Dagboksblad 31 januari 2008

Även idag har jag haft förmånen att få lämna och hämta hund. Frun skulle ut med sina arbetskamrater och äta bokslutsmiddag och fira att bokslutet är klart. Det blir lätt lite snärjigt om man slutar klockan 5, ska handla mat, hämta hund, åka hem och trilla och steka köttbullar och käka middag före man går på styrelsemöte som börjar klockan 7. Lite snärjigt, men det går. Efter styrelsemötet har jag promenerat hund. Lite kallt och blåsigt, men rätt skönt när man kom in. Dessvärre glömde jag sätta på bastun, så något bastubad efteråt blev det inte.

Och jag glömde absolut INTE att ge Ia middag idag.

Så har man klarat av två anställningsintervjuer idag

I morse var jag på så kallad djupintervju och utvärdering av OPQ-testet inför det chefsjobb jag sökt. Man kan väl säga att testet visade det jag ville att det skulle visa, sedan får vi se om det är den personen de vill ha. Eftersom jag ville att testet skulle visa vem jag vill vara, var jag ganska nöjd med resultatet. Vi får väl se vart det leder. Det mycket mycket intressanta är att testet i stort sett visade samma sak som ett test jag hittade hos Fru fundersam. Resultatet från det testet löd så här:

• Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.
• Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.
• Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.
• Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Och ungefär samma sak sa OPQ-testet. Det hade företaget säkert betalat flera tusen kronor för att använda.

I eftermiddags var jag på en annan "anställningsintervju" av något mindre formellt slag. Det var som assisterande till en tjänst jag sökt men inte fått. Och strax ska jag skicka iväg en ansökan till ytterligare en tjänst. Och så hoppas vi att det snart blir något resultat av detta.

Dagboksblad 30 januari 2008

Idag har frun haft den stora förmånen att gå åka på tjänsteresa till Finland, och jag fick ta hand om skitgörat som att lämna och hämta hund, laga mat, promenera hund och så. (Eller om det kanske var tvärt om, frun blev ivägtvingad på tjänsteresa så jag fick förmånen att både lämna och hämta hund, laga mat och gå på hundpromenad). Dessutom är det mycket på jobbet just nu, så när kvällen kommer är man ganska så trött.

I vanliga fall brukar Ia få sin frukost utspridd i huset, vi lägger lite mat i köket, lite i hennes bur, lite här och lite där, så att hon ska få leta efter maten. I morse hade jag inte riktigt tid med det, så jag slog upp maten i hennes skål. Då tittade hon surt på mig och undrade vad fan jag höll på med.

En nostalgitripp tillbaka till forntiden

Av någon märklig anledning har jag registrerat mig på något som heter StayFriends. Det går i princip ut på att man registrerar sig i sin skola i sitt avgångsår i sin klass. I bästa fall har flera andra klasskamrater också registrerat sig, och så kan man hålla kontkaten med dem. Men var det 27 år sedan man gick ut nian och man inte haft kontakt sedan dess är det kanske tveksamt om man har så mycket gemensamt.

När jag gick i trean flyttade vi från en betongförort söder om stan till en annan betongförort norr om stan. Igår kväll fick jag för mig att jag skulle söka på min avgångsklasser i min första skola. Och där hittade jag en massa bekanta namn, folk som jag alltså inte träffat sedan 1974. Men uppenbart är att jag minndes deras namn. Och när jag läste namnen hamnade jag rätt in i minnen från den tiden. Jag försjönk en bra stund i minnen inför de olika namnen som jag mindes från min klass. En ganska intressant upplevelse.

Hur smart var det på en skala?

Jag har ju ännu inte fått besked om det jobb jag sökt. Först ska jag träffa en människa från personalavdelningen som också ska intervjua mig och så ska jag göra något jävla personlighetstest. OPQ heter det visst. Detta sker på torsdag. Sen får vi väl se. Om jag nu inte får meddelande om att torsdagsträffen är inställd för att att jag inte längre är aktuell för tjänsten. Idag satt jag på ett möte med flera av cheferna från den avdelning jag sökt jobb på. En av idioterna cheferna började prata om en fråga som jag ansåg vara avhandlad sedan tidigare, och ytterligare diskussion skulle inte föra verksamheten framåt. När han ändå envisades blev jag förbannad och valde att lämna mötet. Dels för att jag höll på att explodera av ilska och dels för att tydligt visa att han var en idiot och att jag inte ville diskutera frågan mer. Man kanske borde behärskat sig och stannat kvar, men det gjorde jag inte. Vi får väl se om det blir något nytt jobb. Annars måste jag byta jobb i alla fall, för jag står inte ut med de där idioterna till chefer länge till. Dessbättre är det framför allt två som utmärk sig som idioter hittills, och bägge två ska sluta, men jag har erfarit att det finns fler idioter till chefer där. Frågan är egentligen varför jag sökt jobb där. Kanske att det kommer fungera eftersom jag rent organisatoriskt då kommer att vara placerad en nivå ovanför idioterna. Dvs jag och idioternas chef jobbar på samma nivå.

Dagboksblad 29 januari 2008

Idag var det start på rallylydnadskurs del 2. Idag gick vi igenom de sista skyltarna i första klassen och repeterade lite på de gamla. Man kan väl säga att det gick inte alls. På väg till övningsplatsen var Ia eld och lågor. Ingen tvekan om att hon visste vart vi skulle och vad som skulle hända där. Men när vi börjar öva momenten är det som om Ia helt plötsligt är någon helt annan stans än just där. Hon är helt veck, och omöjlig att få kontakt med. Jag lyckas någon gång, men inte speciellt bra. När vi hade övat de nya skyltarna och repeterat en del gamla var det dags att gå bana. Och av någon underlig anledning gick Ia i stort sett klockrent hela banan. Med frun. Sen vågade inte jag försöka, så så åkte vi hem.

Nu är hon nog så trött så vi hoppar över kvällspromenaden.

Dagboksblad 28 januari 2008

Åsså var det ny vecka igen. Tillbaka i rutinerna så jag slipper lämna hund. Och hämta hund. Vilket i och för sig inte är tråkigt, men tidskrävande. Så det var hem och käka middag, åka för att leda studiecirkel i musik, åka hem och sätta sig framför datorn och gå och lägga sig. Hunden fick en kvällspromenad och en hel del aktivering inomhus. Det gäller ju att värma upp inför rallylydnadskursen som startar i morgon.

Konsten att baka semlor

(Varning!! Ett långt inlägg som bara handlar om semlebakteori, inget annat)
Kanske en lite övermodig rubrik, men faktum är att jag är rätt nöjd med mina semlor. I den förra bloggen skrev jag en hel del om bakning och degspadstemperaturer, men för nytillkomna läsare kommer här en repris (tror jag. Den som vill kan ju jämföra det jag skriver här med det jag skrev i gamla bloggen. Jag tänker inte jämföra. Gå in i gamla bloggen (länk finns under mitt arkiv med inlägg) sök på degspad och läs.)

Vad som nedan sägs gäller egentligen både för vetebröd och matbröd. Lyckat resultat för mig är luftigt bröd som smakar mycket, men definitivt inte jäst. Luftigheten får man genom att ha i så lite mjöl som möjligt, smaken får man fram genom att låta degen jäsa länge, typ 2 timmar och jästsmaken slipper man om man har lite jäst.

När jag bakar semlor följer jag i huvudsak grundreceptet för vetebröd som står på de flesta mjölpåsar. "I huvudsak" betyder att jag inte ljummar degspadet till 37 grader. Det är nämligen den högsta temperatur jästsvamparna kan överleva vid. Maximal jäseffekt har de vid runt 30 grader har jag för mig. Om man sedan knådar i maskin ökar man temperaturen på degen, så om man börjar vid 37 kommer man att ha ihjäl jästsvamparna. Som tidigare sagts ger långsam jäsning mer brödsmak. Långsam jäsning åstadkomms dels med lite jäst, ca: 20 gram till en halv liter degspad, och dels med svalt degspad. Jag använder oftast kylskåpskall mjölk, men ibland låter jag den stå framme ett tag. Om man smälter smöret kan man gott slå i kylskåpskall mjölk, men om man knådar in rumsvarmt smör kan man ha möjlken lite varmare.

1dl socker står det till 5 dl degspad, inget att orda om.

Smörmängden tycker jag ska var 50gram. Vissa recept talar om så mycket som 150gram, men då bli bullarna ganska kompakta och tunga.

1msk stött kardemumma i degen och salt, runt 1tsk ska det väl vara. Själv använder jag svindyrt flingsalt och då tar jag 1 msk.

Sedan har vi det svåraste, mängden mjöl. Det är omöjligt att tala om hur mycket det ska vara eftersom mängden beror på hur mycket man knådar. Ju mer man knådar desto mindre mjöl kan man ha. (Och det var ju lite mjöl som gav luftigt bröd) Genom att knåda får man fram glutenet i mjölet, och det binder vätska. Om man inte knådar alls måste man alltså ha mycket mjöl för att degen ska bli lagom fast, men om man knådar 15 minuter i maskin kan man ha mindre mjöl. Men hur mycket ska det vara då? Inte vet jag. Jag häller i tills det ser bra ut. Helst bör man ju ha bakat tillsammans med någon som kan, så man lär sig läsa degen. Annars får man exprimentera. Det har jag gort. Det har tagit några år. Men som det heter, degen ska släppa bunken. Jag tror att vi snackar om runt 750 gram vetemjöl (1dl=60g), men som sagt, man måste läsa degen.

Jäs minst två timmar och baka sedan ut bullarna. Knåda för fanken inte degen igen, då jäser den inte lika bra. Mina semlor gör jag så stora så de väger 65gram styck. Lägg dom glest på plåtar, max 12 per plåt. Låt dom jäsa igen, i alla fall en timme. Till dubbel storlek brukar det heta. Sedan baka av dom i runt 225 grader, men värm upp ugnen till 250 innan varje plåt sätts in. Stäng luckan fort som attan så inte värmen smiter ut, och sänk sedan till 225.

Sammanfattningsvis, tro inte att det är lätt och går fort att baka semlor. Det tar tid och kräver övning. ("Men om du bara följer mitt recpet kan du inte misslyckas", eller hur man nu skriver) Någon som törs prova att baka med kallt degspad och jäsa länge? Berätta gärna för mig hur det har gått. Och som sagt, har man en knådmaskin ska den användas. Man kan knåda sönder glutentrådarna om man knådar för länge. Det märker man på att degen från att ha varit fast och fin plötsligt blir kladdig som attan igen. Släng degen och börja om. Och minns hur mycket du knådade och sluta strax innan nästa gång. Och som sagt, berätta gärna hur det går.

Dagboksblad 27 januari 2008

Åsså var det en dag med sol igen. Trevligt. Efter frukost gick vi på morgonpromenad och Ia fick springa lös i skogen. Sedan hem för att hushållsarbeta (röja efter frukosten bl a). Så småningom kom svärmor och hon, tillsammans med frun och Ia begav sig iväg på långpromenad. Eftersom de andra åkt på steppkurs hade var jag ensam hemma. Jag satte en bröddeg och bakade en sockerkaka. Sedan började jag förbereda musikcirkeln i morgon. När hundpromenerarna så småningom kom hem var det eftermiddagskaffe med nybakad sockerkaka. Sedan var det dags att baka ut bröden, börja göra middag och sätta ny bröddeg.

Efter middagen fortsatte jag att förbereda musikstudiecirkeln genom att lyssna på en massa barockmusik. När jag var färdig med det satte vi tänderna i vårt sisyfos-projekt, tovutredning på en viss hund. När både vi och hunden tröttat var det dags för fika, och äntligen var det dags för årets semlepremiär. Nu återstår bara att lägga sista handen vid studiecirkelförberedelserna samt te och det nybakade brödet på sängen.

Dagboksblad 26 januari 2008

Eftersom det var utgång igår kväll var det sovmorgon i morse. Halv tio satte vi fötterna i tofflorna och masade oss upp och drack lite morgonkaffe. Efter frukost gick vi en liten hundpromenad, sedan åkte vi iväg på lördagens första ärendetur. Den gick till biblioteket för att låna skivor med barockmusik som jag ska ha till musikcirkeln på måndag. Sedan till ett annat köpcentrum för att byta en kofta som gått sönder efter 2 dagars användning, för snålt sydd i sömmarna som vanligt. Sedan hem och lämna av folk och jag ensam fortsatte till mataffären för att handla. Samtidigt gick frun ut för att lägga spår åt hunden. Dessvärre kunde jag inte följa med och köra spåret för då hade jag kökstjänst. Jag har bakat petit-choux och bullar till semlor. Men jag fick höra att Ia spårat som en gud.

Tidigare har jag ju skrivit om att jag tränat Ia att dra av strumpor. Nu kan jag konstatera att jag nästan har lyckats. "Nästan" betyder att hon gör det inte bara på kommando, utan även när hon känner för det. Till exempel när hon vill ha uppmärksamhet. Och har man inte strumpor på sig drar hon i byxorna. Och har man strumpbyxor på sig blir det en extra utmaning. När vi tittade på en film nu i kväll blev det lite irriterande med hennes försök. Tack för det Tessan, en underbar sak att lära sin hund ;)

Nu har somliga varit på kvällspromenad så nu ska vi se hur vi ska runda av kvällen. Lite läsning blir det säkert, och kanske lite te.

Dagboksblad 25 januari 2008

Inte heller idag behövde jag lämna Ia på dagis eftersom äldsta dottern hade studiedag i dag också. Som straff för att hon inte fick vara på dagis igår, eller inte skulle få idag, väckte hon mig halv sex och försökte göra gällande att hon behövde gå ut. Jävla snack. Det behövde hon inte alls. Jag fick locka med mig henner ner och ut. I och för sig gjorde hon det hon skulle göra när hon ändå kommit ut, men behövde var en sanning med modifikation. När jag kom hem efter jobbet hade barn flytt till stan för att delta i en UNF-aktivitet. Jag gosade en lång stund med gosig hund och sedan gick vi på promenad. Men då var hon fan inte lika gosig. Hon drog mycket och åt alla håll. Samtidigt.

Hemkommen från hundpromenad lagade jag middag till återvändande fru och mig, och sedan var det dags att dra till stan för att gå på Stampen. I en kommentar till ett tidigare inlägg blir jag varnad för dalmasar. Efter att ha träffat 500 stycken (eller hur många dom nu var) på Stampen, skulle jag vilja modifiera den varningen. Man ska akta sig för fulla dalmasar. Stampen är i vanliga fall en mycket städad pub med gemytlig stämning. Men alla dalmasar verkar ha åkt buss ner till Stockholm. Bussarna startade väl run 3 i Orsa, plockade upp folk i Mora, Rättvik, Leksand, Avesta och sedan kört till Stockholm. De som klev på i Orsa hade hunnit dricka ganska mycket öl på vägen ner, och de stackarna som klev på i Avesta hade nog ett helvete att komma ikapp, men det gjorde dom, för jag har aldrig sett så mycket berusade människor på Stampen strax efter dom hade öppnat. Folk hade ju till och med svårt att pricka dörrhålet när dom skulle in. Det var alltså jävligt stökigt ikväll. Men musiken var bra. Såklart. Nedan följer några bilder på bandet.





På vägen hem upptäckte jag till min glädje att Mc Donalds numer har öppet till klockan 2, så då kunde jag köpa mig nattmat. Perfekt.

Har det hänt något?

En timme efter jul ska dagen ha blivit en månad längre, men det har jag inte märkt. Det set fortfarande jävligt mörkt ut.

Dagboksblad 24 januari 2008

Idag har det varit lite lugnare än de senaste dagarna. Inte så att jag suttit sysslolös, men inte långt ifrån. Jobbet gick i ungefär samma tempo som tidigare i veckan, men jag har sluppit lämna och hämta hund, eftersom Ia kunnat vara hemma hos äldsta dottern idag, eftersom hon hade så kallad studiedag. Meningen var dessutom att hon skulle laga middag till dess att jag kom hem. När jag är på väg att lämna jobbet ringen hon och säger att hon glömde laga maten. Hmmmmmmmm. Men jag vet att det är sant. På eftermiddagen gick hon ut med Ia, men hon tänkte in på hur lång tid det skulle ta, och hur lite tid hon sen hade innan hon skulle gå till pianolektionen. Så när jag kommer hem får jag ställa mig och laga middag. Tidigare på dagen hade hon också meddelat att de papper hon behövde för att göra sina läxor till måndag nästa vecka låg kvar i skolan. Så på något sätt skulle dom behöva hämtas. Det är tur att ens bästa vän är lärare på just den skolan, så efter middagen åkte vi hem till dom och lånade en nyckel, åkte till skolan och hämtade pappren, lämnade tillbaka nyckeln, avböjde en fika (svårt men nödvändigt idag), åkte hem, gick ut med hunden, kom hem och fikade, och nu sitter jag här. Ska strax gå och slagga.

På hundpromenaden mötte vi en hund som var väldigt lik grannhunden Gino, som också är en lagotto. Den hund vi mötte hade samma färg som Gino, såg, liksom Gino ut som en felklippt lagotto (vilket Gino är), men detta var varken Gino eller någon annan felklippt lagotto; det var en perrovalp på 6 månader. Och han var lika pigg som Ia på att leka. Perromatten påstod att hon mött Ia förut. Jag minns inte att jag hört om det. Men det kanske jag har gjort. Jag kanske till och med har skrivit om det.

I morgon ska jag gå på Stampen och titta på Pelle Lindström & his Haydukes. Pelle Lindström, son till Rune Lindström som skrev Himlaspelet, en riktig spelman och en sjutusanjävel på munspel. Men inte fan spelar han svensk folkmusik med knätofs, han spelar amerikansk folkmusik, alltså Blues. Han och hans hejdukar (Haydukes) har spelat på Stampen för några år sedan. Då var jag där. Tillsammans med 500 dalmasar. Jag var den enda besökaren som var född söder om Avesta. Men rackarns vad bra det var. Det blir det säkert i morgon också.

Dagboksblad 23 januari 2008

Dagen började redan vid midnatt. När jag hade avslutat bloggskötseln vidtog jobb som skulle vara klart till klockan 9 i morse. Två presentationer inför två möten skulle förberedas liksom laddning inför anställningsintervjun. Bortemot två kunde jag lägga mig.

Steg sedan upp kvar över sex och lyckades väl landa på jobbet strax före halv nio. Anställningsintervjun gick väl sådär. Jag fick en fråga jag inte riktigt var beredd på, och mitt uppriktiga svar var inte det mest lämpade. Frågan var: Tror du på den nya organisationen? Mitt helt ärliga svar är NEJ!. Mitt något mer nyanserade ärliga svar är "Nej, såvida inte jag som chef får vara med och utforma hur vi ska arbeta, för då skulle den möjligen kunna fungera." Det korrekta svaret hade naturligtvis varit något i stil med att jag ser en stor utmaning i att få den att fungera, och att jag tycker det ska bli spännande att få arbeta i den. Svaret blev något jävligt diffust som jag inte ens minns. I övrigt är det bara att erkänna att även om jag hade någon slags strategi, sket det sig i hundraåttio från början. Jag blir lätt engagerad i många av de frågeställningar jag skulle få jobba med i det nya jobbet, så jag tappade strategin fullständigt och mitt sanna jag lyste nog igenom ganska klart.

Jag lyckades få tjugo minuters lunch och sedan var det möten tills det var dags att åka och hämta hund. Hem och laga mat, gå hundpromenad, åka till möte i IOGT-NTO, sedan åka hem gosa lite med hund, åka och handla och åka och hämta äldsta dottern från basketträningen, komma hem, aktivera Ia och så hamna framför datorn. Jag har inte behövt känna mig sysslolös i dag heller.

Dagboksblad 22 januari 2008

Och hur slutade dagen då. I samma stil som den börjat förstås. Kvart över fyra åka till dagis och hämta hund. Åka hem och lämna hund, trycka i sig två koktamäbrö, åka till stan för att delta på ordensmöte, komma hem kvart i elva och sätta sig vid datorn för att sköta bloggar, och vips var dagen slut. Men inte fick jag sova för det.

Morgonen inte ett dugg bättre än gårdagens

Inte mycket i alla fall. När jag kvart över sju just har släppt ut Ia i trädgården konstaterar äldsta dottern att hon inte hinner med tåget till skolan. -Kan inte du ta vägen förbi stationen när du kör till dagis? Klart jag kan det, men när jag tänker efter vad jag har att göra innan jag kan åka, känns det ändå svårt att hinna dit i tid för tåget. Jag ska rasta hund, ge henne frukost, sätta på henne bilsele, packa mina grejor, klä på mig kavaj och jacka, men vi gör ett försök. Och tro´t eller ej, men hon hinner med tåget. När jag just släppt av henne kommer jag på varför vi hann. Jag glömde ge Ia mat. Sålunda hem och mata hund, och så bilköer i 50 minuter innan jag är på jobbet. Puh!

Dagboksblad 21 januari 2008

En sån jävla dag!!! Frun åkte till Dannmark i tjänsteärende i morse, och kommer hem på fredag kväll. Senast klockan 8 skulle hon vara på flygplatsen för att checka in. Klockan sju, när hon ska packa ihop för att ge sig av med kommunala färdmedel kommer hon på att hon glömt laddaren till sin dator på jobbet. Har man inte den kan man ju lika gärna skita i datorn, för batteriet räcker inte en hel arbetsvecka, utan snarare 2 timmar. Vad gör man i detta läge. Taxi till jobbet, taxi till flygplatsen? Ja, men hon valde den taxi som heter La famiglia, så jag fick snabbt som attan göra mig klar och köra iväg. BILKÖ!!!!! Vad annat är att vänta. Men på något jävla sätt lyckas jag ändå med konststycket att köra till hennes jobb och sedan till flygplatsen och vara där till åtta. Sedan nya bilköer för att komma till hunddagis med Ia. (Ja, hon var med hela tiden) Och slutligen nya köer för att komma till jobbet. Jamen fyfan vad jag hatar bilköer.

En hektisk dag på jobbet, och trot eller ej, men inga köer på väg till dagis när jag ska hämta, men väl på väg hem sedan. Laga middag, äta middag, packa ihop grejer och sedan åka för att leda studiecirkeln om musik. Komma hem, gå ut med hunden och vips är klockan för mycket. Som om inte detta skulle vara nog blev jag påkörd av en kärring när jag skulle parkera innan jag gick till studiecirkeln. Hon körde rätt in i min flygel för att ta den parkeringsplats som jag var på väg till. När jag hade skällt ut henne för att hon inte ville tala om vem hon var, kunde vi så småningom som vuxna människor fylla i skadeanmälan. Det är inte lätt att vara ensamstående hundägare med två barn.

Dagboksblad 20 januari 2008

Och så var det dags för en dag med fint väder igen. Självklart drog vi iväg på långpromenad med Ia. Bort på golfbanan. När man kom i lä och solen lyste och värmde lite var det barar termosen med choklad som saknades. Efter långpromenad, lunch, hundaktivering, degsättning och middagssovning åkte vi bort på 80-årskalas. Vi valde att inte ta med Ia, det hade liksom inte passat sig. I stället åkte jag hem i förväg för att passa hund och baka ut bröd. Sedan var det kvällen, och i stort sett läggdags.

Tryffelhund

Dagboksblad 19 januari 2008

Runt halv åtta började dagen för somliga. Frun hade tänkt sig en tidig morgonpromenad med Ia, men halv åtta var det fortfarande så jävla mörkt, så dom valde att somna om. Runt åtta hade det dock blivit så pass ljust att det var idé att gå ut. Under tiden kokade jag morgonkaffe. Efter frukost vidtog sedvanligt lördagsstädande. (Sånt som man borde göra varje lördag men vi bara gör de lördagar vi ska få gäster, och det var ju en sån dag idag.) Sedan åkte vi och handlade och la ett spår på vägen hem. Efter lite lunch gav sig fru och hund iväg för att spåra, medans jag började förbereda middag. Det skulle bjudas på drottningholmskrutonger (stekt bröd med färska champinjoner, toppade med snigelsmör, gratinerade i ugn), färsk parmesanost hyvlad i små skivor med lite olivolja eller balsamvinäger på, saltimbocca med risotto, lite ost, pannacotta och slutligen en citronmarängpaj. Spårandet gick alldeles förtäffligt, liksom matlagningen. Eftersom gästerna inte varit hemma hos oss och dessutom kom med tåg, fann vi det lämpligt att möta dem vid stationen. Min plan var att någon av oss skulle promenera ner till stationen med Ia och möta dem där. Min primära tanke med det var att Ia skulle få möta våra gäster på lite neutral mark först, för jag kände på mig att hon kunde vara lite känslig. Emellertid blåste det så förbannat så frun valde att ta bilen ner, och lämna Ia hemma. Och när fru och gäster kommer in genom dörren händer precis det jag befarade. Ia får fullständigt spel och blir livrädd för för Pär, och skäller ut honom ordentligt. Och det tar lång tid innan hon kan förlika sig med Pär. Men när de ska gå hem kan han i alla fall få klappa henne lite. Men helt trygg är hon inte. Det enda positiva med detta är att jag hade helt rätt i mitt antagande.

Hur som helst var det väldigt roligt att träffa dem igen och vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans. Och det fanns ju en del att prata om. Och det gör det fortfarande. Mao, det kan finnas skäl att träffas igen.

Nu är emellertid alla trötta och det är nog dags att knoppa.

Dagboksblad 18 januari 2008

I morse när jag vandrade till bussen var det milt ute och fåglarna hade börjat sjunga vårsånger. Det är väl i och för sig trevligt, men det ska inte vara vår i januari. Och jag vet att det förr eller senare kommer ett bakslag, även om det inte tänker bli någon vidare vinter i år. Men märkligt är det.

Idag har Ia inte rullat sig i bajs på dagis. Däremot blev hon väldigt skitig när vi var ute och promenerade efter middagen. Mycket vatten och lera finns det att gå i om man är hund. På promenaden mötte vi några som var ute och gick med sina hundar, kan det varit springer spaniel? Tror det. I alla fall sätter en av hundarna igång att vrålskälla på oss när vi möts. Hon som fanns i andra änden på den hundens koppel ställer sig och skäller hon med. På hunden. Men dom orden som hon använde kan jag garantera att hunden inte förstod, så jag gissade att även om det var hunden hon skällde på var det med oss hon kommunicerade. Hon skämdes väl för att hon inte hade bättre koll på sin hund. Men jag kan säga att jag hade haft större respekt för henne om hon hade erkänt att hon inte lyckats uppfostra sin hund, än om hon skäller ut sin hund för hur den beter sig. Det sistnämnda har garanterat motsatt effekt, i synnerhet som hon hade sträckt koppel.

Frun har också konstaterat att typen av belöning spelar väldigt stor roll för hur följsam Ia är. Med väldigt gott godis är hon hur lyhörd som helst. Bra att veta.

I morgon får vi gäster. Då gäller det att Ia är uttröttad. För att orka trötta ut Ia i morgon måste vi börja tidigt, så nu är det läggdags för mång av oss.

Fan, nu är dom igång igen

Nu har let's dance-eländet brutit ut i mitt hus igen. Frågan är egentligen varför jag inte tycker om det. För det gör jag INTE. Men jag har så länge jag kan minnas tjatat på mina barn att dom ska börja dansa, men utan resultat. Men trägen vinner, och i höstas (eller var det i våras) började dom en steppkurs, och på den har det följt flera. Och det känns väldigt bra. Och eftersom dans handlar om att uttrycka känslor är det väldigt nyttigt att syssla med. I synnerhet om man tillhör det manliga könet, som oavbrutet matas med ett i mitt tycke ganska osunt mansideal; macho-mannen. Hade jag haft en son hade jag tvingat honom att börja dansa. Vid senast fem års ålder. Så det är inte dansen det är fel på i let's dance.

Jag tror också att programmet kan öka intresset för dans bland allmänheten, och i enlighet med ovanstående resonemang är ju det inte helt fel.

Det som gör att jag inte står ut med programmet är att det är upplagt som en tävling. En ganska fånig tävling dessutom. Jag orkar inte med tävlingar som är på allvar. Jag klarar av Så ska det låta och till nöds på spåret, men inte allvarligare tävlingar än så. Dessutom, hela upplägget för programmet, liksom alla program som produceras för reklamfinansierad TV, anpassat för att ge maximalt med tittare och därmed möjlighet att sälja reklamtiden extra dyrt. Och det är inte alltid det går hand i hand med det konstnärliga eller tittarvänliga. Tyvärr.

Dagboksblad 17 januari 2008

Nu närmar vi oss slutet på arbetsveckan, och det är då man ser de första tecknen på om man är ung eller gammal. (Tror jag skrivit detta förut, men för eventuellt nytillkomna läsare kommer här en repris) Man skiljer gammal från ung genom att fråga om han/hon är trött eller utvilad på måndag morgon. Den som är utvilad efter helgen är gammal, den som är trött efter helgen är ung. Och följdaktiligen får man en indikation redan på fredagen. Trött på fredag-gammal, pigg på fredag-ung. Och jag då, som är trött på måndag, men lika förbannat trött på fredag; hur gammal är jag? (Svar: En vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år)

Idag har Ia promenerat hem från dagis. Ja inte ensam, hon hade sin matte med sig. Det var enligt utsago en väldigt lyckad promenad, och Ia var vansinnigt glad när dom kom hem. Frun har också börjat få ordning på det där med att Ia ska sitta framför. Ni som kan rallylydnad vet vad jag menar. Ni andra kanske också förstår. Fast jag tycker hon har fuskat. Hon har använt klicker. Och återigen ser man hur himla enkelt allt är med klicker. Om man gör rätt alltså¨.

På kvällspromenaden mötte vi en hund av obestämt ursprung (lite cavalier king charles spaniel och lite amerikansk cocker spaniel). Och jädrans vad Ia for runt honom och ville leka. Men eftersom det var en hund med en respektabel ålder var han inte speciellt leksugen, men vifta på svansen kunde han.

Nu har vi kommit in och Ia har gått och lagt sig. Hon verkar lite trött av allt promenerande idag. Dessutom har dagispersonalen plågat henne genom att schamponera henne. Hon och hennes golden-kompis rullade sig i bajs på morgonpromenaden. Myigt. Tyckte dom.

Första gången på 20 år

Jag är kallad på anställningsintervju nästa vecka för ett av de jobb jag sökt. Ska bli spännande. Nu ska jag bara tänka ut vilka frågor jag kommer att få och vilka svar jag borde ge för att få jobbet.

Ja, hur svårt kan det vara? Inte speciellt kan jag säga

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om att jag träffat en gammal bekant, och vi skiljdes med orden "det vore roligt att träffas någon gång". Och det vet vi ju alla hur det slutar. Men icke så denna gång. På lördag kommer dom hit för att käka middag. Det ska bli riktigt trevligt. Har ju som sagt inte setts på 15 år. Men då sågs vi väldigt ofta. Kul, rapport följer.

Dagboksblad 16 januari 2008

Skulle den här dagen varit mindre stessig än gårdagen? Ja, helst. Var den det? NIX, inte ett dugg. Åkte från jobbet halv fem, handlar middag på vägen till hunddagis, hämtar hund, åker hem och lagar mat, äter mat, åker i väg för att leda cirkel i musik, kommer hem och säckar ihop framför datorn. Puh!

Musikcirkeln är något som IOGT-NTO och NBV gör varje år. I början av februari arrangeras varje år den så kallade musikleken. Det är en frågetävling bland IOGT-NTO-föreningar runt om i landet. För att vara lite förberedd inför tävlingen brukar NBV (som ju är IOGT-NTO:s studieförbund) erbjuda alla föreningar att arrangera en studiecirkel kring ämnet musik. Och denna cirkel är jag ansvarig för i vår förening. Dessutom är det jag som i höstas utarbetade cirkelmaterialet åt NBV, men det har jag ju redan skrivit om på min gamla blogg. (Det finns att läsa om i två inlägg den 19 november 2007) Första träffen handlade om gitarren. Vi har pratat om gitarren som instrument, dess historia, hur den utvecklats och hur den används inom olika musikstilar. Vi har även lyssnat på en hel del gitarrmusik. Ett av världens absolut finaste gitarrstycken är Recuerdos de la Alhambra. Följ den här länken, och njut av Johannes Möller som spelar.

Eftersom jag var borta ikväll, bägge barnen var på UNF-möte och frun jobbade över har stackars Ia fått vara ensam hemma. Inge roligt sa hon, men det är ju sånt som händer.

Dagboksblad 15 januari 2008

Fan, att man ska ha så mycket att göra så man inte ens hinner skriva på sin blogg. Idag har jag skött mitt arbete, deltagit i möte i ordenssällskapet, förberett en studiecirkel inför morgondagen. Och så ska man skriva på bloggen också. Träffa hund och familj har jag över huvud taget inte ens försökt göra. Men det är ju tur att det är roliga saker man har att göra. Som till exempel pussa hunden godnatt och gå och lägga sig!

Funderingar på livet en tisdagseftermiddag i januari 2008

Sådärja, nu känner jag mig bättre i axeln. Och jag har inte drabbats av varken depression eller hjärtinfarkt. Så tack för hjälpen Hannah, jag kan säkert bära kartonger den 2 februari.
Och inte nog med att axeln känns bättre. Jag har dessutom blivit uppmanad av min chef att söka ett nytt jobb. Och jag kommer att bli kallad på intervju snart. (Tror jag.) Och som grädde på moset (fy fan vad äckligt, jag äter nästan hellre lök på laxen) ska ja strax på möte i Tempel Riddare Orden. Vad mer kan man önska sig? Jo att bilderna jag publicerade igår inte såg så förbannat mörka ut. Det gör dom inte om dom betraktas mot en mörk bakgrund, men i min blogg med den ljusa bakgrunden fungerar dom inte riktigt. Antingen måste jag göra dom lite ljusare eller också skaffa en fotoblogg eller så, så att man kan visa bilderna med bättre bakgrund.

Dagboksblad 14 januari 2008

Fan, nu har jag suttit så länge och meckat med bilder och kommentarer, så nu hinner jag inte skriva något vidare om dagen. Å andra sidan har det inte hänt speciellt mycket, vare sig ut ett lagotto- eller lagottoägarperspektiv.

Efter sin dåliga prestation i går i grenen Sno runt fikabordet och snatta kaffebröd, exellerade Ia idag i stället när familjen samlades till en stilla kvällsfika.

Idag har jag med posten fått tre böcker om digitalfotografi. Bara för att jag köpte en riktigt systemkamera och installerade Photoshop Elements 5 på datorn, har ajg fått en riktig nytändning när det gäller fotografering, som faktiskt var en av mina största hobbies jag någonsin haft, en gång för länge sedan. Och vad gör La famiglia när han täder? Jo, han lånar och köper alla böcker, tidningar och liknande han kan komma över, för att läsa på ordentligt. Man kanske inte lär sig så mycket, men man lär sig i alla fall alla buzzwords så man kan hänga med i snacket. Nu ska jag gå och lägga mig för att läsa.

Lite lek med ny kamera och ny programvara

Bilderna från gårdagen

Här kommer lite bilder från gårdagens besök i Uppsala. Fler bilder blev det inte, för helt plötsligt tog batteriet i kameran slut.

En medicinsk upptäkt, samt vissa biverkningar vid behandling

Det onda jag har in axeln kan ju inte vara musarm eller tennisarmbåge. Det måste naturligtvis vara bloggaxel. Jag har bloggat för mycket under julen.
På Hannahs inrådan har jag köpt Voltaren T för att komma till rätta med bloggaxeln. Jag läser på bipacksedeln om biverkningarna. Bl a magsår, kramp i luftrören, impotens, mardrömmar, ängslan, depression, minnesstörningar, förvirring, störd verklighetsuppfattningl hjärtsvikt, hjärtinfarkt, hjärnhinneinflammation och stroke. Tack Hannah :)

Dagboksblad 13 januari 2008

Första soliga dagen på jag-vet-inte-hur-länge. I alla fall första dagen i år. Och det var ju väldigt passande eftersom vi skulle till Uppsala och träffa Tristan och hans flock, och Tosca och hennes flock. (Eller delar av Toscas flock. Jag är inte riktigt säker på hur Tosca definierar sin flock. Dessutom fick vi som en extra bonus träffa Cimba och delar av hennes flock.) Visserligen hade jag varit tvungen att själv bjuda in oss, men jag har inte så stora hämningar när det gäller sådant. Vi träffades allihop ute på "planen", vilket är en inhägnad baseboll-plan. Där släppte vi hundarna, och Ia blev jätteglad och drog iväg i full fart. Och hon lyckades till och med få fart på Tristan, vilket tydligen var ytterst förvånande. Och roligt verkade dom ha. (Bilder kommer senare.)

Sedan gick vi en lång promenad runt "4H-gården". Himla fina hundpromenadvägar var det, mycket bättre än våra. Efter nära två timmars promenerade, nät vi blivit både trötta och frusna gick vi hem till Hannah, Joakim och Tristan och fikade. En Sacher-tårta. Kanske inget som fick mig att jubla av glädje direkt. Jag ville minnas att jag inte var speciellt förtjust i Sacher-tårta. Det var väldigt länge sedan jag åt någon, men minnet av senaste gången jag åt var inte odelat positivt, men jag kom inte ihåg varför. Nåväl, det gäller ju att hålla god min när man blir bjuden. MEN, när jag hade dragit i mig första biten kom jag ihåg. Problemet med Sacher-tårta är att jag tycker den är så himla god, så jag äter alltid för mycket. Det största problemet med Hannahs Sacher-tårta var att det var så-ini-helvete-god. Jag fick i mig två bitar, men sen var det stopp. Och då var jag klok nog att inte äta mer. Och det fungerade. Jag längtar efter mer av Hannahs Sacher-tårta.
På grund av den långa promenaden var Ia väldigt trött, så hon i stort sett somnade när vi kom in, vilket gjorde att hon inte kunde visa upp sig i en av sina allra bästa grenar, att sno runt fikabordet och snatta kaffebröd. För de oinitierade måste Ia ha framstått som en mycket skötsam lagotto, vilket alltså inte är sant ett dugg. Vi hade en mycket trevlig stund tillsammans, och jag är återigen så oerhört tacksam för vad hundägandet har fört med sig i form av nya vänner. Tack Hannah, Joakim och Helena för en underbar eftermiddag.

Eftersom det var så himla trevligt blev vi kvar alldeles för länge, så middagssteken skulle vi aldrig hunnit göra innan det var läggdags. En snabb omplanering gav oss istället skomakarlåda till middag. Innan det var läggdags fick också Ia en kvällspromenad.

Dagboksblad 12 januari 2008

Lördag och jag har värre ont i axeln än vad jag tycker är roligt. Skulle nog behöva vila den lite. Framför allt skulle jag behöva diska, dammsuga, bära in ved, bära ut slaskhinken och skotta snö lite mindre. Jag ska se om jag kan få en läkare att skriva ett sådant intyg.

Morgonen började med hundpromenad och sedan frukost. Jag var inte med och promenerade hund men jag var med och åt frukost. Sedan ägnade vi en stor del av förmiddagen åt att plocka och städa. Samtidigt som vi åkte iväg för att lämna kartonger och dylikt vid återvinningscentralen passade vi på att lägga två spår ute i skogsdungen. Väl hemkomna och efter att ha käkat lunch drog vi iväg för att spåra. Trots att det var väldigt länge sedan vi spårade gick det väldigt bra. För Ia. För frun gick det sämre. Att hålla koll på spårlinan alltså.

När vi sedan lite senare åkte för att handla slank vi in på djuraffären som finns i det köpcentrum vi oftast frekventerar när vi ska handla. Eftersom frun i sin julklappsbok "Vad gör jag när hunden drar i kopplet" hade läst att det är bra att ha ett koppel som är mellan 2 och 3 meter, skulle vi se om affären hade något koppel mellan 2 och tre meter. Det hade dom inte. Dom hade ett svart fult på 2 meter och ett rött inte-fullt-så-fult på tre,5 meter. Vi köpte 350cm-kopplet. När vi provade det kopplet efter middagen måste jag säga att det var lite annorlunda. Det är ju inte helt enkelt att hålla koll på ett koppel som är 1,2 meter längre än vad man är van vid. Och Ia var inte heller så van att kunna röra så mycket. Hon betedde sig nästan som om hon var helt lös, dvs kom tillbaka till oss när hon hade dragit iväg. Och det vete fan om det inte fungerade lite bättre än vårat vanliga 180cm-koppel. Får prova mer i morgon. På promenaden mötte vi ytterligare en lagotto, som i alla fall jag inte träffat tidigare. Frun tror sig dock minnas att hon träffat den. Hon var inte lika fin som Ia (såklart).

Tydligen har promenader och spårande tröttat ut Ia för hon sover redan. Och i morgon ger vi järnet igen, så hon blir lika död då.

Dagboksblad 11 januari 2008

Dagens i-landsproblem talas det ibland om. Här kommer mitt bidrag. Jag skrev tidigare om att jag hade ont i axeln så jag inte kunde göra mig en espresso. Det onda har inte gått över och troligen har det att göra med oergonomiskt datorarbete. På jobbet har jag bytt till vänstermus (så att jag ska få lika ont i bägge axlarna), men här hemma är det för många som delar på datorn för att det ska gå att genomföra. Sålunda borde jag nog avhålla mig från datorarbete så mycket som möjligt. Men hur fan ska det gå till?

Ikväll har jag lyckats undvika letsdance genom att titta på På Spåret och sitta framför datorn. Ia har fått sin kvällspromenad och hon var inte så dyr idag heller. Men på dagis var hon dyr. När frun kom för att hemta (Obs, ingen felstavning) föreslog hon som jobbade där att frun skulle åka och handla och komma tillbaka några timmar senare, för just då myste hon och Ia, och ville inte bli störda. Och det är väl bra att hon sköter sig på dagis.

Nu ska jag gå och lägga mig och min axel och läsa.

Tanter och skvallertidningar

Jag läste för några år sedan att det där att tanter håller koll på alla kändisar genom att läsa skvallertidningar inte alls är något unikt för tanter. Det är ett allmänmänskligt beteende som bara tar sig lite olika uttryck. På jobbet i fikarummet diskuteras det ofta sport, och många är mina arbetskamrater som vet vilka spelare som spelar i olika lag, vilka lag dom spelat i och var lagen ligger i tabellen. Det finns också andra på jobbet som är lite mer karriärinriktade. De har koll på näringslivets toppar, vem som är VD och styrelseordförande i en massa bolag. Och det är precis samma beteende som tanter som håller koll på kändisar. Fundera själv på vilket område du har koll, för något område är det säkert. Uppfödare, hundar, hundägare inom den egna rasen till exempel. Mig är det svårt att slå mig på fingrarna när det gäller bluesbanden i Stockholm, vem som spelar i vilket eller vilka band, vilka konserter som kommer, och aktuella skivsläpp. Så släpp fram tanten i dig och erkänn att du på ett eller annat sätt håller koll på kändisarna.

Dagboksblad 10 januari 2008

Idag fick jag återigen den stora äran att hämta och lämna på dagis. (Frun påstod att hon hade så mycket att göra på jobbet så hon inte hann hämta och lämna. Som om inte jag skulle ha det då.) Nu på kvällen ringde Ias uppfödare för att bl a prata lite om C-höfter. Och hon sa ungefär samma sak som ni andra som kommenterat redan sagt. Hur som helst, det är väldigt skönt med en uppfödare som bryr sig om sina valpköpare även långt efter dom betalat för valpen. Dom i grannskapet som har lagotton Gino berättar att Ginos uppfödare har dom i stort sett ingen kontakt med längre. Den uppfödaren verkar inte bry sig ett dugg hur det går för dem. Tack Lotta för att du bryr dig.

Vi har avslutat kvällen med att titta på filmatiseringen av Jane Austens Northanger Abbey. Frun är (så klart) en stor beundrare av Jane Austens böcker, så det var självklart för henne att se filmen. Ia tyckte dock inte att filmen var så underhållande, vilket hon också påpekade för frun. Men nu har dom bägge två gått och lagt sig, vilket jag också ämnar göra strax. Eller nu.

Dagboksblad 9 januari 2008

Jag vill återigen tacka alla ni underbara vänner för de uppmuntrande kommentarerna. Den här händelsen kommer gå till historien som ett av få bevis på att datorer kan vara till verklig nytta för mänskligheten.

Ur ett hundperspektiv har väl inte den här dagen varit någon hit. Det bevisades inte minst av hur kvällspromenaden förlöpte. Jag var inte med, men frun berättade att hade hon mött någon hugad lagottospekulant på promenaden hade vederbörande fått köpa Ia för en mycket billig penning. Både frun och jag var på IOGT-NTO-möte i kväll och lyssnade på föredrag om minnet och käkade mina madeleinekakor och snoddas. Sålunda har Ia inte fått göra något vettigt alls, så det är klart att hon är full av energi och upptåg och vill leka när hon äntligen får komma ut. Lyckligtvis mötte inte frun någon på promenaden, så nu ligger Ia så förnöjt vid mina fötter och käkar på ett tuggben. Och nu är hon inte lika billig längre.

Var med och skapa en bättre värld, och ät gott samtidigt

När jag kom hem från jobbet idag bakade jag sådana där kakor som har hur många namn som helst (de mest kända är väl snoddas eller kärleksmums eller chokladrutor). Som de initierade vet ska man ju strö kokosflingor ovanpå kakan. Jag hann aldrig skära upp kakan innan vi åkte iväg på mötet, så vi tog med hela långpannan som frun hade i knät när vi åkte bil. Och då känner man hur hela bilen fylls av en underbar kokosdoft. Den doft som möter en när man öppnar en kokosnöt. Inte så konstigt tänker ni, eftersom kokosflingorna ovanpå kakan är just det som finns innuti kokosnöten. Men, N.B. hade jag använt vanliga kokosflingor från Eldorado eller så hade det INTE luktat lika mycket kokos. Nu använder jag kravmärkta kokosflingor från Saltå Kvarn, och de luktar och smakar KOKOS. Skillnaden är så enorm att jag inte kan garantera att den som en gång prövat Saltås, någonsin kommer vilja köpa några andra. Men ta risken, köp Saltås kokosflingor nästa gång, och NJUT!

I wish I was a punk rocker with flowers in my hair

En låttitel som många med mig har hakat upp sig på. När fan hade punkare blommor i håret? Men när jag käkade lunch idag kom jag på förklaringen. När punken kom var det (som så mycket annat) en revolt mot etablisemanget. När punken kom var säkerhetsnålar och grönt och rött upprättstående hår det bästa sättet som fanns att reta etablisemanget på. Idag upprör inte såna saker etablisemanget alls på samma sätt, därför etablisemanget idag urgörs av de som var punkare när det begav sig. Och de är ganska blasé på säkerhetsnålar i kinderna. Att däremot tänka sig en punklare med blommor i håret, det upprör dagens etablisemang (vilket jag är ett levande bevis för). Med andra ord, sången är en riktig punksång, som har samma effekt nu som punken hade då.

Dagboksblad 8 januari 2008

Inte riktigt på skrivarhumör ikväll, även om ni underbara vänner har tröstat så gott ni kunnat. Det är i såna här lägen man vet varför man bloggar och vårdar sina bloggvänner så gott man kan.

För övrigt kom jag hem först vid halv tio, och vet inte speciellt mycket om vad som försigått på hundfronten idag. Mer än att Ia enligt utsago varit spralligare än vanligt här hemma.

En utmaning antagen

Jag har blivit utmanad av rumbaqueen enligt följande:

• Länka till den som utmanat dig.
• Berätta 7 sanningar om dig själv.
• Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
• Lämna ett meddelande till dom som du utmanar.

Jag antar nästan utmaningen, vilket betyder att jag hoppar över de två sista punkterna. Dessutom kommer jag inte med 7 nya sanningar, utan jag väljer några från en liknande utmaning i gamla bloggen.

1. Älskar Blues över all annan musik
2. Tycker inte om fisk och grönsaker (som mat alltså)
3. Är född och uppvuxen med hundrädsla
4. Trakterar gärna gitarr och sjunger till
5. Avskyr allt vad sport heter.
6. Är nykterist sedan fem generationer tillbaka
7. Har oerhört svårt att ta ett NEJ. Det är ett under att jag ens kan fråga mina arbetskamrater om de ska med och käka lunch (OK, det kanske var en liten överdrift, men inte mycket.)

Not-so-good-news

Resultat från Ias höftledsröntgen: C
Inge kul!

Dagboksblad 7 januari 2008

Eftersom jag satt hemma på förmiddagen för att vänta på diskmaskinsreparatören fick jag den stora äran att lämna hund på dagis. Det gick hur bra som helst. Jag fick också hämta. Det gick också hur bra som helst. Ia hade varit busig på dagis idag påstods det. Bra, tänkte jag, då har hon inte haft tråkigt.

Efter middagen bakade jag madeleinekakor till onsdagens IOGT-NTO-föreningsmöte. Då ska det nämligen hållas föredrag om minnet, och för den beläste är ju kopplingen mellan minne och madeleinekakor klockren. Ni andra får väl komma och lyssna på onsdag, och smaka på kakorna.

Sedan var det dags för kvällspromenad med hunden. Jag hade lite kontaktsvårigheter skulle man kunna säga. När Ia drar för mycket brukar jag stanna och vänta på att hon ska ta kontakt med mig. Idag blev jag stående i fem minuter innan hon sökte kontakt. Sedan gick vi två meter, och så blev jag stående i tre minuter utan att hon sökte kontakt. Sedan gick det bättre. Väl hemkomna har det också övats lite rallylydnad och letats lite godis. Och nu är det nog dags att tryna.

MSN here I come

Jag har blivit tonåring på nytt, jag har börjat lära mig använda MSN. Mina barn fungerar som lärare. Kanske inte världens bästa pedagoger, men ändå de bästa jag har till mitt förfogande just nu.

Fast jag har också fått lära mig att det inte bara är tonåringar som använder MSN. Även vuxna verkar göra det. Och det verkar ju riktigt vettigt och smidigt. Om man bara visste vad man ska ha det till. Men det kanske ger sig.

Fortfarande trasig diskmaskin, fast den funkar

Idag kom äntligen diskmaskinsreparatören för att befria oss från handdiskandets slaveri. Han påstod att det var nån jädrans in-och utsugsmojäng som kleggat igen. Och det går egentligen inte att rengöra, utan man måste byta hela mojängen. Och givetvis var det inget som han hade med sig. Att den där mojängen kleggar igen beror dels på att vi aldrig kör på 65-gradersprogrammet och på att vi kanske inte sköljer av disken tillräckligt noggrant. Däremot fanns det en möjlighet att om man körde diskmaskinen utan disk, men med en påse citronsyra i diskmedelsfacket, så kunde det lösa upp klegget. Så nu har jag kört citronsyran på max värme, och så ska vi börja använda maskinen igen. Om citronsyran inte löst upp klegget kommer översvämningsskyddet att lösa ut om ett tag igen, men har vi tur behöver vi inte byta in- och utsugsmojängen.

För de som undrar (läs Lars P) kan jag berätta att modernare maskiner, vilken uppenbarligen vår kan räknas som, inte har en svamp som översvämningsskydd. I stället är det en frigolitbit som ligger i ett tråg som vattnet rinner ner i. Frigolitbiten är en flottör till en brytare, så när det blivit tillräckligt mycket vatten it bottentråget bryter brytaren. När vattnet sedan har dunstat kan man köra igen.

Dagens I-landsproblem

Av någon konstig anledning har jag så ont i min högra axel att jag knappt kan göra mig en espresso. Som framgår av bilden nedan har jag nämligen en maskin som kräver viss handkraft för att man ska få fram en kopp av denna ljuvliga dryck.

Dagboksblad 6 januari 2008

Sista dagen på jullovet för både barn, hundar och vuxna (även om vissa vuxna redan börjat arbeta). Det blev en långpromenad på golfbanan idag också. Men som omväxling åkte familjens två döttrar skidor och vi andra fick gå. Det tråkiga har hänt att barnen har växt. Sålunda har vi problem med tillgången på skidor i familjen. Deras egna skidor är för små. Till äldsta dottern är mina skidor lagom och till yngsta är fruns skidor lagom. Ia tyckte i alla fall det var väldigt roligt att springa på golfbanan i snön.

Eftermiddagen ägnades åt rent djurplågeri. Vi fortsatte pälsvården genom att klippa bakbenen och lite mer på kroppen. Dessutom klipptes klorna.

Kvällen avslutades för familjen framför TV:n med lite fika. Jag tryckte i mig resterna av min Tiramisu från gårdagen, och Ia var lika angelägen idag som igår att få slicka tallriken. Jag har aldrig sett maken. Men har man italienskt påbrå så har man.

Besöksstatistik

HURRA! Idag har jag besöksrekord. Det förra låg på 27 stycken, och nu har jag 28, och dan är inte slut än (men snart i och för sig). När jag började blogga i juli förförra året tog de nästan en månad innan jag hade så många som 28 besökare på samma dag.

Det som fortfarande förvånar (och naturligtvis stör) mig är att min gamla blogg hade 241 besökare igår och 214 idag. Varför kommer inte alla dom hit? Nåväl vem bryr sig? (Jag såklart)

Kontrollbehov? Inte alls, vill bara vara hövlig

Jag ser att på de flesta bloggar jag besöker blir skrivna kommentarer publicerade direkt. Men icke på min. Om någon undrar vill jag bara berätta att det beror på att godkänna kommentarerna för publicering ger mig bästa informationen om att jag fått en kommentar. Och den informationen är viktig, för jag vill inte missa någon kommentar, och jag vill inte missa att kommentera kommentaren heller. Så att jag vill godkänna kommentarer på min blogg är en ren hövlighetsgest. Ifall någon nu undrade.

På förekommen anledning

Eftersom det frågas om kameraerfarenheter i en kommentar till mitt förra inlägg, skriver jag här ett separat inlägg i stället för att svara med en egen kommentar.

En gång i tiden när fotografering var min hobby ansåg jag att den bästa utrustningen var dels en systemkamera och dels en bra kompaktkamera. Systemkameran för att dess begränsning endast låg i min plånbok. Allt jag ville göra var möjligt. Kompaktkameran hade jag för de tillfällen då man inte orkade släpa på en systemkamera och alla dess tillbehör. Detta var länge sedan så min utrustning på den tiden besod av en Nikon F301 med normaloptik, en 28 mm och en 80-200 zoom, en blixt med ledtal 30 samt en liten Minox 35 GT-E.

I och med att jag köpte min Canon EOS 400D och sedan tidigare har en Olympus u700, börjar min utrustning återigen se ut som för 20 år sedan. Denna kombination ger alltså maximal flexibilitet, liten kamera att alltid kunna ta med, och stor kamera att kunna ta högkvalitativa bilder och bilder som kräver mauell kontroll över fokus, bländare, slutartid, etc.

Jag har ingen så kallad långzoom som Yvonne pratar om i sin kommentar, för jag anser att det är en dålig kompromiss. Den är för stor att alltid kunna hänga med, och den ger mig inte den kontroll och möjlighet över bilden som en systemkamera gör. Men min uppfattning baserar jag på MINA behov. Till min far köpte jag, som tidigare berättatas en långzoom, en Fuji FinePix s800, för det passade hans behov. Så kameraval handlar om att nogsamt tänka igenom sina behov. (Det gäller väl val av hundras också förresten) Så att råda någon annan är egentligen inte möjligt. Däremot kan jag berätta mer konkret varför jag tycker att en långzoom inte tillfredsställer mina behov.

• Den inbyggda blixten är för klen för lite större avstånd, till exempel på en hundutställning inomhus, och alla långzoomar har inte uttag för extern blixt.
• I ändlägena på zoomen är bildkvaliteten lite försämrad när det är ett så stort omfång på zoomen.
• Priset är inte så mycket lägre än för en systemkamera, så för lite mer pengar får jag mycket större möjligheter.

Jag kan också berätta varför min far ville ha just en långzoom i stället för en systemkamera.

• Han kommer aldrig att behöva utnyttja alla finesserna som en systemkamera erbjuder.
• Han är inte tillräckligt intresserad av fotografering för att orka släpa runt en massa objektiv och blixtar och andra tillbehör.
• En långzoom är en perfekt kompromiss; nästan alla systemkamerans fördelar jämfört med en kompaktkamera, men ändå kompaktamerans enkelhet.

Blev Yvonne något klokare, eller har jag bara ställt till det? Eller har någon som är mer kunnig än jag i fotografering någon annan åsikt? Skriv i så fall gärna en kommentar.

Dagboksblad 5 januari 2008

Dagen började med en räddningsexpedition för min del. När vi kom hem igår kväll upptäckte jag att jag hade glömt min nya kamera på stället för festen i går kväll. Direkt efter morgonkaffet åkte jag dit för att se om kameran var kvar. Det var den.

Efter frukosten åkte hela familjen in till den stora staden för att omsätta de symboliska små julklappspapperslapparna till riktiga julklappar för våra barn, nämligen steppskor. Så länge mina barn kan minnas har jag tjatat på dem att de ska börja dansa. Och äntligen har de lyssnat på sin far och börjat steppa. (Jag hade väl egentligen tänkt mig lindy-hop, men stepp är bättre än ingenting. ( Det här är samma sak som när pappor vill att deras söner ska börja spela ishockey eller så, papporna vill alltså förverkliga sig själva genom sina barn som ska göra det papporna aldrig lyckades med.)) Det var länge sedan Ia var inne i den kungliga huvudstaden, och jävlar vad hon var stirrig, eller i alla fall på. Hon drog och stretade som fan i kopplet hela tiden. Men det var säkert bra miljöträning för henne också.

Väl hemma och efter avslutad lunch begav sig hela familjen utom jag iväg på långpromenad. Det blev en tvåtimmarspromenad över bland annat golfbanan. Golfbanan är tamejfan aldrig vår vän. Så länge det är barmark är det folk där och spelar golf, och så fort det kommit lite snö är det folk där och åker skidor. Och jaga skidåkare trodde Ia skulle vara väldigt roligt. Hon försökte, men hon fick inte. Promenaden slutade hemma hos svärmor, så jag fick åka dit och hämta hem dom sedan. Medan de promenerade lyxade jag till det och lagade mig en favoritefterrätt, tiramisu. Eftersom den innehåller kaffe är det bara jag i hela familjen som tycker om den, så det blir väldigt sällan sådan i vår familj. Men nu har jag dragit i mig en hel massa. Och som tur är finns det kvar en del till i morgon också. Ia är sannerligen en italiensk hund. Jag har aldrig sett henne så ivrig att få slicka min tallrik som när jag just slafsat i mig tiramisu. Hon kanske skulle bli bättre på att söka efter det än efter tryffel.

Nu ska jag gå och lägga mig för att läsa i fruns julklappsbok Vad gör jag när hunden drar i kopplet.

Dagboksblad 4 januari 2008

Dagen då jag skulle öva inför framträdandet på kvällen samt aktivera hunden såpass mycket att vi utan problem skulle kunna lämna henne ensam när vi var på fest började riktigt lyckat. Jag lyckades sova till bortemot halv 10. Kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Det har kommit en del snö här i byn och det är på sina ställen riktigt halt ute, så att gå en morgonpromenad med en hund som inte drar i kopplet hade varit en fröjd. Tyvärr är jag inte så lyckligt lottad. Än. Ia och jag övade en del på att få Ia att inte dra i kopplet. Det gick väl sisådär kan jag säga, men jag tror att det i alla fall gav Ia viss hjärnmotion. När vi kommit in och jag börjat spela gitarr och sjunga, stod Ia återigen i soffan bredvid mig och ylade som en jävla varg. Tyvärr var det inte Blues jag spelade. (För er som inte är bevandrade i Bluesen kan jag berätta att det fanns en sångare som hette Howlin´Wolf.) Men om jag mutade Ia med tuggben och leverpastej gick hon ner och la sig i soffan och jag kunde öva i lugn och ro.

När jag så småningom behövde en paus i övandet övade jag lite med Ia. Jag fortsatte med att försöka lära henne spela piano, och det gick väl sisådär. Sen tänkte jag att jag skulle utmana hennes hjärna ännu mer och bestämde mig för att lära henne dra av mig en strumpa. Till detta använde jag klicker. Det är inget som jag egentligen kan och jag har egentligen heller aldrig övat med klicker. Fan tro´t men efter ungefär en kvart hade jag fått henne att dra av mig strumpan. Och när vi provade igen nu på kvällen kunde hon det i stort sett. Otroligt vad man kan lära ut med klicker. Nu ska vi bara lägga till ett kommando för det också. Annars kommer väl hon att dra av folk strumporna i tid och otid. Kan väl i och för sig vara roligt, men inte alltid så lämpligt.

Eftermiddagspromenaden blev också en lång övning i att gå utan att dra i kopplet. Och sedan åkte vi iväg på fest. Ia skötte sig fint ensam hemma. (Såklart) Någon kvällspromenad har det inte blivit för det smälls fortfarande en del här hemmavid. (Jävla ungar, vem har köpt ut smällare till dom?)

Dagboksblad 3 januari 2008

Idag har jag inte varit i stan och drällt. I stället har jag varit hemma med hund. Vi började dagen med en morgonpromenad som avslutades med lagottorejs i trädgården. (Bilder finns i tidigare inlägg.) Sedan har dagen till stor del ägnats åt tänkande och övande inför morgondagen. Då är den nämligen mellandagskalas i IOGT-NTO-föreningen och jag har lovat underhålla lite. Det var dumt lovat, för det är så himla svårt att hitta på något. Efter mycket funderande kommer jag att sjunga Fritiof Anderssons polka av Evert Taube (naturligtvis), Josef och Maria av Cornelis och Julvisa i Finnmarken med text av Dan Andersson. Dessutom ska jag läsa en novell av Dan Andersson och läsa en egenskriven text om julaftonsmorgonen i vår familj till ackompanjemang av andra satsen i Vivaldis violinkonsert Vintern. När jag övade på sångerna idag stod Ia bredvid och ylade. Elaka tungor gör gällande att hon gör så för att det låter för jävligt, men jag tror att hon bara vill vara med och sjunga.

Jag har också försökt lära Ia spela piano. Eller i alla fall lägga framtassarna på tangenterna när jag säger Spela piano. Det fungerar väl inte helt perfekt ännu, men med lite övning så.

Nu på kvällen lämnade vi Ia hos fruns syster och sedan gick vi på restaurang. (Det gäller att passa på när ens barn inte är hemma. Dom är just nu på landet hos mina föräldrar.) Restaurangen var en så kallad kvarterskrog. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men erfarenheten efter detta restaurangbesök är att dom snålar i alla fall inte med maten. Vi började med en toast skagen och sedan huvudrätt (filét Oscar respektive entrecôte). Men halvvägs igenom huvudrätten var det liksom stopp. Vi orkade inte mer. Förrätten hade varit för stor. Trots allt pressade jag ändå i mig min entrecôte och sen mådde jag inge bra. När vi kom hem var vi så mätta så det blev ingen kvällspromenad för Ia. Däremot hade hon fått gå en sväng med frun innan vi åkte iväg, så det går nog ingen större nöd på henne.

Smak- och doftminne

Man brukar tala om att hundar har ett enormt doftminne eftersom dom har ett så bra luktsinne. Men jag undrar om inte människan har ett nästan lika bra doftminne. Jag vet ingenting som hos mig kan framkalla så starka minnen som just dofter. När jag alldeles nyss drack första klunken av den kopp te jag just gjort för att dricka när jag strax ska skriva dagens dagboksblad, fick mig att längta efter skorpor och minnas mornarna hos min mormor. Ofta började jag dagen hos henne med en kopp te och några skorpor att doppa. Och hon hade ett te som var väldigt snarlikt det jag just nu dricker, nämligen te med en svag smak av lapsang. Därför tror jag att människor har lika bra luktminne som hundar. Sådetså!

Snön har vräkt ner, tiddelipom

Efter morgonpromenaden släppte jag ut Ia i trädgården så att hon skulle få rusa runt lite i snön. Hur det tedde sig syns på bilderna nedan.

Från toppen till botten

Inget att förvåna sig över, men det är bara att konstatera; från att den senaste veckan haft över 200 läsare per dag på den gamla bloggen, har jag nu inte ens 50. Men så blir det när man byter adress. Igår hade jag visst 348 läsare på gamla bloggen, och då har jag inte ens skrivit något.

Dagboksblad 2 januari 2008

Så var det åter dags för en av dessa viktiga dagar i livet. En dag då man, i alla fall delar av dagen, kan ägna sig åt bara sig själv. Jag är fortfarande ledig men frun har börjat arbeta. När jag meckat en stund med bloggen (jag har försökt, och faktiskt lyckats, lägga till en räknare) åt jag frukost, gick ut med hunden och begav mig sedan in till stan. Det är något bland det trevligaste jag vet, att ensam flanera i stan utan något egentligt ärende. Så det gjorde jag idag. Under några timmar gick jag planlöst runt i stan och tittade på folk. Dessutom fikade jag (självklart). Jag köpte två skivor och åkte sedan hem.

När jag kom hem promenerade jag hunden. Både nu och vid morgonpromenaden var Ia otroligt sugen på att rulla sig i den lilla snömängd som finns här omkring. Den är dock lite svårrullad eftersom det är skarsnö. På morgonen var det inga som sköt raketer, men nu till eftermiddagen hade ungjävlarna vaknat och börjat skjuta igen. Och eftersom jag nu har en hund som inte är rädd vill jag vårda den egenskapen, och kanske inte springa rakt in i värsta jävla fyrverkeriet.

Nu på kvällen har vi påbörjat övningen att Ia inte ska vrålskälla när det ringer på dörren. Det är OK att hon skäller till, men sedan ska hon springa till hallen och sätta sig och vänta tills den som ringde på dörren kommit in. Sammanfattningsvis kan jag säga såhär: Vi är inte färdiga ännu!

Hur svårt kan det vara?

När jag var i stan idag stötte jag plötsligt på en gammal bekant ("Stickan Gustavsson, Malmvägen 18B," för de som undrar och begriper). För en sisådär femton tjugo år sedan umgicks vi väldigt mycket, spelade teater och musik tillsammans och så. Men sedan sådan verksamhet upphört har vi inte haft någon kontakt. För några år sedan träffade vi på honom i stan, och han berättade då att han bodde i just de kvarteren vi träffades. Men den gången skiljdes vi med orden "det vore roligt att träffas någon gång". Men inte fan blev det av. Och nu träffades vi alltså igen. Och gick vidare åt var sitt håll med orden "det vore roligt att träffas någon gång". Varför blir det alltid så? Varför säger man så och sen blir det ingenting? Gled man ifrån varandra för att man inte hade något gemensamt, eller var det det klassiska syndromet "eftersom han inte hör av sig vill han kanske inte träffa mig egentligen". Hur som helst, eftersom jag fick hans mejladress ska jag skicka ett mejl nu. Och då kanske det blir av att vi träffas. Man vet aldrig

Dagboksblad 1 januari 2008

Nytt år, ny blogg och lite förändringar i bloggandet. Jag har till exempel bestämt mig för att inte längre skriva hunddagbok, enbart, utan kanske lite mer. Jag har visserligen ibland gjort så tidigare också, men i och med att jag nu bestämt det, blir det mer legitimt att inte bara skriva om hunden. Därför byter jag också namn på inläggen från Hunddagboken till Dagboksblad. Och här kommer det första.

Dagen började, inte helt ovanligt när det gäller helger, så fort klockan passerat tolvslaget. Som redan nämts var Ia inte speciellt berörd av allt skjutande kring tolvslaget. Ett konstant skjutande berör henne uppenbarligen mycket mindre än en enstaka smällare. Efter raketorgien fortsatte vår nyårsfest och vi spelade spel och käkade räktoast till bortemot halv 2. Sedan åkte gästerna hem och vi gick så småningom och lade oss. Något som fortfarande förvånar mig är att Ia vägrar gå och lägga sig för natten så länge familjen är vaken. Om jag sitter ensam kvar vid datorn en kväll går Ia och lägger sig, men inte om hela familjen är uppe.

En morgonpromenad med Ia blev det framemot halv tolv. Då gick vi en sväng på golfbanan igen. Men idag var det inga som spelade golf. Troligen beroende på att det snöande. ÄNTLIGEN fick vi ha golfbanan för oss själva. Men återigen har det blivit dagens enda promenad, för nu i kväll har det skjutits en hel massa. Frun var ute med Ia före middagen, men valde att raskt komma in igen. Inte för att Ia är rädd, utan för att hon inte ska bli.

Nu ska vi försöka aktivera Ia lite grann, och sedan är det läggdags.

Kan jag få låna lite socker?

Så har jag då flyttat till denna blogg. Från och med nu skrivs alla nya inlägg här. Fortfarande är jag lite vilsen, och har inte fått ordning på alla grejer ännu, men jag jobbar på det. Det gäller också att bekanta sig med omgivningarna och lära känna sina grannar.