Dagboksblad 9 augusti 2008

Upp i jävla ottan bara för att åka hem med blått band igen. Hur kul är det på en skala? Ja, det beror på hur skalan är konstruerad, men på en skala ett till tio är det väl sisådär en åtta nio, om man får åka och vara på utställningen med sina lagottovänner. Så utställningsäventyret var bra. Men hade det behövt regna så förbannat? Det tycker inte jag. Tur att vi hade tält.

När vi kom hem från utställningen gick fru och barn ut med alla hundarna (Basta, Fixa, Tristan och Ia). Jag föredrog att vara hemma och komma med goda råd till Hannah och Karin som började laga mat och baka efterrätt. Och tack vare (eller kanske trots) mina goda råd blev det en fantastisk middag. Baconlindad fläskfilé som grillades, och till detta antingen traditionell klyftpotatis eller potatis i ugn med någon himla god sås som dom totade ihop. Dessutom tzaziki gjord på kräm fräsh istället för yougurt. Det blev en väldigt rund och mild tzaziki. Till efterrätt hade Hannah gjort en chokladtårta med chokladfudge ovanpå. Behöver jag sag att den gick ner utan bedövning. För att vi inte skulle behöva vakna mitt i natten och vara hungriga klämde vi i oss lite chips och ostbågar också.

Som en extra bonus till allt detta var Hannahs brorsbarn på besök också. Och till vår stora glädje kunde vi konstatera att Ia och små barn på två till fem år inte alls behöver vara en besvärlig konstellation. Det gick alldeles utmärkt. Ia var lite närgången ibland, men antingen puttade dom undan Ia eller också gick dom undan själva. Utom några gånger då vi fick ropa på Ia eftersom hennes försök att få pussas var lite väl ihärdiga. Men det var jätteskönt att kunna konstatera att Ia inte ensam är problemet när det inte har fungerat med Ia och bekantas barn.