Dagboksblad tisdag 29 september 2009

Att jag kunde bli så jävla arg trodde jag inte. I alla fall inte på en arbetskamrat. Arbetskamrat förresten, det kanske var att ta i.Hon är inköpschef. Vi satt på ett möte, som jag ansvarade för. Hon ville diskutera en specifik fråga. Jag sa nej till den diskussionen av två skäl; dels skulle den ta för lång tid för det pressade tidschemat vi hade på mötet, och dels hävdade jag att i den frågan hade inte mötet mandat att fatta beslut, det skulle krävas inblandning från andra personer också. Hon tyckte vi borde diskutera frågan, "När ska vi annars göra det?", och hon trodde mig inte när jag påstod att mötet saknade mandat att fatta beslut. Då blev jag förbannad gick vidare enligt dagordningen utan att hon fick tala till punkt (och säga det hon redan sagt några gånger) blev hon minst lika förbannad och lämnade mötet. Jag vet, jag var osmidig som en elefant i ett glashus, men jag hade rätt i sak. Det har jag för säkerhets skull kontrollerat med andra personer också.

Kvällen har spenderats på att förbereda ett föredag som jag ska hålla i morgon för samtliga chefer på vår avdelning (runt en 20 stycken). Det tar en jävla tid och jag är fortfarande inte färdig. Men det måste jag bli innan jag somnar.