefter för att handla. En hund på dagis hade fått löss, så vi hade blivit rekomenderade att behandla Ia med Frontline. Vi begav oss till apoteket för att köpa det, och då passade jag samtidigt på att i möjligaste mån säkra framtida äpplepajer. Det finns en sorts äpplepaj jag brukar baka, med gelé ovanpå. För att göra denna gelé behöver man pektin. Och det enda pektin som går att använda är apotekets. När jag skulle köpa nytt för en tid sedan berättade dom att apoteket ska sluta sälja det och dom kunde inte få in något mer. Men idag frågade jag, och dom hade en burk kvar, och dom lovadet att dom kunde ta hem fler åt mig, så jag beställde fem burkar. Så då ska jag väl ha så jag klarar mig i några år framöver. Sedan gick vi och julhandlade.

När vi kom hem försökte jag komma på hur man sätter fast lastbågarna på bilen. Jag lyckades, så när de satt på plats åkte vi för att köpa julgran. Sedan åter hem, och så började julstöket i köket. Resultatet av dagens julstök är uppåkrakakor, hallontryffel, apelsintryffel och pepparkakor.

Kvällen rundade vi av med en "julfilm", Love actually, och nu är det fanimej läggdags.

Ni som inte gillar Ernst, skyll er själva!

Igår kväll var det Jul med Ernst på TV4. Det krävs ju sin man för att stå ut med honom, men vi som gör det, vi fick vår belöning i går kväll. Plötsligt får vi nämligen se Ernst tillsammans med Camilla Bäckman letandes tryffel med två fina lagotto. Det var inte mågna sekunder man fick se, men det är alltid lika roligt se lagotto leta tryffel. Till och med tillsammans med Ernst

Det är fint ute nu

Dagboksblad måndag 21 december 2009

I morse började vi oanständigt tidigt. Efter frukosten åkte vi till dagis och lämnade Ia, och begav oss därefter in mot stan. Först på att-göra-listan stod hjälpa Hannah starta bilen. Hennes batteri hade givit upp i kylan. Det gick som en dans. Att starta hennes bil alltså. Om hon fick igång den lite senare vet jag ingenting om.

Liksom förra årets julkappsköpardag, börjde vi årets med en fika på Vetekatten. Och sedan gick vi lös på stan. Med betydligt mindre pengar på kontot och med händerna fulla med kassar återvände vi några timmar senare till bilen, och körde hemåt. Därefter vidtog bakning. Jag satte en deg till vörtbröd. Och sedan åkte vi och hämtade hund. Sedan bakade jag ut vörtbröden, vi käkade middag och jag fortsatte med att sätta en deg för rosenbullar. Och så kokade jag knäck. Nu är rosenbullarna, liksom vörtlimporna infrusna och knäcken paketerad. Hunden är promenerad, så nu återstår inte så mycket mer än att gå och lägga sig.

Det finns bara en bok!

Böckernas Bok. Och då tänker jag inte på bibeln. När jag har gått runt i stan och besökt en massa bokhandlar och andra affärer har jag slagist av hur många det är som slagit sig in i branchen julbok. Det är Ernst, det är Monika Ahlberg, det är Nigella och säkert ännu fler som jag missat. Problemet är bara att allihop är efterapningar av Anna och Fanny Bergenströms Vinterns goda ting. Den kom ut första gången 1995, och senaste utgåvan är från 2007. Det har verkligen överlevt. Frågan är om Ernst står stig om 14 år. Jag är inte säker. Däremot är jag helt säker på att Anna och Fannys bok kommer överleva i 14 år till. Köp den, om ni inte har den och vill ha en julbok med både pyssel och mat

Dagboksblad söndag 20 december 2009

Hurra, det har snöat i natt. Och det fortsatte snöa hela dagen. Jag fick skotta garageuppfarten tre gånger innan snön gav upp. Dagen började dock med hundpromenad, och sedan en tur till affären för att handla lite. Resten av eftermiddagen ägnades åt bak och matlagning. På kvällen firade vi lite födelsedag. Och sedan var liksom dagen i stort sett slut. Dock har jag hunnit göra en pepparkaksdeg också.

När vi var ute på hundpromenad i morse tog jag lite bilder på Ia. Tänkte att någon av dom skulle gå att använda till julkort, men efter en stund vid datorn inser jag att ingen av bilderna duger. Alla ni som väntar på ett julkort från oss, ni kan få vänta ett tag till. Men något kommer, jag lovar.

Dagboksblad lördag 19 december 2009

Tidigt som fan rusade jag upp och gjorde morgonkaffe. Men det hjälpte inte. Jag kom inte iväg till stan speciellt tidigt i alla fall. Jag hade en del julkapps- och andra ärenden att göra i stan. Ofta när jag ska göra ärenden i stan brukar jag parkera bilen någonstans runt Tegnerlunden. Där går det ofta att hitta parkeringsplats. Och ofta vandrar man då Drottninggatan ner mot stan.

Man kan säga att det snöade. Efter flera timmars springande i affärer, och dessutom ett besök på Sibyllans Kaffe- och Tehandel åkte jag hemåt.

Väl hemkommen blev det en hundpromenad och sedan dags att laga middag. Samtidigt som jag lagade middag satte jag en deg till saffransbullar. Efter middagen roade vi oss med att frosta av frysen, baka bullar och baka ingefärskakor. Sedan var det fikadags, dags att baka av bullarna, och nu ska jag strax koka lite te och sedan är det läggdags.

Jag skiter fortfarande i det.....

...men jag är ändå lite förvånad. Vi råkade slå på TV:n när vi skulle fika och fick se slutsekunderna på Dansbandskampen, och till min förvåning såg vi att The Playtones hade vunnit. Jag skrev ju om dom den 5 december, när jag såg dem första gången i Dansbandskampen. Och jag fattar inte varför dom vann? Det andra bandet, vad det nu hette, kunde verkligen dansbandshantverket, och gjorde ett mycket skickligt sista framförande. Kan det vara så, att Playtones vann på grund av att dom har det där lilla extra som krävs av varenda artist som vill lyckas inom Blues, Rockabilly och Rock'n'Roll, och att det, blandat med lite dansbandsfeeling gav dem segern. Och det där lilla extra, vad är det då? Det som alla andra dansband saknar. Jo, det är närvaron, kravet på kommunikation mellan musikerna och att allt inte är repeterat in i minsta detalj utan musiken uppstår i stunden. Det finns utrymme för studens ingivelse. Fan vet.

Men hur kommer nästa år te sig för The playtones? Tidigare år har de ju turnerat runt på bilträffar och lirat slamrig Rock'n'Roll. Nästa år kommer de få åka runt och spela dansbandsmusik för en helt annan publik. Eller kommer den publiken att dyka på på samtliga raggarträffar under nästa år. Kan ju i så fall bli hur spännande som helst.

Dagboksblad fredag 18 december 2009

Sista arbetsdagen på den här sidan trettonhelgen. Det var ju inte precis med tunga steg jag gick till jobbet i morse. (Det är det ju väldigt sällan jag gör, men i synnerhet inte denna dag.) Efter lite MBL-förhandlingar och några tråkiga ekonomimöten var det dags att åka hemåt. Kvällen tillbringades med middag, hundpromenad, På spåret, fika, och djurpolisen. Mer behövs liksom inte för att en fredag ska bli fulländad (Skulle möjligen vara ett besked om att GM lägger ner Saab då, då blev kvällen fullständigt fulländad.)

Helvete igen, Saab läggs ner

Det är ju typiskt. När man nu äntligen hittat en riktigt bra bil som har lagom vikt för att dra vår husvagn, så lägger dom ner den bilen. Det är ju inga problem så länge vi har den bil vi har, men när leasingavtalet går ut om två och ett halvt år ska jag ju ha en ny bil (om tjänstebilsförmånen fortfarande finns kvar, det är ju inte säkert). Vad ska vi köpa för bil då? Volvo var för tunga. Audi fick jag inte köpa för företaget. Återstår egentligen bara Passat. Hmmmmmmmmmmmmmm

Helvete, diskmaskinen har gått sönder

Lagom till ju också. I bästa fall är det samma fel som tidigare. Då fungerar det så at maskinen får stå några dagar, sedan kör jag några program med citronsyra för att rensa bort klegget. Det klegg som gjor at översvämningsskyddet löst ut. Hoppas det är så, och hoppas att den är redo att användas till julafton.

Dagboksblad torsdag 17 december 2009

Fan vad mycket snö det är, och alldeles onödigt kallt. Måste det vara så? Alla ni som säger att det är så fint med snö på vinten, ni är välkomna hem till mig och skotta snö på min garageuppfart och framför huset. Jag lovar att bjuda på glögg när ni när färdiga.

Det indikerades busskaos av arbetskamraterna när jag skulle åka hem. Dom kände många som suttit fast i bussen i timmar eller helt varit utan buss. För säkerhets skull ringde jag min granne, som tillika är en av mina projektledare som jag är chef över, och frågade hur han kommit hem. Och turligt nog var det inga problem varken när han åkte hem eller när jag åkte hem. Kanon.

Eftersom jag käkat julbord till lunch kände jag inget starkt behov av att äta middag. I stället åkte jag och handlade ingredienser till pepparkaksdeg, och sedan rörde jag ihop den. Det ska helst stå en vecka innan man bakar ut den. Faktum är att själva hoprörandet gick fortare än att åka och handla, så jag förstår inte folk som åker och köper deg när det är enklare att göra en själv. Dessutom blir det mycket godare.

Efter kvällsfika, lite sittande vid datorn blir det nu dags att gå och lägga sig.

Dagboksblad onsdag 16 december 2009

Redan i går kväll började jag kontrollera luftfartsverkets hemsida för att i så god tid som möjligt identifiera eventuell försening eller inställt plan till Göteborg. Men varken i går kväll eller precis innan taxin kom var det någon försening indikerad. Och det visade sig att planet mycket riktigt gick i tid. Och inte nog med det, även planet hem gick i tid. Jag var färdig lite tidigare än planerat på jobbet och kunde därför kosta på mig en båttur över till Rosenlund och sedan promenera Kungsgatan ner mot Kungsportsplatsen. Typiskt göteborgskt vinterväder; kallt så inihelvete fast det inte alls är många minusgrader, och en jävla vind så man fryser ända in i märgen. Och justämningen infinner sig såklart direkt, det är ju såhär det känns dagarna före jul i Göteborg (om det inte är 8 grader varmt och regnar). När jag passerat Domkyrkan hör jag en trumpet löda på för fullt. Först ganska svagt, men ju närmre Östra Hamngatan jag kommer, desto starkare hör jag trumpeten. Och när jag är nästan framme hör och ser jag att han dessutom har hjälp av en dragspelare. Men det blir något paradoxalt över situationen när jag hör vad dom spelar. Dom spelar nämligen Viva Espana. Knäppgökar!

Väl hemma blir det middag, hundpromenad och sedan inte mycket mer.

Dagboksblad tisdag 15 december 2009

Vad var det för fel på grått, regnigt, dimmigt småruggigt väder? Varför måste hela världen (inte bara Sundbyberg där jag bor) vara täckt med detta förbannade lappmögel? Och framför allt, varför måste alla vara så jävla glada över detta vita elände? Folk jublar och folk har skottade och rensopade garageuppfarter. Jag hatar att skotta snö, min garageuppfart är inte skottad och jag gör allt annat än jublar. (I stället för snöskottning tillämpar jag en annan metod för snöbekämpning; tempererad nederbördsinfluens. Dvs väntar man tillräckligt länge så smälter snön.)

Jag behövde bilen till stan i kväll, så jag fick börja dagen med att lämna hund på dagis. När man lämnar hunden bör den vara rastad. Det hanterar vi i vanliga fall genom att släppa ut henne på tomten innan vi åker till dagis. Inom två minuter har hon levererat vad som förväntas. Dock inte idag. Hon fick fullständigt tokfnatt när hon såg all den roliga snön. Hon for runt i 10 minuter på tomten utan att göra något vettigt alls. Och sedan tog jag henne på en 10-minuterspromenad, och hon for runt lika mycket då utan att göra något. Då körde jag henne till dagis i alla fall. När jag berättade om morgonens bravader sa dom på dagis att Ia inte direkt var dagens första hund med det beteendet. Tydligen vanligare än man kan tro.

Det snöade så mycket på dan, och det fortsatte snöa på kvällen, så det hade inte varit någe roligt för frun att gå hem med hund från dagis som var orginalplanen. I stället åkte jag och hämtade hund, körde hem hunden och åkte sedan mot stan. Det tog nästan två timmar. Kvällen i stan ägnades åt styrelsemöte i ordenssällskapet. Styrelsemöte inklusive julbord. Jag kom just hem, och klockan 6 i morgon bitti kommer taxin som ska ta mig till flygplatsen. Det blir inte många timmars sömn. Här gäller det att sova effektivt. Fem kvartar i timmen. Minst.

Dagboksblad måndag 14 december 2009

Nu är det inte många arbetsdagar kvar före julledigheten. Eftersom måndagen är avklarad åtserstår bara 4.

Tur jag inte körde Vespan idag. Det var rejält halt ute kan jag säga. I synnerhet på den plattsatta nerförsbacken på gångvägen från jobbet till busshållplatsen. Jag kunde inte gå, jag bara stod och så gled jag ner, liksom på skidor. Men jag saknade stavar så det blev lite vingligt.

Kvällen har ägnats åt middag, hundpromenad, pälsvård (hundens päls), lite fika, lite julklappsinköp via datorn och så lite mejlskrivande. Nu är det i princip läggdags.

Dagboksblad söndag 13 december 2009

Dagen började inge vidare. Vaknade kvart i sju och hade feber, 37,3. Inte så konstigt egentligen, jag hade 38,3 när jag gick och la mig i går kväll. Man kan säga att jag inte mådde någe vidare varken i går kväll eller i morse. Hur som helst, jag masade mig upp och fixade luciafika. Sedan fikade vi och tittade på lucia på TV. Och sen gick jag och la mig igen. Detta elände gjorde att vi kom iväg senare än planerat till hundutställningen på Älvsjömässan. Men domaren var å andra sidan väldigt långsam, så vi kom lagom för att se Arwen bli placerad i juniorklassen. Grattis till Lisa och Arwen igen. (Naturligtvis skulle vi inte ställa Ia.) Det var verkligen roligt att träffa alla lagottobekanta igen. Vi har ju inte varit på utställning på hela året, så vissa var det väldigt länge sedan man träffade. Kul tycker jag.

När vi tittat på lagotto och freestyle och handlat lite var det dags att åka hemåt. Hemma fixade jag raskt middag och sedan bar det iväg till Templet (Tempel Riddare Orden) och det luciafirande som vi arrangerar. Detta luciafirande var naturligtvis öppet för "alla", dvs inte bara invigde bröder i orden. Luciatablån och den efterföljande underhållningen till fikat stod elever från Lilla Akademien för. Dom är överlag riktigt duktiga. Sen åkte vi hem, promenerade hund, drack glögg, och nu ska jag bara fixa till ett porträtt jag tagit av en ordensbroder och sedan skicka det till honom, innan jag går och lägger mig.

Dagboksblad lördag 12 december 2009

Dagen började tidigt med morgonfika. Betydligt senare masade vi oss iväg på dagens första hundpromenad, och sedan åkte vi till stan. Där sammanstrålade vi med äldsta dottern för att försöka få till en vaccination mot svininfluensan. Visserligen tror jag att vi haft den, men för säkerhets skull ville vi vaccinera oss. (Yngsta dottern är redan vaxinerad i skolan.) Man har ju hört och läst skräckhistorier om hur svårt det är att få vacksinera sig, så det var ju med viss bävan vi begav oss till Vasa vaksination inne i huvudstaden. När vi kom dit ekade det helt tomt. Det var bara vi där, och det hela var över på ett kick. Sedan gled vi runt i stan en liten stund, och när vi passerade köksaffären Cordon Bleu slank jag in och köpt en pommes frites-skärare, som tillsammans med en ankpress (som dom också säler på Cordon Bleu) enligt mitt förmenande tillhör standardutrustningen i ett kök.

Väl hemkommen från stan påbörjade jag middagen ganska omgående. Vi skulle äta tidig middag idag. Jag började med att göra en beanaise-sås från grunden. Reducera vinäger och vin tillsammans med lök och kryddor. Sedan röra i äggula och därefter en jälva massa smör. Sedan skalade jag potatis och strimlade den i pommes frites-skäraren, och med ena handen stekte jag biff och med andra handen friterade jag pommesen. Alltihop blev väldigt gott.

Efter middagen åkte vi hem till bekanta på kalas. Det var deras yngsta dotter som fyllde 9 år, och vi brukar använda våra barns födelsedagar, liksom våra egna som en förevändning för att träffas och umgås. Dom har fem barn och vi har två, så totalt blir det 11 födelsedagar på ett år. Hur ska det bli när alla våra barn flyttat hemifrån? Då kommer vi ju bara att ses fyra gånger om året.

Nu har vi kommit hem. Jag ska koka lite te, sitta lite framför TV:n och sedan blir det väl läggdags.

Vad är egentligen allmänbildning?

När vi tittade på På Spåret igår kväll på TV slogs jag av två saker. För det första visste ingen i laget första klass att Kristinehamn låg i Värmland. Och väldigt många visste inte vilka två landskap förutom Värmland som omgärdar Vänern. Va´ fan, kan folk ingenting om svensk geografi? För det andra hade bägge lagen problem med texten till Fritiof och Carmencita, och ingen visste att det argentinska dragspelet heter bandoneon. Har man ingen som helst kunskap om vår svenska visskatt och vet man ingenting om dragspel? Jag tycker att både geografin kring Vänern och Evert Taubes visor tillhör det som man kallar allmänbildning. Men vad tycker en som har fotboll som största intresse? Att det tillhör allmänbildningen att veta vilken svensk klubb Ralf Edström spelade i? Vad tycker en som har snöat in på Ingemar Bergman? Att det tillhör allmänbildningen att veta vem som spelade döden i Det sjunde inseglet? Vad tyckte min svensklärare Martin Block var allmänbildning? Att känna till vermåtten jamb, troké och daktyl? Kan man egentligen definiera vad som är allmänbildning? Är inte allmänbildning det som just den som gör definitionen kan? Eller kan man på ett opartiskt vis definiera allmänbildning?

Oavsett det tycker jag det var skit att inte alla visste att det är Värmland, Västergötland och Dalsland som omgärdar Vänern.

Dagboksblad fredag 11 december 2009

Fan, redan halv åtta i morse började möteshelvetet. Först 1,5 timmar fackligt möte. Sedan en halv timme annat fackligt möte. sedan 1,5 timmars ekonomimöte. De två första möten valde jag att hantera via telefon hemifrån. Sedan buss till jobbet (blir nog inge mer Vespa i år), och så ekonomimötet. Lunch och sedan lite mer möten. Fredagsfika och så ytterligare ett möte. Men sedan fick jag gå hem.

Kvällen har dessvärre varit fördärvad av Idolfinalen som yngsta dottern ville se på. Själv har jag promenerat hund, bakat en äpplepaj, arbetat en del framför datorn, och slutligen fått titta på inspelningen av dagens på spåret och fika. Nu sitter jag framför datorn, och det drar ihop sig till natt.

Dagboksblad torsdag 10 december 2009

Jag har sedan lång tid vetat att jag inte var bjuden på nobelfesten denna kväll, så jag hade bokat upp den med annat. Jag var på Ulla Winblad tillsammans med min far, en ordensbroder och hans fru och käkade julbord. Det är fjärde året som denna konstellation käkar julbord tillsammans, så det har nu blivit en tradition. En trevlig tradition tycker jag. Förra året var vi på Torekällberget i Södertälje, och i år blev det alltså Ulla Winblad. Det är ju en välrenomerad restaurang, men jag måste säga att julbordet var inget som direkt imponerade på mig. Det var inte överdådigt, vilket inte är en nackdel. Men den gravade laxen smakade inte så mycket. Jag saknade ålen (men den kanske man inte kan servera med gott samvete på grund av risk för utrotning), pressyltan var torr och tråkig, rullsyltan såg mer ut som julskinka. Men i övrigt var det bra. Dom hade fint bröd, och sillen var också OK. Men något extra, som man hade väntat sig, var det inte. Av alla de julbord jag käkat håller jag fortfarande Fjäderholmarna högst. Sedan kommer Torekällberget, och sen vet jag inte. Men ett grundläggande krav på ett bra julbord är naturligtvis att dom serverar grisfötter. Det hade dom på Ulla Winblad. Jag kom faktiskt hem i anständig tid. Tur för nu har jag ett antal timmars arbete framför mig med en grej som ska vara klar till i morgon lunch.

Dagboksblad onsdag 9 december 2009

Idag hade vår IOGT-NTO-förening luciafirande. Det börjar med ett luciatåg, oftast så små barn så dom tävlar i grenen gullighet i stället för skönsång. Därefter är det fika med allsång, och så går vi hem. Till allsången brukar jag, och nittiotreårige Uno spela fiol respektive dragspel. Uno är, trots sin relativa ålderdom fortfarande en av de bästa allsångsledare jag vet. Idag hade vi förstärkning av ståbas och gitarr. Sånt är väldigt roligt. Dessutom, för att förgylla tillvaron ytterligare, hade vår kassör (som stod bakom ståbasen) även bjudit in en gammal pianist som han spelat med i sin ungdom, vilket var ganska länge sedan. (Det var så länge sedan så att på den tiden var han även ljudtekniker åt ett ganska nybildat popband på deras turnéer. Bandet hette Hepstars. ) Det innebar att jag också fick vara med och spela elgitarr tillsammans med pianisten och basisten. Låtar som jag aldrig spelat tidigare, men det är det som är charmen.

Väl hemkommen blev det hundpromenad och nu är det sovdags.

Dagboksblad tisdag 8 december 2009

Tisdag är ordensdag. I dag hade vi sista mötet för året. Ett möte där vi fick en ny medlem. Sådana möten är alltid roliga att vara med på. Det tråkiga med årets sista möte är att det MÅSTE serveras risgrynsgröt, för det har det alltid gjorts. Och jag tycker inte om risgrynsgröt. Om man inte blandar den med vaniljsocker, apelsiner och vispad grädde. Då blir det gott. Som vanligt kom jag hem alldeles för sent med tanke på när jag skulle behöva gå upp i morgon. Men det är sånt man får ta.

Dagboksblad måndag 7 december 2009

När jag åkte till jobbet i morse gladde jag mig åt det faktum att det faktiskt fortfarande går att köra Vespa till jobbet. Det har jag aldrig gjort i december tidigare. När jag åkte hem insåg jag att det nog var dags att ställa in Vespan för säsongen. I vårt villaområde höll jag på att gå omkull i en kurva. Vafan dom hade sandat. Varför då????????????????? Det blir ju halare med en massa sand på asfalten. I alla fall om man kör tvåhjuligt. Idioter!
Måndagar kan ibland var ordensdagar, och så var det denna måndag. Sista mötet för året i det som kallas för Utposten. Detta möte gick ganska fort, så hemkommen blev det lite hundvård och TV-tittande innan det nu är läggdags.

Dagboksblad söndag 6 december 2009

Idag har vi återupptagit en gammal fin tradition som vi var tvungna att avstå från förra året, adventsfika med nära och kära. Det var trevligt. Förmiddagen gick åt till att städa inför fikat, och kvällen gick åt till att städa efter fikat. Men det var det värt

Att bli tagen på allvar

Läste i dagens DN på familjesidan om Calle Schulman med anlednign av att han fyller 30 år. Rubriken är "Nu vill han tala allvar". Artikeln börjar "Calle Schulman är trött på att kallas elak nätmobbare. "Med artiklar och hyschandet kring missfall och idealiserandet av pappor på mammors bekostnad har han i stället gett sig in i samhällsdebatten"

Problemet är bara att det är jävligt svårt att bli tagen på allvar när han uttrycker sig på följande vis:

• Äter helst? Gratinerad hummer på Sturehof
• Det bästa han vet? Känslan i kroppen en fredagskväll, nyduschad, med en calvados och en härlig kväll framför sig.

Say no more, say no more.....................

Dagboksblad lördag 5 december 2009

Egentligen skulle denna helg tillbringats i husvagnen i Malmköping eftersom det var julmarknad i sagda stad. Men det passade sig inte att sova över, så vi åkte bara över dagen, enbart gör att se hur en julmarknad i Malmköping tar sig ut. Och så passade vi på att se till husvagenen också så klart.

Julmarknaden var inte sådär upphetsande så man satte i halsen direkt. Det var lite för mycket målade kaffefilterhållare och svarta T-shirt som det stod Mötley Crue på. Och så var det så förbannat grått väder. Vi åkte till Strängnäs och fikade på Grassagården i stället.

Tillbaka hemma städade vi lite, lagade Wallenbergare, bakade lussekatter och så. Kvällen kommer avslutas med te och djurpolisen på TV.

Skillnaden mellan himel och helvete är hårfin

Familjen har just tittat en liten stund på Dansbandskampen på TV. Om man säger att dansbandsmusik inte riktigt är min grej så överdriver man i alla fall inte min avsky inför denna typ av musik. Intressant var det då vi slog på TV:n strax före 9 och fick se någon spela ståbas och strax därefter se någon spela tungt Jerry Lee-piano och sjunga i en gammal fin mikrofon av hederlig design. Det visade sig vara ett band som hette The Playtones. Det var något konstigt med dom. Dom kändes inte riktigt hemmahörandes i dansbandskampen. Och jag satt förundrad en stund. Sedan gick jag till datorn och ägnade mig åt lite efterforskningar. Det visar sig då att The Playtones egentligen är ett hederligt Rock'n'Rollband. Deras pianist och sångare är även känd under namnet Boppin' Steve och har gästspelat på en skiva med ett av mina favorit-rockabillyband, The Domestic Bumblebees. På The Playtones egen hemsida kan man lyssna på låten Excuse Me, och vem har skrivit den? Jo, Tobbe Einestad, en av Sveriges mer namnkunniga Blues- och rockabillybasister. Vem kunde tro att ett band som ställer upp i dansbandskampen hade så fina vänner. Som sagt, avståndet mellan himmel och helvete är ibland skrämmande litet.

Dagboksblad fredag 4 december 2009

Sådärja, nu är det full fart på jobbet igen. Ett maratonmöte mellan 8 och 12 i förmiddags, lite arbete på egen hand mellan ett och halv tre. Fika med mina projektledare mellan halv tre och tre, och därefter ett möte för att gå igenom en arbetsbeskrivning om hur man arbetar med riskhantering i projekt. Den beskrivningen tyckte jag var skitdålig så det sa jag på mötet. Sen gick jag hem. Eller åkte i alla fall och handlade middag. Sedan hem och laga middag, äta middag, och så favoritsysselsättningen, sova lite middag på fredagskvällen innan begivenheterna börjar. Begivenheterna denna fredag bestod av premiären på På Spåret. De nya programledarna förstörde inte programmet, så det kan man även fortsättningsvis se på.

Sedan har det nu börjat tittas på kvällens avsnitt av idol (som vi spelade in), och då tycker jag det liksom är bäst att logga ut från TV-soffan och förpassa sig till en datorn, och här sitter jag nu. Men en blogg, och sedan lite fotoarbete. Jag kanske publicerar några bilder på denna blogg, vem vet.

Dagboksblad torsdag 3 december 2009

Så har jag åter varit på jobbet. Lite klen känner man sig. Efter en promenad på 10 minuter från en byggnad till en annan var jag ganska så mör. Kvällen ägnades åt en hel del arbete som måste vara klart inför morgondagen. Sedan har det blivit lite fika, och strax blir det lite te och lite djurpolisen på animal planet.

Dagboksblad onsdag 2 december 2009

Lika bra att vara hemma i dag också. Skulle jag jobbat skulle det inneburit en resa ner till Göteborg. Och det kanske är lite väl svettigt att börja med det direkt efter man varit sjuk. Därför arbetade jag hemifrån idag. Deltog i ledningsgruppsmötet via telefon och datorkonferens. Och så. Idag, liksom igår käkade jag fläsklägg och rotmos. Gott.

I övrigt har dagen liksom förlupit utan större åthävor.

Dagboksblad tisdag 1 december 2009

Ingen feber, men orken för (eller möjligen lusten till) arbete har liksom inte riktigt infunnit sig. Har suttit en hel del framför datorn och jobbat med bilder.

Det bästa med att vara sjuk är att all markservice kan man överlåta på någon annan. Men det fungerar bara så länge någon annan inte är sjukare än vad man själv är. Nu är jag inte sjukast längre så därför har jag varit tvungen att både hämta och lämna hund på dagis, fixa middag och en massa andra saker. Inge kul, men det är bra att sjukdomen inte drabbar alla samtidigt.

Sådan är jag

Hittade ytterligare ett seriöst personlighetstest på Internet. Så här blev svaret om mig.

Din personlighetstyp:
Logiskt sinnade, kreativa tänkare. Kan bli mycket entusiastiska över teorier och idéer. Strävar ofta att bringa klarhet i teoretiska frågor. Värderar kunskap, logik och kompetens mycket högt. Tystlåtna och reserverade. Svåra att komma inpå livet. Individualister. Ointresserade av ledarskap och makt. Deras analytiska förmåga gör det lätt för dem att upptäcka samband som andra inte ser. Fungerar bäst när de uppmuntras att använda sin fantasi och förmåga till kritiskt tänkande.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Fysiker, kemister, biologer, fotografer, strateger, matematiker, universitetslärare, programmerare, animatörer, tekniska skribenter, ingenjörer, jurister, brottsplatsutredare, skribenter, artister, psykologer, systemvetare, utredare, besiktningsmän, lantmätare.

Tja, jag har tjänat mitt levebröd på ledarskap och makt de senaste 20 åren, men visst, jag kanske är ointresserad av det. Man kanske skulle bli lantmätare.