Dagboksblad 12 februari 2008

Idag var det rallylydnadsdags igen. Men fick jag följa med? Nä, det fick jag inte. Jag var kommenderad att gå på ett jävla föräldramöte i stället. Som dessutom började klockan 6. Upptäckte jag fem över sex när jag tittade efter för att se när det började. Turligt nog har vi bara fem minuter till skolan. Och det föräldramötet var en pers. För det första., klassföreståndaren är från Ryssland och pratar en minst sagt bedrövlig svenska. Men hon är förjävladuktig på matte och NO, vilket är hennes ämnen. Dessutom är hon väldigt engagerad i eleverna och vill verkligen att de ska lära sig både matte, NO och alla andra ämen. Men efter att ha lyssnat på henne i en timme förstår jag de elever som säger att dom inte förstår henne. Om det är helt tyst när hon pratar och om man lyssnar koncentrerat går det bra, men inte annars. Himla synd, för hon är en riktigt bra lärare i övrigt. Vilket jag inte tycker man kan säga om alla lärare. Men diskussionen i övrigt. Hon berättade att till matteprovet hade det kommit fem elever utan vare sig miniräknare eller penna. Och det finns elever som inte lämnat in en enda hemuppgift under hela läsåret. Skrämmande. Säkert satt det föräldrar till dessa elever och lyssnade. För det var föräldrar som försökte förkara sig att det var så svårt att hålla koll på allt. Kolla att barnen har med sig miniräknare, att de gör, och lämnar in hemuppgifterna, att de har pennor så de klarar sig, att de får med sig kläder till idrotten, att de gör sina läxor i övrigt. Fan, jag visste inte ens om att de hade hemuppgifter i matte varje vecka. Jag har aldrig hört om pennproblem, jag har inte kontrollerat att mina barn får med sig kläder till idrotten sedan i tvåan. Däremot har jag lärt mina barn att ta ansvar för sitt eget liv. Från början. Det kanske lite fler föräldrar skulle prova, så får dom inga problem sen. (Vid en kontroll med yngsta dottern får jag höra att hon lämnat in hemuppgifterna varje vecka, att hon självklart har med sig både penna och miniräknare till skolan, att hon aldrig glömmer jumpakläderna, etc) Men N.B. jag har inte lärt dom den hårda vägen genom skyll-dig-själ-mentaliteten. Jag har litat på dom, och om dom missat något har jag alltid försökt hjälpa dom att rätta till det. Det är genom tillit och stöd man växer. Inte genom att bli daltad med, eller lära-sig-den-hårda-vägen. Men så verkar inte speciellt många föräldrar tänka. Jag blir så trött.

Eftersom jag genomled detta hemska föräldramöte, (där det för övrigt avhandlade fler konstigheter och jag blev ännu mer upprörd, men det tar vi en annan gång) fick jag alltså inte vara med på rallylydnadskursen idag. Det berättas dock därifrån att Ia var om möjligt ännu mer borta än förra gången. I stort sett fungerade ingenting, utom två nya skyltar, som jag just nu inte vet vilka de var. Men i övrigt var Ia helt och totalt okoncentrerad. Kan kanske bero på att hon väl står inför att börja löpa snart. (Jag kan ge mig fan på att det börjar nästa vecka då frun är bortrest hela veckan och jag har totalansvar för hund.) Huva!