Runt halv åtta började dagen för somliga. Frun hade tänkt sig en tidig morgonpromenad med Ia, men halv åtta var det fortfarande så jävla mörkt, så dom valde att somna om. Runt åtta hade det dock blivit så pass ljust att det var idé att gå ut. Under tiden kokade jag morgonkaffe. Efter frukost vidtog sedvanligt lördagsstädande. (Sånt som man borde göra varje lördag men vi bara gör de lördagar vi ska få gäster, och det var ju en sån dag idag.) Sedan åkte vi och handlade och la ett spår på vägen hem. Efter lite lunch gav sig fru och hund iväg för att spåra, medans jag började förbereda middag. Det skulle bjudas på drottningholmskrutonger (stekt bröd med färska champinjoner, toppade med snigelsmör, gratinerade i ugn), färsk parmesanost hyvlad i små skivor med lite olivolja eller balsamvinäger på, saltimbocca med risotto, lite ost, pannacotta och slutligen en citronmarängpaj. Spårandet gick alldeles förtäffligt, liksom matlagningen. Eftersom gästerna inte varit hemma hos oss och dessutom kom med tåg, fann vi det lämpligt att möta dem vid stationen. Min plan var att någon av oss skulle promenera ner till stationen med Ia och möta dem där. Min primära tanke med det var att Ia skulle få möta våra gäster på lite neutral mark först, för jag kände på mig att hon kunde vara lite känslig. Emellertid blåste det så förbannat så frun valde att ta bilen ner, och lämna Ia hemma. Och när fru och gäster kommer in genom dörren händer precis det jag befarade. Ia får fullständigt spel och blir livrädd för för Pär, och skäller ut honom ordentligt. Och det tar lång tid innan hon kan förlika sig med Pär. Men när de ska gå hem kan han i alla fall få klappa henne lite. Men helt trygg är hon inte. Det enda positiva med detta är att jag hade helt rätt i mitt antagande.
Hur som helst var det väldigt roligt att träffa dem igen och vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans. Och det fanns ju en del att prata om. Och det gör det fortfarande. Mao, det kan finnas skäl att träffas igen.
Nu är emellertid alla trötta och det är nog dags att knoppa.
lördag 19 januari 2008
Dagboksblad 19 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vad tyckte Ia om de övriga gästerna då, eller var Pär ensam besökare?
Näe, Pär var inte ensam. Mimmi var med också. Även hon blev utskälld när hon kom, men sen gick det över. Pär är stor och ser rent allmänt ganska vild ut. Väldigt starka glasögon, lite vildvuxen i skägg och hår. Dessutom är han en scenpersonlighet som kan fylla ett helt rum ensam. Så det är inga konstigheter på något sätt. Bara lite tråkigt.
Dörrsituationen är inte helt enkel. Våra hundar är nog säkert värst av alla hundar, gissar jag. Det skäller och lever rövare utan dess like. Syftet är visserligen att hälsa och det mycket hjärtligt, men jösses vad jobbiga dom är vid dörren.
Varje gång säger vi att vi måste träna på detta, men dessvärre glöms det bort, tills nästa gång.
Om du knackar på vår dörr någon gång, så bered dig på det värsta.
Det vanliga hälsa-hjärtlig-fenomenet har vi också i normala fall. Är det månne ett Lagottofenomen? Men Ia ska inte bli rädd på det där sättet, det gillar jag inte. Måste fundera mer på hur man kan undvika det. Vi jobbade i lördags enligt mitt bästa vetande. Sitta på huk, låta hunden nosa på handen, bjuda på godis, etc, men det hjälpte inte riktigt.
Så länge Totti och Dino bara ska hälsa hjärtligt är jag helt lugn när, inte om, vi träffas. "Fido är inte farlig, han vill bara hälsa."
Vad tror du om att besökaren nonchalerar henne? Ibland får jag för mig att om man söker kontakt så är det precis det som man inte skall göra utan att låta dem själv komma när de har pejlat in läget istället.
Ulrika, din tanke är inte helt fel. Men det känns väldigt fel att tillämpa den. Men den kan nog funka. I alla fall i vissa fall.
Skicka en kommentar