Dagboksblad 1 mars 2008

I morse ringde klockan strax före sju, för jag tänkte gå eventuellt gå ut och fotografera. Men det regnade som fan, så jag la´ner det projektet. I stället åkte vi så småningom till det omtalade, Vällingby centrum. Det är ju ett centrum med anor, den så kallade ABC-staden. Man har ju under en längre tid hållit på att bygga om centrumet och det har varit mycket tal om att man ska bevara den genuina känslan. Jag kan bara säga att jag fattar ingenting. Det är rörigt, fortfarande inte inbyggt och inte ett dugg bättre än det var för fem år sedan.

När vi var färdiga med Vällingby åkte vi hem och gav oss i stället ut på hundpromenad på golfbanan. Regn håller golfarna borta visade det sig. Dock fanns det vissa tappra hundägare ute. Turligt nog mötte vi min favorithundtant. Hon är med i min IOGT-NTO-förening, har haft saluki i över 50 år, men har nu taggat ner till en whippet. Ia och frun har träffat dom förut, men jag har inte fått se hennes whippet ännu, trots att hon haft honom i fem månader. Men idag träffade vi dem. Och Ia och Kain (som han heter) lekte jättebra. (Det är ju alltid den som har den största hunden som ska säga så) Kain och Ia jagade varandra, och trots att Kain är en whippet hängde Ia på rätt bra. Dom hade i alla fall väldigt roligt.

Efter middagen gick jag en kvällspromenad med Ia medan de hemmavarande matade fågeln med medicin. Det är ingen lätt sak visar det sig, men än så länge går det bra.

Om någon trodde att Ia skulle vara trött efter att lekt med Kain och sedan gått ett spår, trodde någon, dvs jag, fel. Ia har varit på hela kvällen, i synnerhet när det skulle fikas.

I morse när jag röjde efter frukosten såg jag hur Ia hade snott en vante och låg och tuggade på den i soffan. Jag påbörjade snabbt förhandling och bytte enkelt vanten mot lite godis. Jag la undan vanten och fortsatte diska i köket. Efter en liten stund kommer Ia ut med den andra vanten i munnen, lägger ner den på golvet framför mig och tittar på mig. Hon vet hur man får godis, ingen tvekan om den saken.