Fan, nu har det hänt igen. Folk är inte kloka. Dom gör som jag säger. I eftermiddags var jag på ett möte kring ett mycket infekterat ämne. Det var jag och så en massa höga produktchefer och utveckligschefer, ingen hade lägre lön än 70.000 i månaden, och så jag. Efter en halvtimmes revirpinkande, en kvarts okonstruktivt resonemang dristade jag mig till att komma med ett förslag på hur vi skulle gå vidare. Och det köpte hela mötet rakt av. Idioter.
Dagen började, liksom förra torsdagen, på banken. Vi hann inte avsluta allt förra veckan, men nu är det gjort. Sedan åkte jag hem och promenerade hund i det fina höstvädret (men jag tycker fortfarande inte om hösten). Sedan arbetade jag en stund hemifrån och så åkte jag till jobbet. Kom hem runt halv sex, käkade middag, och satte mig sedan framför datorn för att arbeta. Så nu har jag gjort ytterligare en halv arbetsdag. Är väl liksom dags att slagga in nu.
torsdag 25 september 2008
Dagboksblad 25 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
70,000 i månaden?!?!?!
Himmel!
Du kanske minns vad jag sa att jag tjänade när vi pratade lite löner i Högbo, i alla fall är det inte ens i närheten av 70,000 - snarare om man tar bort en nolla.
Helena tyvärr så överdriver jag inte. 70 tusen är inte alls orimligt för en chef på en lite högre nivå. Men jag lovar, dom är inte till tio gånger större samhällsnytta än vad du är. Snarare tvärt om.
Tänk så här istället. De kanske tjänar bra men vem kommer med de konkreta besluten? Kanske vore nått att ta upp vid nästa löneförhandling.? För mig är också summan gallaxisk, som vanlig kommunalare får man nöjja sig med "gängse löner".
Tusen TACK för ditt inlägg i min blogg, det värmde. Tyvärr fungerar det inte riktigt så i vår kommunala värld (norrbottniska socialdemokratiskt "trygga" kustvärld) här är så styrt och heriaktiskt så att facket inte ens vågar sig in i diskussioner med gubbarna så antingen får man blunda för eländet och jobba med sig själv eller också går man andra vägar och sprider ringar på vattnet. Jag försöker med taktik nummer två. Tur man har hunden som kan hjälpa en att skingra tankarna.
Ulrika det är klart att jag som fackligt aktiv har en stark tilltro till det sättet att förändra världen. Men jag kan nog föreställa mig de problem med fackligt arbete du beskriver. Och jag inser problemen med att komma till rätta med det också, men glöm inte att det var ur just den problematiken som fackföreningsrörelsen har sitt ursprung. Och jag kan tänka mig att taktik nummer två kan vara väl så effektiv.
Skicka en kommentar