Dagboksblad 31 juli 2008

Dagen började med en burk sparris. Igen. Ja, inte för oss, men för Ia. På morgonpromenaden hittade hon fläskkotlettben igen. Tyvärr inte ett dugg förvånande när man är på en camping. Trots att vi försökt fylla husvagnen med allt man kan behöva, hade vi glömt sparris, så jag drog en snabb repa till Coop Forum i Bergvik och inhandlade två burkar sparris.

När Ia käkat sparrisen åkte vi till stan, med sikte på att åka den så kallade båtbussen som går genom stan på Klarälven. Ia gillar inte att åka buss, ovasett om bussen går på vägen eller vattnet, så vi åkte inte så långt.

Till min fasa konstaterade jag också att skepparen på båten körde båt sämre än jag. Han tog ut svängarna väldigt mycket när han skulle lägga till. Det är väl i och för sig OK att vara försiktigt, men det var inte det enda. När han backade ut från en brygga backade han enligt mitt förmenande åt fel håll. Det kan väl i och för sig vara fel på mitt omdöme, men det stannade inte vid det. för att komma från Klarälven till Vänern måste man slussa i pråmkanalen. Skepparen lägger sig då, helt rätt längs ena kanten i slussen, och förtöjer med en tamp i fören. När man sedan ska köra vidare är det lite knepigt för det är svårt att svänga ut från kanten utan att skrapa i aktern. Det mest naturliga enligt mitt förmenande är att låta förtöjningen i fören sitta kvar, slå back med fullt roderutslag åt babord (eftersom vi låg med styrbordssidan mot slusskanten. Detta tvingar ut aktern mitt i slussen utan att man förflyttar sig varken framåt eller bakåt. När man fått ut aktern en bra bit slår man fram i maskin, fortfarande med fullt roderutslag åt babord, och vips kan man köra vidare. Nu kan man ju tro att det fortfarande är fel på mitt omdöme, men faktum är att båten skrapade i aktern ordentligt i slussväggen, skepparen höll på att köra in i slussporten och slutligen skrapade han i den andra slussväggen också. Jävla klåpare! Till på köpet hade han svårt att lägga till, trots att det var i stort sett vindstilla.

Vi klev av vid slusscafét, men eftersom det kafét såg tråkigt ut, åkte vi ut till Alsters herrgård (Gustav Frödings gård) och fikade där. Dom hade goda smörgåsar, men bakverken var industribakade. På vägen hem handlade vi nödvändigheter till middagen, och när vi kom hem tog vi en promenad längs vattnet (Vänern). Längs en sträcka på, vad kan det vara, cirka 1km kanske, finns det massor med badvikar och klippor lämpade för bad. Och längs hela denna sträcka finns det massor med jävla skyltar som talar om att hundar inte får vara vid badstranden. Men det finns ett hundbad. I ena änden av denna kilometerlånga badstrand ligger det förnämliga hundbadet. En asfalterad plan och en sjösättningsramp för båtar. Dom kunde väl för fanken upplåtit en liten vik, varför inte i mitten på denna långa strandremsa, till folk som vill bada med sin hund. Men inte då, längst bort där det är som tråkigast ska hundarna badas. Dit gick vi. Och Ia blir mer och mer modig. Nu tog hon faktiskt några simtag. Får vi bara hålla på ett tag till så kommer hon att simma snart.

Därefter åkte vi till stan för ytterligare en stadspromenad. Denna gång vandrade vi runt Herrhagen. Kvällen avslutades med filmtittande och fika.