Dagboksblad onsdag 8 december 2010

Tänk vad kul man kan ha på jobbet ibland. Förmiddagen fylldes av ett möte med genomgång av vår enhets mål för nästa år. Och nästan alla mål hade tekniskt fokus, och teknik är bland det jag är minst intresserad av. (Hur fan kan man då jobba på ett av Sveriges största ingenjörsföretag? Jo, man är projektkontorschef, och arbetar därmed med projektledning och med människor!) Eftermiddagen fylldes av ett mycket märkligt möte, ett forum jag, mot min vilja blivit inkastad i. Och jag förväntas dessutom bidra med en massa. Det är inte lätt när mötet är så tråkigt så man somnar.

Efter jobbet åkte jag och käkade julbord tillsammans med min far och två bekanta, en tradition sedan fyra år tillbaka. I år var vi på Glashyttans Värdshus utanför Södertälje. Om inte julbordet är direkt dåligt är det ju ganska svårt att utmärka sig i den branschen, för vad utmärker egentligen ett riktigt bra julbord? Ja, finns det grisfötter, så har man kommit långt. Inte för att det är gott, och inte för att någon äter det, men om köket har bemödat sig med att ändå göra grisfötter visar det på att man har viss ambition. Rikligt utbud, med inslag av lite udda maträtter såsom rökt renhjärta, blåbärssill, gravad svärdfisk, ostkaka, polkagrischeesecake och sånt, gör också att man känner att köket verkligen vill något med sitt julbord. Om det sedan servicen är god och det är billigt, kan man nog säga att det är ett bra julbord. Allt detta uppfyllde Glashyttans Värdshus gott och väl. Jag har nog inte käkat ett så bra julbord sedan jag var på Fjäderholmarnas krog för 18 år sedan.

Efter fem tallrikar (Sill, övrig fisk, kallskuret, småvarmt och dessert) åkte jag hem, och nu är det läggdags.