Så har då den första löpveckan gått till ända. Alltså mitt liv är inte designat för att vara ensamstående med en hund som inte kan vara på dagis. Det är jävligt slitigt att både sköta jobb och hund. Turligt nog kom det hem några barn från sin farmor och farfam i förmiddags, så jag har kunnat jobba hela dagen på jobbet idag. Och så ska det handlas, lagas mat (det blev pizza idag, väldigt gott) röja köket, promenera hund, se på Så ska det låta och så. Det slutade med att jag somnade i soffan till Morden i Midsomer. Så småningom masade jag mig dock ner till datorn, och sen gick jag och la mig.
I och med att jag har promenerat med Ia väldigt mycket senaste veckan har jag fått en god inblick i hur mycket hon drar nuförtiden. Och det måste jag säga igen (tror jag skrev det tidigare också) att det har skett en markant förbättring. Vissa skulle väl uttrycka det så att i stället för att dra går hon och tigger godis. Själv skulle jag vilja säga att i stället för att dra, söker hon kontakt. Ofta. Mycket ofta, och det belönar jag självklart med godis. (Tur att jag köpte sex kilo levergodis på hundutställningen förra helgen) Men även när hon inte säker kontakt drar hon mindre än tidigare. Utom i går kväll. Kanske beroende på att jag var trött och inte riktigt på hundpromenerarhumör
fredag 28 mars 2008
Dagboksblad 28 mars 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
hej la famiglia, vi är tillbaka från barnvaktsträsket...malte o snoken är slut o matte är om möjligt helt färdig å ändå var mamma till barnen med. det skreks det gräts o det slogs med en slev mot en bunke o en kastrull i timmar i stäck o tog vi bort detta monotona instrument så skreks det ännu värre...vi hyser stum beundran att det finns så många barn , vet folk hur jobbigt det är med barn? Ja vi ska då aldrig ha några, vi älskar våra taxpojkar än mer nu!
Detta om skånelängtan på min hemsida o önskan om att det skulle vara 48 tim senare var en förtäckt hälsning till mina vänner att vi önskade våra gäster åt fanders!
nosbuffar
Alltså jag tycker inte barn är speciellt jobbiga att ha att göra med. Dom är mest roliga och mysiga. I alla fall ens egna. Och trött blir man inte heller. Men i viss mån handlar det om uppfostran. Kanske inte så mycket när barnen är i 1-årsåldern, då har man ännu inte hunnit fördärva dom om man uppfostrat fel. Men när de blir bortåt en tre, fyra, fem år och äldre, är deras beteende klockrent ett resultat av den uppfostran de fått. Och det är under de första åren man lägger grunden.
Det viktigaste är att de får uppmärksamhet, jämnt och i massor. Alla de barn som lever fan på stan när de blivit tonåringar gör det bara för att få uppmärksamhet. Det är A och O (och alla andra jävla bokstäver i alfabetet också) i barnuppfostran. Ge barnen all din uppmärksamhet. Då blir dom trygga och bekräftade. Och dom kommer inte söka uppmärksamhet jämnt och ständigt när de blir äldre. Och det är här det jobbiga kommer in. Om man är förälder. Ska man se sina barn så mycket som man borde, blir det väldigt lite tid över till sig själv och sitt äktenskap. DET kostar på och tröttar ut en. Barnen i sig blir man inte trött på.
Tycker jag alltså. Och som jag sagt tidigare, det är tur att människor är olika, annars skulle det inte bli mycket med världen. Och det är viktigt att respektera varandras olikheter.
Skicka en kommentar