Dagboksblad fredag 30 oktober

Dagen började med ett möte tillsammans med några kollegor. På det mötet presenterades något som kallades för capability measurements. Vi fyra projektchefer som var där fick fullständigt spel och tryckte upp presentatören mot väggen och sa att detta var det jävligaste skit vi sett på länge. Han kan fetglömma att vi tänker arbeta med sådant. Det får han ta med sig tillbaka till sin chef. Han blev fullständigt tilltvålad av vår samlade frustration över detta korkade förslag. Sedan vidtog nästa möte. Då hade samme stackars man ett nytt förslag om hur vi skulle fördela administrativa resurser mellan olika avdelningar. Då var vi tre projektchefer som tvålade till honom ännu mer och körde ner hela förslaget i halsen på honom och så talade vi om hur det skulle vara. Sedan hade han bara att gå hem till sin chef och förklara att det inte hade gått så bra att sälja in det förslag dom hade kuckelurat ihop.


När jag på kvällen stod i kön på Ica och konstaterade att det hade varit en ganska lyckad dag på jobbet för jag hade ju fått som jag hade velat, fick känslan plötsligt en dålig bismak. Jag hade visserligen fått igenom min vilja, men på vilket sätt? Ångvältsmetoden, och hur elegant är egentligen den? Vad lämnar den efter sig? En massa tillplattade människor. Är det något att vara stolt över? Egentligen inte. Det känns inge bra. Jag måste prata med honom på måndag för att liksom förklara. Och så kanske jag borde överväga att testa sina talanger i argumentationsteknik nästa gång jag vill ha igenom något.

De som varit i Rom kom hem i eftermiddags, så nu är familjen fulltalig igen. Vi har tittat på 315 bilder från Rom, i huvudsak föreställande Sixtinska kapellet, Peterskyrkan och en jävla massa Vespor, fotograferade för min skull. Hunden är kvällspromenerad och nu återstår bara att käka en äpplepaj till fikat och sedan gå och lägga sig. Eller så.