Vilket fint förtroende

Tidigare i veckan träffade jag en kompis. Han hade då sällskap med en arbetskamrat, som jag också känner lite grann. Av det jag såg och det jag hörde när vi träffades, hade jag all anledning i världen att skicka ett mejl till honom dagen efter. Mejlet innehöll följande enkla fråga "Anders + Åsa = Sant???" (Han heter Anders, och hans arbetskamrat heter Åsa.) Jag fick svaret "Jag vet inte. Ser det ut så?" Det är på intet sätt en konstigt svar. Jag förstår precis att man kan svara så. Det är inte alltid man vet sånt.
Idag ringde Anders. Han ville höra lite mer om det jobb jag hade sökt men inte fått. Vi hade inte hunnit prata så mycket om det tidigare. Men jag insåg att den frågan var bara en förevändning. Vad han egentligen ville prata om var mitt mejl. Han ville veta vad som fått mig att fråga, hur jag såg på det och vad jag trodde om situationen. Det är ju ett oerhört fint förtroende som han visade mig genom att ringa och egentligen be om hjälp i denna delikata fråga. För mig är det dock ganska enkelt. Dom började limma på varandra för närmare två år sedan, och jag är förvånad att det inte hänt något på så lång tid. Redan då var det väldigt uppenbart för mig vad som pågick. Och nu i veckan var det så uppenbart att om jag inte visste att jag inte visste, skulle jag vara helt övertygad om att Anders+Åsa=Sant. Och det är så frustrerande eftersom jag vet vad bägge vill. Om inte någon av dem snart tar det avgörande steget, kommer jag att ingripa. Kraftfullt!