Tisdag, den typiska ordensdagen. Idag hade vi styrelsemöte, mer känt som Mästare Råd. Sånt kan hållla på rätt länge, så även idag. Vi var inte klara förrän bortemot 10, och då var det bara att gränsla Vespan och åka hemåt. Det är visserligen kallt ute nu, men det är ännu inte för kallt för att köra Vespa. Om man inte kör för fort är det till och med ganska skönt. Hemkommen blev det lite te och lite läsning. Jag läste ut boken jag tidigare skrev om att jag börjat läsa (Mig äger ingen, av Åsa Lindeborg). En intressant bok om hur det är att växa upp med alkoholberoende i familjen. Man kan ju inte säga annat än att man blir mer övertygad i sin tro på att samhället skulle vara bättre utan så förbannat mycket alkohol. När boken var utläst var det bara att slagga in.
tisdag 28 september 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Sentomsider-kommentar här. Ibland läser jag dig alldeles för sällan.
Mig äger ingen läste jag för nåt år sen och var så jävla förbannad hela boken igenom på den där jävla pappan som inte klarade av nåt. Jävla taffel. Och än jävligare den där mamman som bara övergav sin unge.
Urförbannad, var jag. Och tänkte på vad som skulle hänt om jag blivit kvar hos min far.
Det är inte lätt att hitta det väsentliga i min blogg längre. Den innehåller ju mest anteckningar om vad jag gjort så jag ska kunna gå tillbaka och kolla något. Men ibland kan det ju finnas något som kan intressera någon annan. Och uppenbarligen hittade du något sådant.
Så som femte generationens organiserade och aktiva nykterist, ska jag nog vara försiktig med att döma och dra slutsater av en sådan här berättelse. Det enda jag med säkerhet kan säga är just det jag skrev, att jag tror på ett samhälle med mindre alkohol.
Däremot är jag väldigt förundrad över både mammans och pappans agerande, och inte minst omgivningen, som verkade se allt men inte gjorde ett skit. Det säger mig att det kanske inte är så enkelt som man kan tro.
Du har ju en helt annan bakgrund, och har förmodligen mycket lättare än jag att sätta dig in i Åsas situation. Och om du blir förbannad på föräldrarna så håller jag med dig. Men än gärna.
Mitt starkaste minne från boken är, trots föräldrarnas märkliga beteende, att Åsa ändå framställer sin uppväxt som inte alltför tragisk.
Näe...så länge man lever i den så är den ju normal! Och ganska länge efteråt också. Jag har inte fattat förrän i relativt mogen ålder att inte alla levt som jag - och då menar jag inte intellektuellt fattat, utan mer omfattat om du förstår.
För mig var det naturligt att styvfäderna avlöste varandra, att vi flyttade, att övergrepp begångna av släktingar sopades under mattan med ett skratt och kommentaren: "Ja, han brukar göra så, han!". Det var självklart för mig som artonåring att en påtänd tillfällig styvfar som höll på att strypa mamma var tvungen att kastas ut, och att jag var den som var tvungen att göra det. Att leva så var naturligt och normalt. Jobbigt, givetvis, men inte nödvändigtvis traumatiserande...
(Den påtände styvfadern är för övrigt den av mina styvfäder jag tyckt mest om. Den mest allmänbildade, med mest humor, med mest värme i hjärtat, men missbrukare.)
För övrigt förresten finns inte längre mycket av substans i min blogg heller. Orkar inte. Men jag tänker på dej, och mina andra "bloggvänner" om det nu kan va till nån tröst :)
Det är mycket man inte förstår om man haft en relativt normal uppväxt, och det dummaste man kan göra tror jag, är att ha säkra uppfattningar om saker och ting som man rimligen inte kan ha en aning om. Jag läser det du skriver och förundras och förfäras, men jag försöker att inte fördöma och jag kommer troligen aldrig att helt förstå.
Klart att det inte finns så mycket substans i din blogg längre, du skriver ju så sällan :) Jag är helt övertygad om att om du bara skrev skulle det finnas massor att läsa. Med andra ord tittar jag till dig mycket oftare än du skriver, så nu vet du det.
Om du klickar på "Visa hela min profil" så hittar du en blogg till. Där finns ett pretentiöst försök att säga något, både i bild och text. Men det är inte så mycket skrivet där. Det gäller att ha tid. Och den varan är det ont om. M
Skicka en kommentar