Nu har återigen en duktig musiker blåst sin sista ton. Men vilken ton. Det finns ingen, jag säger INGEN som har kunnat blåsa så som Arne Domnerus. Men nu får han antingen sadla om och börja lira trumpen i änglaorkestern, eller också får de acceptera en sax i bandet. Jag förordar sax. Jag fick aldrig möjlighet att se Arne Domnerus live, men jag har den klassiska skivan Jazz at the Pawnshop (Jazz på Stampen, samma ställe som jag ofta besöker för att lyssna på Blues) som spelades in för drygt 30 år sedan, och fortfarande måste anses som ett absolut mästerverk både vad gäller musiken och inspelningstekniken. Men så var Gert Palmcrantz ljudtekniker också. Den skivan har jag lyssnat på i kväll som en hyllning till Sveriges, kanske världens absolut bästa saxofonist.
För er som vill ha en litet smakprov på Arne Domnerus underbara ton rekommenderar jag denna länk.
onsdag 3 september 2008
Fan, var ska detta sluta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Delar helt din uppfattning om Arne Domnerus,men visste inte att även du uppskattade honom så mycket.Har har ju spelat annat än blues. Så lite kan man veta om sina barn. Å andra sidan är det ju mer än 20 år sen du flyttade hemifrån.
Lilla mamma
Nä, det är inte mycket man vet. Men så är det. Och faktum är att jag tog inte med mig Jazz at the Pawnshop när jag flyttade hemifrån, den skivan köte jag runt 87, Fast jag har nog länge talat om hans unika anslag, man hör inte när han sätter an tonen utan plötsligt bara finns den där.
Skicka en kommentar