Dagboksblad 29 mars 2008

Där bet man sig allt i tummen!
Redan igår kväll vid middagen bestämde vi att vi skulle äta våfflor till kvällsfikat idag. Vi hade ju inte fått äta våfflor tillsammans på våffeldagen. Jag tänkte att om man tröttar ut Ia med en massa promenader kanske man kan få lite lugn och ro till våfflorna ikväll. Därför började jag dagen med en 45-minuters promenad med Ia. Efter frukosten och diverse hushållsgöromål, åkte jag iväg till min barndomstrakt och promenerade med Ia i runt en och en halv timme. Sedan hem för att laga middag, sätta en bröddeg och laga middagen till i morgon, och slutligen ytterligare en promenad med Ia, denna gång på 50 minuter. Och tror någon att Ia snällt låg och tuggade tuggben när vi spes våfflorna till kvällskaffet? Nä, tänkte väl det. Det är bara jag som är så jävla naiv som kunde tro det. Men i övrigt verkar Ia rätt trött av allt promenerande.

Igår kväll när vi satt och tittade på TV hörde vi hur Ia skrapade med tassen i sin matskål, precis som hon brukar göra när hennes vatten är slut, eller framför allt när hon vill ha nytt färskt vatten. Eftersom ingen av oss igår hade lust att gå ner och byta vatten struntade vi i det. Strax hör vi hur Ia, återigen krafsar i matskålen, denna gång lite mer ilsket. När det fortfarande inte händer något hör vi hur hon strax, urförbannad välter hela matskålen under ett jävla oväsen. Då blir jag ju tvungen att gå ner, och då visar det sig att vattnet faktiskt var slut, inte bara gammalt.