Dagboksblad måndag 30 augusti 2010

Så var det åter måndag, efter en ansträngande helg. Måndagar på jobbet brukar vara rätt mötestunga, så även denna dag.

Kvällen ägnades åt det väsentligaste bland väsentligheter, att konsumera lycka. Första besöket hos min frus farmor och farfar i Finland präglas av många minnen. Ett minne är det stora bondköket. I detta kök blev jag serverad kaffe och smörgås. Smörgåsen var vitt bröd smaksatt med kummin, och på detta serverades bondost. Bondost påminner om Bohuslänsk äggost. Kaffet kom ur en kaffebryggarmodell som jag aldrig sett förut, och det smakade fantastiskt gott. (Det gjorde naturligtvis brödet och osten också, men det är inte det denna historia handlar om.) Jag köpte med mig finskt kaffe hem, men lyckades aldrig få till den där speciella och goda kaffesmaken jag hade upplevt i bondköket strax utanför Lovisa i Finland. Naturligtvis var det omständigheterna som gjorde att kaffet och smörgåsen smakade så gott. Men jag blev obotligt kär i den kaffebryggaren. Det var en Moccamaster, av enklast modell. En guldfärgad Moccamaster. Jag har långt senare lärt mig att det är något av kaffebryggarnas Rolls Royce. Och jag har sedan dess gått och drömt om att äga en egen Moccamaster. Dom är för övrigt snoraktigt dyra. Frågan är bara vad jag ska ha en kaffebryggare till. Jag är ju övertygad om att det bästa kaffet brygger man med bryggtratt och kaffepanna. Dessutom är arbetsbänken i köket redan full av mikrovågsugn, vattenkokare, SodaStream, espressobryggare och espressokvarn. Men nu i kväll kunde jag inte stå emot längre, jag var tvungen att köpa en. Dessvärre finns den inte längre i den färgen som jag såg i Finland. Det blev en röd i ställt. Ingen tvekan om att den brygger bra kaffe. Bättre kaffebryggare finns nog inte. Men om den kan konkurrera med manuellt bryggt kaffe, tja, det återstår att se. Men snygg är den, där den står mellan mikron och espressobryggaren. Nu ska jag bara baka vitt bröd med kummin och göra bondost också, sen är lyckan total.

För Ia var lyckan också total. Vi har tidigare inte provat, men nu gjorde vi det. Vi gav Ia ett märgben. Först var hon mycket skeptisk, men så småningom kom hon på att det var rätt goa grejjer. Hon låg och gnagde på det hela kvällen, och när hon skulle gå ut och kvällskissa i trädgården tog hon med sig benet ut och gömde det i trädgården. Hon verkar ha förstått att hon är en hund med andra ord.