Nu har jag sett den,

...och herre gud harre jävvlar Mamma Mia vilken film. Vilket bedrövligt manus, en kombination av en Fredriksdalsteaterfars och Mitt livs novell. Så fruktansvärt tunt och banalt. Så oerhört förutsägbart. Och till detta ett bildspråk som är lika enkelriktat som i en reklamfilm. Inget utrymme för några som helst egna tankar. Allt styrt in i minsta detalj. Och karaktärer som är så stereotypa att vilken B-skådis som helst skulle kunnat gestalta dom. Om det inte vore för att den bygger på musik av Björn och Benny och hela den kult som fenomenet Abba är, skulle det varit en kalkonrulle av högsta klass. Men tack vare Björn och Bennys rent sanslösa skicklighet att skriva musik som faller massorna i smaken, och tack vare att manusförfattare och regissör vet exakt hur man totar ihop en film som likaledes passar så många som möjligt, har man lyckats skapa en film som både dragit till sig några av de största filmskådespelarna i världen och som lyfts till skyarna av de stora massorna. Jag har aldrig fallit för Abbas musik och förblir lika totalt oberörd av story och gestaltning, som jag blir imponerad av det synnerligen skickliga hantverk som skapat både musiken och filmen och gjort dem till en formidabel succé. Produktionen är bland det bästa jag sett någonsin, snacka om att kunna skapa en film som älskas av alla (nästan). Filmen får en Vespa av fem möjliga, och det bara för att Bill hade en så snygg segelbåt.

Ja, jag vet, jag har hela världen (så när som på två personer cirka) emot mig med dessa åsikter, men jag har aldrig kännetecknats av att gå medströms. Och nej, mina åsikter beror inte på att varken Björn eller Benny var födda i det svarta fattiga södern med föräldrar som arbetade på bomullsplantagen och sjöng Blues för att uttrycka sina känslor över att vara förtryckta av vita plantageägare, men saker som är tillrättalagda för att tilltala så många människor som möjligt har aldrig varit min favorit.