Mandelmanns trädgårdar

Igår besökte vi alltså Mandelmanns trädgårdar för att fika. Jag skrev säkert om Gustav Mandelmann redan förra året när vi besökte honom, men han är värd att skrivas om igen. Han och hans fru Marie driver ett jord- och skogsbruk helt enligt KRAVs regler. Kaféet och gårdsbutiken håller bara öppet fredag, lördag och söndag. Resten av tiden ägnas åt gårdens skötsel, och som det står på deras hemsida: "Dessutom vill vi ju förstås ge barnen tid och omsorg och så måste vi hinna kramas också". Mycket klokt tänkt, så borde fler tänka.

Kaféet besöks företrädesvis av konstnärer, antroposofer (det ligger en Waldorf-skola i samhället Rörum, som ligger alldeles i närheten av gården) och musiker, samt folk som tycker det är trendigt med ekologi. Den sista kategorin människor får jag intryck av, besöker Mandelmanns mest för att döva sitt samvete. Det är OK att flyga på utlandssemester 4 gånger om året, det är OK att köra en bensinslukande bil, det är OK att inte tänka på miljön till vardags, för dom fikar ju och handra morötter på en KRAV-märkt gård ibland. Frågan är bara vilken kategori av ovanstående vi tillhör. Vi är inte konstnärer, inte antroposofer, inte musiker, och vi försöker tänka på miljön och handla därefter i det dagliga livet. Vi kanske är sådana där "vanliga människor". Hemsk tanke. Vem vill vara "vanlig"? Inte jag i alla fall. Jag vill bli ihågkommen som en högst ovanlig person. Som fikar på Mandelmanns trädgårdar. Och på de flesta andra trevliga kaféer på Österlen.