När jag var åtta år började jag spela fiol. Där vi bodde då provade man en ny fiolpedagogik på små barn (det var före motorcykelmetoden kom (Suzuki)). Jag tyckte det var väldigt roligt att spela. När jag var nio år, flyttade vi till en annan kommun och jag fick en ny fiollärare. Jag tyckte det var en riktig skitkärring redan från början. Det blev inte bättre av att hon hela tiden skulle ha mig att spela folkmusik. Fan jag hatade folkmusik. Jag hade börjat spela fiol för jag ville spela klassisk musik. Efter några år lyckade jag få byta lärare, och fick en som hade spelat i hovkapellet. Det var mycket bättre, och jag fick spela både kammarmusik och större verk i symfoniorkester. Men när jag flyttade hemifrån hittade jag ingen ny orkester att spela i, och eftersom det inte var roligt att spela själv tröttnade jag på fiolspelandet. Och sen tröttnade jag på klassisk musik över huvud taget, för det var alldeles för lite utrymme för improvistaioner och stundens ingivelse i den musiken. Den enda som kunde göra något var ju dirigenten.
I går när jag var och lyssnade på vevlira slog mig en tanke. För några år sedan upptäckte jag att skitkärringen till fiollärare jag hade, sitter med som ordinarie medlem i juryn som utser riksspelmän. Hon är, och var förmodligen redan i mitten på 70-talet en mycket duktig folkmusiker. Tänk om jag hade tyckt om folkmusik. Då hade jag ju haft den perfekta läraren. Om hon hade upptäckt att jag gillade hennes favoritmusik hade hon säkert kunnat coacha mig till en riktigt duktig musiker. Fan, jag kanske hade kunnat spela upp för zornmärket i silver (riksspelman) SHIT! Och jag hade förmodligen aldrig tröttat på fiolen heller.
torsdag 27 mars 2008
Tänk om....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tröttnade på både klassisk musik och på fiolen. Det passade liksom inte in i min "tonårsattityd" tyvärr. Min fiollärare var helt förtvivlad när jag berättade att jag valde kompisarna före fiolen.
Sedan blev det häst och därefter hund och sedan dragspel och gitarr och sedan häst och hund igen. Så nu är det väl dags att börja spela fiol igen, så är ju cirkeln sluten. Eller också är det lika bra att avstå, då vi har ett ganska bra förhållande till våra grannar...;-)
Jag hade aldrig problem med tonårsattityden. För mig var fiol och klassisk musik en stor del av mig själv, och utan det hade jag inte varit jag. Men som sagt, det var rent musikteoretiska orsaker till att jag tröttande, och började lyssna på blues i stället. Gitarr har jag alltid spelat, och dragspel köpte jag när vi flyttade från radhus till villa. Och jag är fortfarande sams med grannarna, så varför skulle inte du kunna spela? Jag tar med dragspel, gitarr och fiol när vi kommer till Mölnlycke nästa gång, så kan vi jamma lite.
Mina spelningsmeriter har numera antikvärde.
Perfekt, då kör vi lite gammel-tjo.
Skicka en kommentar