Same procedure as every year James, skulle man kunna säga. Julaftonstraditioner är inget man ändrar på i första taget. Det innebär att dagen började som den brukar börja, dvs jag går upp och kokar morgonkaffe och tänder en brasa i spisen. Sedan sitter vi framför brasan och äter oss igenom alla kaksorterna som gjorts till julen, dvs kanelstjärnor, uppåkrakakor, klenäter, engelska pepparkakor, svenska pepparkakor och saffransbullar. Till detta ska den i dessa sammanhang smått legendariska julskivan Cantate Domino avnjutas, vilket den också gjordes.
När gryningen letat sig runt knuten och börjat lysa in i rummet hade brasan brunnit ut, och det blev till att förbereda jullunchen. Revbensspjället skulle in i ugnen, skinkan skulle griljeras, alla jävla sillsorter letas fram ur kylen, och när kaoset i köket är som störst kommer mina föräldrar med mer mat. Grisfötter, korv, sylta, bruna bönor, dopp-spad, bröd att doppa i grytan, julpilsner, lax och säkert mer saker som jag glömt. Med den skicklighet som bara kommer av mångårig övning får vi raskt ihop jullunchen och bortemot tolv går vi loss på all mat.
När maten någon timme senare är uppäten (näe, inte uppäten, men när vi är färdigätna), disken diskad och de sista julklapparna inslagna väntar så småningom julklappsutdelningen. Den bör lämpligen vara avslutad till klockan 15, så det blir lite stressigt att hinna med att ha tråkigt och vänta i några timmar innan man börjar julklappsutdelningen. Till Kalle Anka ska det vara eftermiddagskaffe, men det är sällan man orkar igenom hela kakfatet så nära inpå jullunchen. Till Kalle Anka passar man också på att sova lite middag.
När Kalle Anka är slut åker mina föräldrar hem och vi gör oss redo för nästa sittning. Och det är här som problemen uppstår. Ända sedan 1985 har vi i detta läget åkt hem till fruns föräldrar för att fira jul med den sidan av släkten. Men si i år blidde det inte så. Fruns syster har köpt hus och för första gången någonsin har hon så pass stort boende att man kan fira jul hemma hos hennes familj. Så det gjorde vi. Det blev ett till julbort, dock utan grisfötter, men med jansson och omelett. Och det bästa av allt, vi hann titta på Karl Bertil Jonssons Julafton. En sanslöst bra film. I synnerhet när man hittar sådana små detaljer som en nazistflagga i det flaggspel som byrådirektör H. H.K Bergdahl lägger om halsen på Karl Bertil Jonsson. (Tage Danielsson missade uppenbarligen inte den chansen att säga vad han tyckte om alla smygnazister i Sverige under andra världskriget.)
Så småningom vidtog julklappsutdelning nummer två. Här gavs det dock som tur var lite möjlighet att ha tråkigt före. Vi höll väl på i två timmar med julklapparna, och sedan var det dags för kvällskaffe. Dagen till ära hade det inhandlats en Pannetone, som vi gick loss på (Fruns systers sambo är från Italien). Och sedan var det liksom dags att åka hemåt.
Som vanligt kom vi hem strax före tolv, men eftersom den där slappgöken till påve inte orkar hålla sig vaken på nätterna har dom ju tidigarelagt midnattsmässan från Rom till klockan 22. Ett jävla sätt rent ut sagt. Jag vill somna på julaftonskvällen till midnattsmässan, men det fick jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar