Dagboksblad lördag 20 februari 2010

Med bävan öppnade jag ögonen i morse för att se om det värsta ovädret i mannaminne (i alla fall enligt tidningarna) hade drabbat oss än. Det hade det inte, så vi drack morgonkaffe i lugn och ro, käkade frukost och när jag satt en surdeg masade oss så småningom ut på hundpromenad. Det var kallt, blåste och snöade lite, men att kalla det för kaos var att ta i. Vi tog en sväng på golfbanan, och trot eller ej, men vi var ganska ensamma. Inte ens de där tokiga skidåkarna, de som åker på kvällarna med pannlampa, var ute. När Ia var liten valp var vi alldeles för dåliga på att träna frigång utan koppel med henne. Därför har vi henne inte lös hur som helst. Men idag på golfbanan gick hon lös mer än vanligt, och det gick väldigt bra. (Med nästa hund ska vi inte vara lika fega och framför allt börja öva redan första dagen.)

Efter en och en halv timme var man ganska så utkyld, så då var det skönt att komma in. Det blev semla och kaffe att värma sig med. När jag satt en deg av surdegen åkte vi och handlade. Sedan satt jag framför datorn och arbetade med templets hemsida och gjorde lite annat. Och så bakade jag ut bröden. Pillade mer med datorn och bakade av bröden. Därefter var det dags att bege sig hem till en gammal arbetskamrat med familj. Jag hade ju stött på honom i Hötorgshallen för några veckor sedan och då bjöd han hem oss.

Det var väl en åtta tio år sedan vi jobbade ihop, och då inte speciellt länge, men vi har hållt en sporadisk kontakt sedan dess. Att påstå att jag kände honom kunde jag väl egentligen inte göra, så den här kvällen skulle ju kunna bli hur som helst. Och det blev den. Den blev hur bra som helst. De goda sidor man anat hos min arbetskamrat visade sig finnas, både hos honom och hans familj. Helt fantastiskt. Mycket glada rullade vi hem från dem alldeles för sent. Jag hade i förväg påminnt honom om att vi inte brukar alkoholhaltiga drycker (det kan ju lätt bli fel annars), men jag hade inte talat om att vi är kända i bekantskapskretsen för att alltid vara de som går hem sist från alla fester, egentligen långt efter att värdfolket gått och lagt sig.

Och inte ens på hemvägen upplevde vi något speciellt snökaos. Jag undrar vart fan det tog vägen. Någon som vet?