Dagboksblad onsdag 21 september 2011

Idag har vi haft heldagsmöte med alla cheferna på vår enhet. 29 chefer samlade vi ihop. Det höll på att gå åt helvete, eftersom vi när vi började planera denna dag hade i mitt tycke en alldeles för diger agenda. I alla fall en agenda med alldeles för mycket information på. Cheferna skulle bli matade med information i bortemot 5 timmar, och så skulle det vara en halvtimmes grupparbete. Hur mycket kommer man ihåg av det man hör. Eftersom alla som pratar vill säga så inihelvete mycket blir varje föreläsning fullständigt fullsmockad med information. Och jag tror inte folk minns ett smack en vecka efter 5 timmars föreläsning av klåpare som bara berättar och berättar. (Jämför med i mitt tycke Sveriges bästa talare, Jörgen Oom. Jag hörde honom för något år sedan. Han pratade i 1,5 timmar. Hans budskap var If it´s to be, it´s up to me. Det budskapet upprepade han i över en timme. Klart som fan jag kommer ihåg det.) Men nu lyckades vi styra om denna dag så den blev inte så fullsmackad med information. Dessutom fick jag vara den röda tråden för dagen, vilket innebar att även jag fick prata en liten stund. Det blev väldigt bra tycker jag!

Chefsdagen avslutades med middag, och sedan åkte jag hem. Hemkommen pillade jag med en del bilder, diskade lite, och sedan drack vi kaffe och tittade på programmet från i lördags om Jan Johansson. Vilken man. Och vilken film. Kanon! Det finns bara två musiker i hela världen enligt mitt förmenande som har ett anslag som får mig att gå i spinn. Det är Jan Johansson på piano och det är Arne Domnérus på sax. Två helt sanslösa musiker som helt saknar motstycke. Lyssna till exempel på Arne Domnérus i Karl Bertil Johnsson Jul. Man blir stum.

Nu börjar det dra ihop sig till läggdags. Jag ska skicka ett mejl, och kanske redigera en bild till. Eller två.