Dagboksblad 16 maj 2008

Så håller då fredagen på att ta slut. Den höll på att få ett mycket olyckligt slut, men det ordnade upp sig. Vi var inte hemma i kväll och kunde inte titta på Så ska det låta. Därför spelade jag in det programmet. Men när vi skulle titta på det var det något konsigt med ljudet. Det gick inte att höra vad någon sa eller sjöng. Däremot hörde man musiken. Efter en stunds funderande kom jag på att det var tyst i fronthögtalaren i 5.1-systemet. Och jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var för fel Vi använder en dator med TV-kort för att spela in program, och är en dator inblandad kan det ju var hur jävla många fel som helst. Deprimerad gick jag för att sätta mig vid datorn, men då slogs jag av den elementära tanken; kan en sladd ha lossnat när vi flytade om alltihop för några veckor sedan? Och JA, så visade det sig vara. Så nu har vi tittat på så ska det låta, och det kan gå att runda av dagen och känna sig ganska nöjd.

Tidigare på kvällen var vi på äldsta dotterns skola och tittade på en föreställning som klassen satt ihop, en så kallad eurytmi-saga (hon går ju gubevars på en Waldorf-skola, och då blir det eurytmisagor ibland.) Jag har skrivit om det tidigare, men jag skriver gärna om det igen. Det är viktigt att ta barn på allvar. Ett sätt att ta barn på allvar, oavsett om dom går i lågstadiet eller gymnasiet är att när dom ska framföra något för föräldrar och andra, måste man ställa konstnärliga krav på dom. Man måste se och behandla dom som artister, oavsett om dom är 8 eller 18 år. Det går nämligen (jag har sett det själv) att göra konstnärliga framträdanden med 8-åringar som kan ses med behållning av andra än föräldrar och farmor. Men jag har bara sett den en enda gång när det gälelr 8åringar, vilket är beklagligt. Dotterns klass framträdande höll mycket hög konstnärlig klass. Roligt tycker jag.